Svenska
Gamereactor
artiklar

Min spelodyssé: Johan

Johan tänker tillbaka på vad över 20 år av spelande har betytt för honom, vilka spel som har spelat störst roll i hans utveckling som gamer och hur han egentligen lyckades lura systemet och köpa ett spel vars åldersgräns var på tok för hög för honom själv...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag ska börja med att säga något självklart. Jag älskar spel. Jag älskar världarna, berättelserna, personligheterna och känslan av att få uppleva otaliga äventyr i oändligt många universum genom att trycka på en enkel knapp hemma i min egen soffa. Jag älskar spel och det gör troligtvis du också. Det är därför vi båda är här. Utan att veta exakt när allt började för mig kan jag med enkelhet konstatera att jag har avnjutit spel i över 20 år, vilket är långt ifrån lika lång tid som mina mer seniora redaktionskollegor kan skryta med men ändå tillräckligt länge för att kunna kalla mig själv "gammal i gejmet".

När jag blickar tillbaka till vad som skulle kunna vara begynnelsen för mitt spelande så kommer jag att tänka på en gammal peka och klicka-titel vid namn Peter och Vargen som någonstans symboliserar en inledning till vad som blivit ett livslångt intresse. Minnet är dock i det blekaste laget och allt jag egentligen minns är just den självtitulerade vargen som ibland var grå och ibland röd. Jag tyckte bäst om den när den var röd. Vid något tillfälle ska det även ha funnits en anka med i bilden varpå en hetsig röst kommenterade att "Suddenly a duck appeared. Click on the duck!". Mer grundläggande mekaniker i ett spel får man nog leta länge och noga efter men Peter och Vargen dög verkligen för mig på den tiden. Jag minns egentligen varken rösten eller ankan men just den biten av Peter och Vargen verkar ha fastnat hos mina föräldrar som gärna påminner mig om hur mitt spelande såg ut för två decennier sedan.

Min spelodyssé: Johan
Klassisk musik spelade stor roll i Peter och Vargen som i mångt och mycket utspelade sig på en teater.

Under åren som följde minns jag min kära mor som väldigt närvarande i mitt spelande och visade stort intresse för att både skaffa hem diverse spännande titlar och att faktiskt sitta med och själv delta i upplevelserna. Hyperman, Mysteriet på Greveholm och Pettson och Findus i Snickarboden är alla spel som jag med värme minns från den tiden och någon gång under samma period fick jag även min första tidiga dos av vad jag än idag betraktar som ett renodlat skräckspel; Lighthouse: the Dark Begin. Även det ett peka och klicka spel som demonstrerade hur ett spädbarn kidnappades av en ohyggligt otäck interdimensionell fågelman. Vi tog oss aldrig förbi spelets inledning och tur är kanske det för vem vet vad det vidriga skrället hade kunnat göra med mitt oskyldiga lilla psyke om den fått friare tyglar än så. Nej, jag och mamma försökte ett par gånger men bebisens öde var bortom vår räddningsförmåga. Hoppas någon annan lyckades bättre.

Detta är en annons:
Min spelodyssé: Johan
Förlåt mig. Jag kunde inte göra något...

Senare kom ett genombrott i våra spelmässiga eskapader som tog oss vidare från peka och klicka-genren och för första gången någonsin tilläts vi att faktiskt kontrollera karaktären vi såg på skärmen. Disneys Hercules var början på något nytt och något stort. Filmen med samma namn var på den tiden en av mina absoluta favoriter och som genom trolldom kunde jag nu axla rollen som den grekiska gudasonen i en för mig direkt hisnande resa som skrev om min regelbok för vad spel kunde vara; Äventyr. Jag kunde springa, hoppa och klå fiender på löpande band som den stora hjälte jag blivit och dessutom utspelades allt inom ramarna för min favoritfilm. Spel hade förändrats för alltid.

Min spelodyssé: Johan
När kentauren skulle dräpas sviktade mitt mod och jag lämnade över kontrollen till min kära mor som fick bekämpa besten på egen hand medan jag ställde mig på säkert avstånd och bevittnade kampen från trappan.

