Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Movietajm: September 2022

Det är dags för Gamereactors samlade filmteam att handplocka tre filmer per skalle som spisats under september månad och skriva lite om dem...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Movietajm: September 2022

Petter Hegevall:
Beast (Amazon Prime via VPN)
Vem blir rädd för ett lejon som gjorts i Excel? Vem blir rädd för något som ser så utstuderat fejkat ut? Inte jag, i alla fall. Som till att börja med inte blir särskilt rädd för lejon överlag, även om jag naturligtvis vet att ett fullstort exemplar naturligtvis skulle äta upp mig på 1,2 sekunder. Jag suckade mest under nysläppta Idris Elba-rullen Beast där han och döttrarna gömde sig för att datoranimerat supermördarlejon som var korkat ologisk, innehöll usel dialog, klent skådespeleri och fula effekter.

True Romance (Amazon Prime)
Det finns bättre filmer... Men de är verkligen inte särskilt många. Så briljant är Tarantinos manus, här. Så briljant är Tony Scotts regiarbete och så briljant är skådespeleriet från alla inblandade. Christian Slater gör sitt livs roll som Claerence, Patricia Arquette har aldrig varit bättre precis som Walken, Hopper samt Gandolfini. Scenen där Walkens gangster besöker Hoppers säkerhetsvakt till karaktär för att klämma honom på information är en av de bästa som filmats. Scenen där Slater besöker hallicken Drexl är om möjligt ännu bättre. Ren och skär (koncentrerad) briljans.

Man on Fire (HBO Max)
Jag har kört ett litet helmysigt Tony Scott-marathon här hemma på slutet, kikat om filmer såsom Days of Thunder, Deja Vu, ovan nämnda True Romance, Snuten i Hollywood, Rött hav, Domino, The Fan samt Man on Fire, som jag anser vara gubbens bästa verk. Den är fantastisk. En gripande stark och sanslöst våldsam story om korruption, mening, mål och kärlek och jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att jag sett den 25 gånger sedan premiären 2004.

Detta är en annons:
Movietajm: September 2022

Henric Pettersson:
Bränn alla mina brev (Bio)
I våras läste jag boken med samma namn av Alex Schuman och jag älskade den. Sedan dess har jag sett fram emot filmatiseringen av boken väldigt mycket. Så efter att jag hade slutat jobbet på premiärdagen knallade jag över till biografen för att spana in triangeldramat mellan Sven och Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. Föga förvånande var boken mycket bättre och lyckades mycket bättre att beskriva känslorna hos karaktärerna vid de olika händelserna, vilket inte var lika självklart i filmen. Inte heller fanns där någon riktigt kemi mellan Asta Kamma August och Gustav Lindh. I vilket fall som helst är berättelsen ändå väldigt rörande och när jag steg ut i kvällssolen var jag ändå nöjd med besöket. En bra film, men läs hellre boken.

Don't Breathe (Netflix)
Jag har inte kikat på den första filmen sedan den släpptes för sex år sedan och mindes därför inte särskilt mycket av den. Jag minns desto mer hur mycket jag avskydde uppföljaren som enligt mig var totalt meningslös. Men nu ville jag ändå se om den första filmen som även en andra gång är riktigt underhållande. Stephen Lang är verkligen perfekt som den galna, blinda mannen som vill få väck inkräktarna i hans hus och bara låta sin fånge föda hans barn. Ruggig, spännande och snygg.

Lightyear (Disney+)
Helt ärligt... Kan ens någon på Disney vara nöjd med den här filmen. Toy Story har hängt med mig hela min barndom och jag såg såklart fram emot att se berättelsen bakom actionfiguren Buzz Lightyear. På förhand såg den ju faktiskt oerhört trevlig ut, men när jag väl kikade på den för några veckor sedan var jag allt annat än nöjd. Handlingen var ointressant, karaktärerna likaså och i helhet kändes den bara... Onödig. Det är verkligen dags för Disney att rycka upp sig nu och leverera bättre familjefilmer för så som det var de senaste åren är inte okej över huvud taget. Bättre kan ni.

