Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Vi firar NES - världens bästa 30-åring

Nintendos gamla trotjänare NES räddade hela spelvärlden, är värd för några av tidernas bästa spel och fyller till råga på allt 30 år just idag. Jonas Mäki tar en djupdykning i arkivet för att hylla denna jubilar...

Det var en mörk period i spelandets historia. Usla spel, ett överskott av konsoler och en allmän röra ledde till att konsolvärlden brakade samman. Att spela hemma dömdes ut och arkadhallarna förutspåddes en lysande framtid. Ungefär samtidigt som detta hade det lilla företaget Nintendo bestämt sig för att pröva lyckan med Famicom, konsolen som senare skulle bli känd som NES.

Det var på dagen 30 år sedan den släpptes i Japan och Famicom kom att bli hela spelvärldens räddning. För där andra konsoltillverkare hade satsat på alltmer komplicerade handkontroller, tillbehör som tangentbord och liknande, gjorde Nintendo tvärtom. Man förenklade handkontrollen så mycket det överhuvudtaget gick, man tog bort alla funktioner från enheten - utom möjligheten att spela spel, man släppte spelen på extremt okomplicerade kassetter och man rent av bantade prestandan för att göra den så lättanvänd som möjligt.

För 30 år sedan - på dagen - släpptes Famicom, den japanska originalversionen av NES.

Det är inte svårt att dra paralleller till idag där Nintendo fortfarande arbetar efter samma princip. Spelen i centrum, deras hårdvara är enklare än konkurrenternas och de är alltid nytänkande. NES blev dock ingen omedelbar succé, trots att Donkey Kong fanns tillgängligt redan på premiärdagen. Då, precis som nu, var det inte ovanligt att det fanns barnsjukdomar med tidiga utgåvor av konsoler och de första enheterna krånglade en hel del och fick till och med återkallas.

Kort därefter tog det fart för NES och 30-åringen blev superpopulär redan 1984, vilket fick Nintendo att överväga en lansering av konsolen i USA. Kraschen hade som sagt dödat konsolvärlden och det bedömdes vara ett finansiellt självmord av flera medier. Men skam den som ger sig. Famicom hade gjorts om till NES och släpptes i New York-området 1985 tillsammans med flera spel som idag betraktas som tidlösa klassiker, däribland Duck Hunt, Excite Bike, Wrecking Crew och framför allt Super Mario Bros.

Zappern släpptes som Beam Gun i Japan och såg ut som en revolver. I USA gjordes den om, färgades grå och döptes om till Zapper. Senare blev den orange på grund av vapenlagar som sade att låtsasvapen inte fick ha realistiska färger.

Därmed kunde man tro att saken skulle vara biff för Nintendo. Men spelkraschen var så seriös att de inte vågade chansa. Det är av den anledningen NES står för Nintendo Entertainment System istället för att kallas en konsol, det är därför spelen kallades Game Paks istället för TV-spel och det var därför Nintendo satsade på sitt sigill med en officiell kvalitetsstämpel. Något vi för övrigt hittar på deras spel än idag.

Och för att inte uppröra någon så såg man till att rensa alla spel från religiösa symboler, våld, sex och annat som kunde fördärva ungdomen. Som exempel på hur strikt detta var, så släpptes inte Shigeru Miyamotos snillrika Devil World till NES i USA eftersom det innehöll biblar och Djävulen.

Få människor i Europa har upplevt originalversionerna av NES-spel. Vi fick istället hoptrycka versioner som gick 20 procent långsammare än de var tänkta att göra på grund av vårat TV-system PAL.

För oss i Sverige är NES en extra spännande historia. Bergsala såg nämligen tidigt potentialen i NES och fick tjata på Nintendo om att få släppa konsolen i Sverige. Därmed blev de första europeiska distributör av konsolen och redan i september året därpå, 1986 kunde vi svenskar sätta igång med att spela NES som bland de första i Europa. Bergsala arbetade stenhårt med NES och vi är nog många som har ljuva minnen av Nintendo-klubben som på den tiden faktiskt kändes som en ganska personlig klubb som inte på något sätt liknar dagens Club Nintendo.

Bland annat fick man en klubbtidning och ett personligt medlemskort samt att man hade en uppskattad fusklinje man kunde ringa. I en tid när internet inte ens fanns som begrepp så var det här för dåtidens spelare enda sättet att få reda på vad som väntade runt hörnet och få hjälp sedan man kört fast i ett spel. Bergsala hade även andra grepp som att köra runt med en Nintendo-buss i Sverige, fylld med spel vi inte skulle få se på länge samt tävlingar och liknande.

Här på Nintendos högkvarter i Kyoto händer mycket av magin. Även om NES fyller 30 år, så har Nintendo jobbat med spel längre än så... Sedan 1889, för att vara mer exakt.

Det går inte att understryka hur viktig NES skulle komma att bli för spelvärlden. Man måste förstå att den var helt utdömd och att NES blev räddaren som ingöt nytt liv i den. Och tack vare Nintendos egna spel så uppfanns flera genrer. Till skillnad från vad folk ofta tror så har Nintendo inte alltid uppfunnit hjulet, utan bara tagit ett smart koncept och gjort det rätt. Ett bra exempel på det är Super Mario Bros som inte alls var det första sidoscrollande spelet. Det var istället Defender från 1980. Det var inte ens det första sidoscrollande plattformsspelet, vilket var Jump Bug.