Nästa stora steg kom inte långt senare när nästa Disney-titel införskaffades. Ett Småkryps Liv utspelade sig nämligen i tre dimensioner och fullständigt golvade mig med en slående fantastisk grafik som för lilla Johan tedde sig helt fotorealistisk. Spel kunde omöjligen bli snyggare än så här. Det var även här som min kära mamma valde att kliva av vår gemensamma spelresa då den nya tredimensionella kameran blev för mycket för att hålla yrseln borta. En klar förlust men jag var vid det här laget stor nog att utan större svårigheter kunna manövrera den charmiga myran utan vuxen tillsyn. Även fast jag aldrig helt lyckades ta mig igenom hela äventyret som Ett Småkryps Liv hade att bjuda på, mycket för att jag inte kunde lista ut hur jag skulle spara mina framsteg, så minns jag min resa i myrstacken med stor värme.

Detta är en annons:
Min spelodyssé: JohanMin spelodyssé: Johan
Det här var verkligen 4K för mig...

Efter Ett Småkryps Liv blev jag fullt indragen i allt vad den tidens underbara spelmarknad hade att erbjuda och jag satt ofta hänförd och spelade gamla klassiker som Harry Potter och Hemligheternas Kammare, Lego Racers 2 och Rayman 2 till familjens gamla PC men vid den tiden hade jag i och med skolstarten också fått upp ögonen för den bärbara världens stora flaggskepp; Gameboy Color, som den ett år äldre dundertuffingen Gustav stolt brukade plocka fram på rasterna. Pokemon Blå var det som spelades och så fort jag fick chansen så ville jag sitta bredvid och titta på hans resa genom de pixliga fickmonstrens värld. Jag ville också ha ett Gameboy och efter en tids kraftigt önskande kom till slut julafton där ett avlångt paket äntligen välsignade mig med en helt egen liten lila enhet, komplett med en upplaga av Pokemon Silver. Nu skulle jag bli lika cool som Gustav. Men när december blev till januari och den nya terminen äntligen drog igång hade skolfröknarna andra planer och det var nu på grund av elevernas pokemon-hysteri strängt förbjudet att ha med sina bärbara konsoler till skolan. Besvikelsen var total. Jag fortsatte såklart att älska mina monster på fritiden men däremot blev jag aldrig lika cool som Gustav.

Min spelodyssé: JohanMin spelodyssé: JohanMin spelodyssé: Johan
Harry Potter och Hemligheternas Kammare, Lego Racers 2 och Rayman 2. Tre oförglömliga spel...

Något som jag tror är gemensamt för väldigt många gamers är den där alldeles speciella känslan av att bli helt överväldigad av ett bra spel. Att ta sina första stapplande steg i en virtuell värld och inse att "Wow, det här förändrar precis allt". Att bli så fullständigt hänförd av en upplevelse att det är allt man kan tänka på från och med nu. Till denna dag finns det inget möte med den känslan som överträffar när jag hemma hos en annan lågstadiekompis för första gången kom i kontakt med Playstation 2 och Kingdom Hearts. Min kompis Viktor hade kört fast precis i slutet av spelets prolog och hade efter att ha gett upp på tanken av att komma loss, gått vidare till andra spel i hans välfyllda svarta bok med skivor. Efter ett par dagars övertalning fick jag honom till slut att godkänna tanken på ett sista försök och senare samma eftermiddag, efter att både skoldagen och mellanmålet var avslutat satt vi där sida vid sida i fåtöljen som de förväntansfulla sjuåringarna vi var. På skärmen bevittnade vi hur protagonisten Sora kämpade tappert mot horder av heartless i hopp om att rädda sin förtvinande hemvärld innan han själv gick under i mörkret för att sedan vakna upp någon helt annanstans.

Min spelodyssé: Johan
Det är svårt att beskriva hur stor påverkan på min barndom som dessa tre ansikten har haft. Lekar på skolgården, oförglömliga ögonblick i TV-soffan och fantastisk musik är alla bra exempel på den glädje som Kingdom Hearts gav mig.