Detta är en annons:
Movietajm: September 2022

Måns Lindman:
Nope (Bio)
Jag var sen i startgroparna och väntade trots att Jordan Peeles senaste rulle var en av årets mest efterlängtade men det här är lite av problemet för mig. När filmer har tidig premiär och jag tvingas vänta ett halvår innan möjligheten ges. Hypen hinner lägga sig och jag hör och läser om de blandade omdömen som omger filmen. Samtidigt svämmar mina streamingplattformar över av "must haves", då hamnar den på reservlistan. Men jag såg den och jag var inte besviken. Framför allt slogs jag av hur vansinnigt snygg den var och hur ljudbilden i filmen drog in mig i en högst oklar värld som jag hade svårt att värja mig mot. Stämningen som långsamt byggdes upp för att sedan riva upp en orkan av mindfuckery som slet mig i stycken. Tyvärr lyckades inte Peele att avsluta det han byggt upp utan det blev en halvdan final, men det är han ju långt ifrån ensam om i den här branschen, att misslyckas sätta slutet. Men Nope var i alla fall en frisk fläkt och ännu ett bevis på att sådana som Jordan Peele behövs mer än någonsin. Regissörer som tänker utanför boxen och ständigt överraskar en alltmer kräsen publik med något nytt.

Goodnight Mommy (Amazon Prime)
Om Nope var en angenäm upplevelse så var Goodnight Mommy raka motsatsen. Skräckfilm när den är som sämst. En uppvisning av dåliga beslut, där beslutet att överhuvudtaget göra en remake av det utmärkta och effektiva originalet från 2014 är det absolut största, då det som vanligt inte behövs. Men också att allt det som gjorde originalet så oerhört gastkramande nu var bortplockat, inklusive filmens kanske mest skrämmande scen innefattande superlim, sax och ett förstoringsglas. Vilket väl hade kunnat ursäktas om man hade valt att ersätta den isande skräcken med något motsvarande men icke. Goodnight Mommy är lika läskig som Bolibompa-klubben och borde aldrig ha sett dagens ljus.

End of the Road (Netflix)
Men det vet man ju efter så många år som filmkritiker, att det kan alltid bli sämre och Netflix-rullen ser till att den profetian slår in även denna gång. Actionrullen med Queen Latifah och Ludacris lät underhållande på pappret men söte Jesus vilken dyngspridare till film det här var. Syskonparet som åker på en roadtrip från Kalifornien till Texas efter att ha blivit av med sitt hus bjöd på ett skådespeleri som fick blodet att koka och inte nog med det, den lyckades verkligen pricka in varenda känd klyscha i genren, inklusive den obligatoriska scenen där en knarklangare hittas död tillsammans med en väska full av pengar. De stjäl pengarna förstås, ett beslut som resulterar i att de nu är jagade av en drogkartell, ett gäng nazister och några rednecks. Latifah slår ner allt och alla. UFC-kämpar, nassar och bondlurkar, ingen fiende är övermäktig. Vem som var mördaren behövde jag inte fundera på eftersom regissören tidigt valde att spoila det så där rök den enda anledningen att fortsätta titta på detta vrak till rulle. Titeln var i alla passande för skall Netflix fortsätta att trycka ut sådan här smörja så är vi snart där, vid vägs ände.

Movietajm: September 2022

Marcus Persson:
Brian and Charles (Amazon Prime via VPN)
Den relativa nykomlingen Jim Archer står för en av årets hittills charmigaste överraskningar med den olidligt brittiska komedin Brian and Charles. Det är berättelsen om en ensam uppfinnare som mest av allt i världen bara vill ha en vän att dela sin vardag med. Något han finner näst intill omöjligt med sina begränsade sociala förmågor, så han gör det näst bästa och konstruerar en själv utifrån skrot från sin gård. Roboten Charles blir resultatet och tillsammans bjuder de två med oss tittare på en oemotståndlig liten resa fylld till bristningen med hjärta och tvättäkta brittisk humor. Det är Wallace & Gromit möter E.T. mitt ute på landsbygden och det är helt enkelt briljant i sin enkelhet.