Jag och Viktor hade lyckats ta oss vidare i spelet som vi kanske redan då anade skulle förändra allt. Vi träffade snart Kalle och Långben som blev våra livsviktiga kompanjoner på vår resa genom Disneymagins alla möjliga färgglada världar och det var knappt så att jag förstod hur det var möjligt att på riktigt få strida sida vid sida med några av mina absoluta favorithjältar i underbart vackra miljöer från de häftigaste filmerna jag hade sett vid den tiden. Där var Alladin, min gamla vän Herkules, Peter Pan som jag redan var bekant med men jag introducerades även till den ikoniska Halloween Town och Jack Skellington från Nightmare Before Christmas. Kingdom Hearts var ett perfekt spel som öppnade mina ögon för alla oändliga möjligheter som det interaktiva mediet sitter på och det är än idag det spel som står sig som min starkaste spelupplevelse genom alla tider.

Min spelodyssé: Johan
Även uppföljaren, Kingdom Hearts II som släpptes några år senare var fullständigt fenomenal...

Inte långt senare satt jag själv med ett sprillans nytt Playstation 2 framför mig och visst var Kingdom Hearts det första spelet som fick inviga mitt eget stationära konsplspelande. Det mytiska begreppet "tv-spel" som jag förknippade med enorma förväntningar och nöjen fanns plötsligt tillgängligt i mitt eget vardagsrum. Utan att behöva lyfta luren och ringa en kompis kunde jag nu spela när och vad jag ville. På många sätt var PS2-eran den tiden som fullt ut fick mitt spelintresse att blomstra och det var inte sällan som jag bara kunde sitta och förundras över det faktum att det överhuvudtaget existerade maskiner som var helt och hållet byggda för att spelas på. Och spelas gjorde det. Äventyr som Sly 2: Tjuvgänget, Ratchet & Clank 3: Up your Arsenal och The Simpsons: Hit and Run bidrog alla till en barndom så rik på nya upplevelser att jag har svårt att ta in hur mycket bra spel som faktiskt fanns redan på den tiden.

Min spelodyssé: Johan
Om det finns någon jag vill återse i en modern uppföljare så är det tveklöst Sly Cooper...
Min spelodyssé: JohanMin spelodyssé: Johan
Ett spel i rymden och ett spel som bara är spejsat. Både Ratchet & Clank 3 och Simpsons Hit and Run var riktigt underhållande på sin tid.

Samtidigt började jag inse att magin inte slutade vid Playstation för en annan vän från barndomen, Calle, hade nämligen också en spelkonsol fast av en helt annan typ; Gamecube. En liten och lekfull låda som man kunde plugga in fyra handkontroller i samtidigt och således spela hela kompisgänget tillsammans. Det fanns också en tydlig skillnad på typen av spel som kunde avnjutas till kuben. Där mitt Playstation hade fokus på häftiga om än lite mörkare och allvarligare berättelser så gick Gamecube-spelen åt ett annat håll som innebar färgglada skratt och rop i soffan tillsammans med klasskompisarna. Främst var det odödliga klassiker som Super Smash Bros Melee, Mario Kart Double Dash och Kirby's Air Ride som vi stojade runt i, glada i hågen av att kunna röja runt alla samtidigt på samma skärm. Gamecubet slutade inte imponera där utan jag och Calle spenderade också otaliga eftermiddagar (så snart oboyen och marmeladmackorna var konsumerade) med att uppfostra och hårdträna Chaoar i Sonic Adventure 2: Battle till att bli de häftigaste och starkaste i hela spelet. Vad hände egentligen med Chaogården i Sonic-serien för resten? För oss var hela syftet med att springa runt som den blå igelkotten att samla pengar och uppgraderingar till våra små elever som sedan fick visa vad de gick för i diverse kapplöpningar och karatematcher. När jag senare fick för mig att spara ihop cirka 500 riksdaler (mycket pengar för en lågstadiepojke) till att köpa Playstation 2-spelet Sonic Heroes var det med övertygelsen om att kunna fortsätta min karriär som Chao-mästare, bara för att för att upptäcka att mekaniken helt strukits från samtliga Sonic-titlar efter Adventure 2. Vad hände?

Min spelodyssé: Johan
Chao-gården har alltid varit den enda anledningen för mig att spela Sonic. Snälla utvecklare, ge tillbaka den.
Min spelodyssé: JohanMin spelodyssé: Johan
Nintendo var verkligen i högform när jag växte upp. Att flyga omkring fritt i luften i Kirby's Air Ride var riktigt häftigt när jag var åtta år gammal.

Ett par år senare blev jag varse om att alla spel ännu inte var gjorda utan att vissa äventyr faktiskt låg i framtiden. En dag stod jag nämligen i en EB Games butik när jag fick syn på en bild föreställandes min favorit-tvättbjörn Sly Cooper med en textrad i stil med "kommer snart". Sly 2 hade vid det laget varvats tills bristningsgränsen då skivan vid ett speciellt uppdrag plötsligt slutade ladda in den tillhörande nivån och var utöver den öppna världen mer eller mindre ospelbart. Nu var det en del tre på väg och en kort tid därefter gick min kära pappa med på att förboka vårt första spel. En evighet senare satt jag och mina syskon förväntansfullt i soffan (efter ett avklarat mellanmål) som några av de första i Sverige med tillgång till Cooperligans efterlängtade tredje resa.

Min spelodyssé: Johan
I Sly 3: Tjuvheder blev sköldpaddan Bentley en av mina favoritkaraktärer genom tiderna...

Jag har historiskt sett varit en mer eller mindre exklusiv konsolspelare ända sedan julen då vårt Playstation 2 packades upp men ett par undantag existerar och om vi ska hålla oss till tidslinjen så handlar det främst om två spel. Habbo Hotell och Runescape. Båda onlinespel till webbläsaren som för oss mellanstadieungar innebar att vi dels kunde spela med våra kompisar hemifrån och dels att det var helt gratis. Båda älskades innerligt under olika perioder under barndomen och där Habbo erbjöd socialt möbelsamlande (det var roligare än det låter) så lät Runescape oss leva rövare i en överväldigande stor fantasyvärld där jag antog rollen som den magnifike riddaren Mr Miffo. Jag minns många fredagskvällar när jag och mina syskon satt tätt tillsammans framför den halvdana gamla datorburken på övervåningen med en lång nätverkskabel dragen som en snubbeltråd nedför trappan då risken för datorvirus tydligen var för stor för att vi skulle få nyttja familjens ordinarie PC. En enkel tid fylld av minnen för livet.

Min spelodyssé: Johan
Kanske var det enkelheten i att ta på sig en värdelös rustning och ge sig ut på äventyr med vänner som gjorde Runescape till den klassiker det var. Riddaren på bilden är inte Mr Miffo men även han kunde smidigt dra upp en fisk eller två närhelst det vankades kvällsvard.

Åren gick och mellanstadiet bjöd på mer av det goda. Efter en överenskommelse med våra föräldrar satte sig syskonskaran och rensade ogräs i familjens rabatt mot löftet om att när det väl var färdigt så skulle även vi bli stolta ägare till ett eget Nintendo Gamecube. Insatsen tog oss ett par timmar och jobbet hade enligt mammas bedömning inte helt tillfredställt behovet men en deal var en deal och inom en vecka hade vår andra stationära konsol blivit levererad hem till dörren. Nöjda kunde vi nu på hemmaplan avnjuta alla de klassiska titlarna som tidigare hade varit exklusiva till kompisarnas hushåll men nu fanns det alltså storslagna möjligheter till att avnjuta underbara spel som Pokemon Colosseum, Pokemon XD, Super Mario Sunshine och Mario Party 6 i vår egen soffa.

Min spelodyssé: Johan
I Pokemon XD: Gale of Darkness hade terrorister fångat och korrumperat den legednariska Lugia och i processen skapat det visuellt häftigaste fickmonstret genom tiderna...
Min spelodyssé: JohanMin spelodyssé: Johan
Singleplayer som multiplayer. Mario går alltid hem...