Nope (Amazon Prime via VPN)
Likväl som kollegan Måns är jag lite sen till festen när det kommer till Jordan Peeles senaste och väldigt omsusade film Nope. Ett faktum som mycket väl kan bero på att jag aldrig blev fullt lika tagen av hans två tidigare verk Get Out eller Us som så många andra. Kompetent och snyggt hantverk, javisst. Men knappast mycket mer än så och Nope förändrar väldigt lite av mina åsikter kring hans filmer. Jag skulle till och med gå så långt som att påstå detta är regissörens minst intressanta verk hittills. För trots en stark inledning lyckas filmen inte bibehålla intensiteten och mycket av mystiken försvinner redan i filmens andra akt som sedan leder in i den minst sagt undermåliga upplösningen som lämnade en hel del att önska.

Bloodsport (Blu-ray)
Ingen månad är komplett utan lite klassiskt åttiotalsvåld från videokassettens guldålder och vad bättre då än den löjligt ostiga knogmackan från Cannon Film, mästarna av skräpfilm. Fruktansvärd dialog och majestätiskt överspel parat med rikliga mängder brutna lemmar och blod. Bolo som storskurk och en ung Jean Claude som ges gott om tillfälle att visa upp både sin inoljade kropp likväl som sina muskler. Manus? Vem bryr sig om sånt, här är det slagsmål och one-liners som gäller och Bloodsport är om möjligt ännu mer underhållande idag än när man som liten barnrumpa för första gången fick uppleva denna milstolpe i filmhistorien. Det är nittio minuter skräp i den absolut renaste av former och något som ingen filmälskare värd sitt namn får missa.

Movietajm: September 2022

André Lamartine:
Sin City: A Dame To Kill For (Amazon Prime)
Tanken var att kika på originalet, men min fysiska version hade jag tydligen lånat ut till någon för hundra år sedan och inte fått tillbaka. Jag får gå bärsärkarkagång som Marv, tänker jag. Hur som helst slog jag på den betydligt sämre uppföljaren och jag måste ändå säga att det är en helt okej fortsättning. Visst ser det hela billigare ut (Marv ser ut som en mörbultad Mr. Incredible) och nyhetsbehaget hade lagt sig under filmseriens nioåriga paus, men det finns flera aspekter jag gillar här. Eva Green är perfekt som den demoniska Ava och jag gillar den då nyskrivna ramberättelsen om den kaxige korthajen Johnny. Powers Boothe är också kul som den genomruttne senatorn och även om filmens struktur inte är lika vass som föregångaren tycker jag absolut att denna flopp är sevärd.

Spirited Away (Netflix)
Vad kan sägas som inte redan har sagts? Detta är en minst lika banbrytande filmupplevelse nu som när det begav sig. Hayao Miyazakis fulländade mästerverk passar till alla sinnesstämningar och alla åldrar, vilket bara visar vilken naturlig berättare Miyazaki faktiskt är. Det är perfekt att varva ner med japansk mytologi och Joe Hisaishis magnifika musik efter en tuff dag på jobbet och det går att se denna typ av film flera gånger, utan att tröttna. Faktum är att Spirited Away imponerar mig mer och mer varje gång och jag slås alltid av förundran av att västerländska filmer knappt ens når upp till denna sorts filmmagi, tjugo år senare.

American Gangster (HBO Max)
Efter att chefredaktören yrade om hur underbar Man on Fire kunde jag bara inte få ut Denzel Washington ur mitt huvud och började därför gå igenom hans filmkatalog. Först ut var Ridley Scotts gangsterdrama American Gangster, som jag först såg som en väldigt lyckad kriminalthriller men som jag efter min andra titt inte uppskattade lite mycket. Den kändes inte särskilt trovärdig och även om Washington är lysande i rollen (som han alltid är) tycker jag att övriga skådespelare svackade och filmen var lite för lång för sitt eget bästa. Nästa Washintgon-hållplats: Man on Fire, så att chefen kan sluta yra om den!

Vilka filmer har du sett den gångna månaden?



Loading next content