Mellanstadiet övergick till högstadiet och lockelsen efter mer vuxna titlar växte sig starkt och jag beslutade mig för att på något sätt lyckas få tag på det ytterst barnförbjudna spelet Grand Theft Auto: San Andreas. Det behövde dock ske ytterst diskret och under radarn för jag visste att chanserna att få inköpet godkänt av mina beskyddande föräldrar var lika med noll. Blocket.se fick bli min räddare i nöden och efter att ha surfat runt i ett par dagar kunde jag konstatera att jag hittat en säljare som dock befann sig på andra sidan landet. Men det stoppade inte mig. Då en banktransaktion aldrig skulle komma på fråga packade jag istället ett fint litet kuvert med sedlar tillsammans med en handskriven lapp som tackade för kontakten och skickade iväg betalningen med brevbäraren. GTA San Andreas lät inte vänta på sig utan snart låg där ett vadderat kuvert i brevlådan, adresserat till mig och jag hade officiellt och på egen hand skaffat mig mitt första spel från 18 år. Den kittlande känslan av förbjuden frukt var sedan ytterst närvarande under de kommande månaderna när jag utforskade varje millimeter av Los Santos, San Fierro och Las Venturas som det minderåriga geniet som jag ju var.

Min spelodyssé: Johan
Mitt första steg in i den barnförbjudna världen...

Sedan tog både spelsamlandet och konsolsamlandet fart på riktigt och inom loppet av ett år hade vi med hull och hår klivit in i den nya generationens hårdvara och en och samma jul hade givit oss tillgång till både ett Xbox 360 och ett Nintendo Wii. Kort därpå hade jag också skrapat ihop pengar till ett eget Playstation 3. En gyllene tidsålder för spel hade inletts som gav oss finfina titlar som Fable 2, Gears of War 2, GTA IV, Heavy Rain, Left 4 Dead, Mario Party 8, LittleBigPlanet, Batman Arkham Asylum och Arkham City. När jag senare gjorde min första dag i gymnasiet presenterade jag mig kaxigt med orden "Jag heter Johan och jag har alla moderna spelkonsoler". Då mitt gymnasieval senare visade sig vara mitt livs enskilt sämsta beslut där både klass och inriktning endast kan liknas vid ett enormt bottennapp, hade jag åtminstone min rika spelsamling att luta mig mot.

Min spelodyssé: JohanMin spelodyssé: Johan
Jag är garanterat inte ensam om att minnas dessa spel som sanslöst välgjorda...
Min spelodyssé: JohanMin spelodyssé: Johan
Left 4 Dead och Heavy Rain släpptes aldrig till samma konsol men de kommer båda från en era då spel var som allra bäst...

Gymnasiet gav mig dock chansen till praktik som tog mig långt bort från skolans intetsägande väggar och ner till huvudstaden där jag under en vecka fick bo hemma hos min moster och hennes sambo CJ som även han var riktigt en rutinerad gamer. Han visade mig både ett och annat i spelväg under min vistelse och höjdpunkten blev ett för mig helt nytt spel som hette Dark Souls. Jösses vilken rå, och atmosfärisk upplevelse som följde under den veckan när vi i co-op tog oss igenom Lordrans dova och direkt livsfarliga passager. Hur ett spel kunde slänga allt vad daltande heter, rätt överbord och istället erbjuda en stenhård men rättvis inlärningskurva var precis vad jag behövde efter att ha blivit så trött på tutorial-banor efter årtal av "tryck på hoppknappen"-strunt att jag ibland struntat i att köpa nya titlar helt och hållet. Nej, Dark Souls var något nytt, något annat än vad jag var van vid och jag var fullkomligt frälst av den nyfödda Soulsborne-genren.

Min spelodyssé: Johan
Vid en stilla lägereld i en värld som är allt annat än vänlig. Dark Souls tvingade mig till att ta eget ansvar för min stackars karaktärs överlevnad...

Någonstans i samma veva kom jag i kontakt med Gamereactor Live som på den tiden erbjöd dagliga livestreams direkt från högkvarteret i Köpenhamn. Efter att ha deltagit i och vunnit deras tävling i det nysläppta Batman: Arkham Origins multiplayerläge stannade jag kvar och hängde i chatten flera dagar i veckan under större delen av min resterande gymnasieperiod. Det var under deras livesändning av indiespelet Don't Starve som jag bestämde mig för att minsann skaffa ett Playstation 4 som jag varit lite osäker inför. Don't Starve fick också bli det första spelet jag hämtade hem till konsolen och trots att jag aldrig kom i närheten av att klara av allt som där fanns att upptäcka så spenderade jag ändå ett gediget antal glada timmar i den mystiska handtecknade världen innan jag gick vidare för att ta reda på vad den nya plattformen hade att erbjuda.

Min spelodyssé: JohanMin spelodyssé: Johan
Det är svårt att tro att ett litet handritat indiespel skulle kunna motivera köpet av en ny konsol men för mig var Don't Starve så lockande att ett Playstation 4 blev ett självklart inköp.

Samma mättnad som jag tidigare känt för tutorials hade nu spridit sig till hela spelgenrer och även fast hyllade spel som The Last of Us och GTA V visst gjorde intryck även på mig så kände jag inte längre samma glädje och nyfikenhet kring mitt favoritintresse. Jag saknade pirret från dagarna med Kingdom Hearts och Sly Cooper och hittade trots många försök inte någon större glädje i varken att hypa upp mig inför kommande titlar eller spela de jag redan ägde. Känslan höll i sig och under ett par år lyckades bara Bloodborne och Metal Gear Solid V göra mig riktigt imponerad och jag känner än idag att de två spelen står för det bästa som AAA-marknaden hade att erbjuda mig under PS4-generationen.

Min spelodyssé: JohanMin spelodyssé: Johan
Två av de starkaste titlarna till Playstation 4...

Jag lät åren gå och spelade allt mindre. Jag flyttade ett år till Australien för filmstudier och allt som hade med TV-spel att göra hamnade till stor del på is. Väl hemma igen var det dock dags för spelet som jag väntat ett helt liv på att ha premiär. Bara ett fåtal veckor efter att flyget landat på ett snötäckt Arlanda skulle Kingdom Hearts 3 äntligen släppas, tio år efter att jag förälskat mig på nytt i seriens andra del. Jag visste inte om TV-spel längre var något för mig och jag kände fortfarande att det mesta som släpptes var återupprepningar av gamla koncept men om det fanns ett spel som ändå skulle spelas och kanske till och med vända min uppfattning så var det ju självklart den efterlängtade trean i serien som fullständigt golvade mig för så länge sedan. Resultatet? Magplask. Maken till vrålusel uppföljare har jag aldrig tidigare skådat och allt som gjorde serien magisk var bortblåst till förmån för ett vackert yttre och reklam för Disneys senaste datoranimerade storfilmer. Kingdom Hearts 3 var och är den största besvikelsen som ett spel skänkt mig men trots dess uselhet så lyckades det tända en liten glöd i mig som suktade efter mer spel.

Min spelodyssé: Johan
För kanske ett år sedan skrev jag artikeln "Jag Hatar Kingdom Hearts 3". Det är verkligen riktigt kasst...

Ett nytt startskott var smällt och jag började på nytt upptäcka glädje i nya titlar och även fast jag fortfarande kunde känna mig less på sättet som många storspel levererar sitt innehåll på så började jag hitta tillbaka till mitt favoritintresse. Jag försökte dock att vidga mina vyer till genrer som jag inte hade prövat förut. Indie-världen visade sig vara en bra start och det dröjde faktiskt inte länge innan jag hittade helt rätt. Efter att ha blivit tipsad genom en livestreamare på Twitch hittade jag ett spel vid namn Outer Wilds som visade sig vara indiepärlornas indiepärla. I rollen som liten rymdfarare fick jag på nytt lära mig att älska nyfikenheten och utforskarglädjen som spel kan erbjuda och sedan dess har jag återigen lyckats hitta stor glädje i nya titlar.

Min spelodyssé: Johan
Ett magiskt spel som bara väntar på att upptäckas. Har du spelat Outer Wilds?

Inte långt senare var det dags för nästa stora konsolsläpp - Playstation 5 skulle snart finnas tillgänglig i butik. Eller ja, tillgänglig är den ju fortfarande knappt men du förstår vad jag menar. Hur den skulle gå att få tag på var ju dock en annan femma för efter att jag lyckats slarva bort min förbokning genom att dumdristigt boka av min fysiska maskin i tron om att det lätt skulle gå att lägga in en reservation för den digitala versionen, utan skivläsare, stod jag där ett par minuter senare istället helt utan bokning. Det blev ingen PS5:a för mig på releasedagen och ingen vanlig människa på planeten verkade kunna få tag på en bokning av maskinen men däremot visade sig hoppet inte vara helt ute. Mina gamla vänner på Gamereactor Live höll nämligen ett launch event inför den stundande premiären där de sinnessjukt nog skänkte bort en sprillans ny PS5-enhet till den medlemmen i chatten som kunde dela med sig av det bästa Playstation-minnet. Jag skrev för glatta livet den kvällen om mina upplevelser med det första Kingdom Hearts-spelet tillsammans med Viktor i lågstadiet och fyllde sedan på med minnet av att delta i och vinna Arkham Origins-tävlingen som Gamereactor Live hållit sju år tidigare. Svettig och darrande hörde jag till slut GR-isländaren Dori läsa upp min motivering och jag stod plötsligt som vinnare av en helt ny toppmodern Playstation 5-enhet. Jag var lyrisk.

Bara ett par månader senare öppnade jag ett mail från chefredaktör Hegevall som välkomnade mig som medlem in i värmen på Gamereactor Sveriges redaktion tillsammans med Boyzone-boysen Niclas och Måns. Upplevelserna på redax har verkligen dundrat på bra sedan dess och förutom att ha fått äran att recensera flera toppenspel under Gamereactors fana så fick jag även förtroendet att i somras resa till den franska huvudstaden och för att intervjua självaste David Cage från studion Quantic Dream som står för några av spelvärldens största narrativa verk. Tacksamhet är bara förnamnet.

Min spelodyssé: JohanMin spelodyssé: Johan
David och Pedro. Två herrar man inte skojar bort...

Idag älskar jag spel nästan lika mycket som jag gjorde i lågstadiet och jag har i det senaste imponerats av fler titlar än vad jag gjort på mycket länge. Jag gläds mycket åt den annars kritiserade trenden av att släppa remakes på gamla klassiker till dagens format, helt enkelt därför att jag var för liten för spel som till exempel Resident Evil när det väl begav sig däri mitten av 90-talet. Det var inte länge sedan omtolkningen av Resident Evil 2 skakade om mig rejält i en upplevelse som blandas av lika stora delar överlevnadsinstinkter och ren skräck. I övrigt har jag fortsatt utforska kreationer från mindre utvecklare och har haft oväntat roligt med spel som Enter the Gungeon och nu senast kortspelet Inscryption. Samtidigt har jag börjat blicka tillbaka mot Playstation 4-tiden för att kanske fiska upp några riktigt fina titlar som jag eventuellt missade under perioden där mitt spelintresse sjönk som mest. I nuläget är jag väldigt nära att dra igång Alien Isolation och Psychonauts 2 och om bara någon vecka ska jag ge mig i kast med The Witcher 3 när uppgraderingen till den nya generationens hårdvara är släppt.

Min spelodyssé: Johan
Snart är det dags men den 10:e februari är fortfarane smärtsamt långt borta...

Spelet jag ser mest framemot i nuläget heter Hogwarts Legacy och jag kan verkligen inte bärga mig inför tanken att återigen få utforska det legendariskt magiska slottet igen, för första gången sedan jag levde drömmen i Hemligheternas Kammare till Playstation 2. Annars kan jag trots treans dunderfiasko inte hålla mig från tanken om att Kingdom Hearts 4 kanske kan rädda serien och bli den uppföljare jag drömt om i över tio års tid. Vi får se. När det kommer till mättnaden av hur dagens spel ser ut så finns det delar av mig som fortfarande aldrig vill se röken av en tutorial och jag kan sannerligen gäspa högtidligt så fort någon vill att jag ska ducka och skjuta bakom en meterhög vägg. Däremot ser jag fram emot vad de kommande åren har att erbjuda spelindustrin nu när allt fler utvecklare verkar kunna få möjligheten till att förverkliga sina innersta drömmars passionsprojekt tror jag att spelvärlden kan bli ljusare än någonsin. PSVR2 är dessutom alldeles runt hörnet och har potentialen att göra något alldeles extra för inlevelsen när den förenar VR med magin som Sony redan skapat med Dualsense-kontrollens adaptiva avtryckare och haptiska återkoppling. Om spelutbudet tillåter det så kan det verkligen bli precis hur bra som helst. Det blir kul att ta reda på!



Loading next content