Super Mario Bros blev istället spelet som gjorde sidoscrollandet njutbart för alla. Det var fullproppat med förenklade idéer och Shigeru Miyamoto har i omgångar berättat hur man slopade idéer man hade. Bland annat skulle det initialt handla mer om att skjuta och sköldpaddor skulle först behöva vändas på innan man kunde besegra dem (som i Mario Bros). Genom strömlinjeformande och smart tänkande lyckades man göra Super Mario Bros till tidernas förmodligen enskilt viktigaste spel och tillika ett av de bäst säljande.

Marios klädfärger valdes för att sticka ut från bakgrunden och mössa fick han för att Nintendo skulle slippa göra hår och ögonbryn. Mustachen fick Mario för att munnen inte skulle synas. Andra trick Nintendo använde var att låta moln och buskar vara likadana, men med olika färg.

Innan vi går vidare i historien om denna 30-åring så kan det vara värt att berätta vad som hände när Famicom blev NES. För faktum är att NES skiljer sig en hel del från den japanska versionen. Det mesta uppenbara är det utseendemässiga som är radikalt annorlunda. Famicom var toppmatad, hade handkontroller som inte kan kopplas loss (vilket var billigare att tillverka) och de även inbyggda mikrofoner i handkontrollerna.

Sistnämnda betydde att funktioner i spel fick plockas bort hos oss i väst, men helt lyckades man inte maskera förändringarna. Bland annat kunde vi i instruktionsboken till det allra första Legend of Zelda läsa att fienden Pols Voices inte gillade höga ljud. Jaha? Vad skulle vi göra med den infon? Bodde man i Japan och hade en Famicom var dock tanken att man skulle vråla i micken, varpå fienden skingrades.

NES har av en enhällig redaktion korats som den näst bästa konsolen genom tiderna. Klicka på denna länk för att läsa artikeln.

NES är på alla sätt och vis ett bättre bygge än Famicom, och enda egentligen bristen är att Nintendo snålade med kontakterna för kassetterna. Det ledde tidigt till att fjädrarna blev slappa samt korrosion som gjorde att spelen inte fungerade utan att man blåste i dem. Damm, trodde yngre gamers på den tiden när det i själva verket var en beläggning på kontaktytorna. Och genom att blåsa tillförde man fukt som gav kontakt - och samtidigt ökade korrosionen ännu mer.

I takt med att spelen blev mer och mer avancerade och Sega lanserade Master System, tvingades Nintendo hitta på ett sätt att utöka prestandan i NES. Lösningen blev att bygga in enkla grafik-boosters i kassetterna som möjliggjorde bättre effekter. Chippen, som hette MMC, kom i flera utföranden varav MMC1 och 3 var vanligast.

Little Mac döptes till Little Mac som en slags humoristisk motsats till den populära hamburgaren Big Mac.

MMC2 användes bara i ett enda spel, Mike Tyson's Punch-Out, vilket ofta rankas som ett av de bästa spelen till formatet. Mike Tyson's Punch-Out var för övrigt ett så kallat silverspel. När Nintendo lanserade NES var det bara förstapartsspel som var aktuella. Alltså spel Nintendo gjorde själva. De var grupperade som svarta spel för 299 kronor, silverspel för 349 kronor och guldspel för svindlande 399 kronor.

Till sistnämnda gruppen hörde första Zelda och dess uppföljare Adventures of Link som förutom guldfodral även hade guldkassetter. Det här var ytterligare ett av spelen som kom att definiera NES och även ofta anses vara starten för rollspelsgenren. Ironiskt nog anses Zelda idag inte vara rollspel överhuvudtaget, men utan detta episka äventyr hade vi inte sett Final Fantasy och allt som följt i dess fotspår.

Ett av de största och mest inflytelserika NES-spelen var Final Fantasy, vilket släpptes i USA men tyvärr aldrig i Europa.

NES betydelse kan alltså inte överdrivas och än idag är det ett av de bäst säljande formaten någonsin. Det ledde i sin tur till massiv support från tredjepartsutvecklare och när man tittar tillbaka på mängden höjdare som släpptes till NES så är det nästan så överläppen börjar darra av den ohanterbara mängden spelglädje.

Utan någon som helst rangordning kan man nämna titlar som Castlevania, Duck Tales, Ice Hockey, Kid Icarus, Mega Man 2, Metal Gear, Metroid, RC Pro-Am, Super Mario Bros 3, Teenage Mutant Ninja Turtles och Track & Field II. Detta förutom ovan nämnda Excite Bike, Punch-Out och Zelda. NES var magisk, det är inget snack om saken och efter 30 år står sig många av dessa spel förvånansvärt bra.

Mega Man 2, Pro-Wrestling och Track & Field II. Tre av osannolikt många bra spel som släpptes till NES.

Kanske, bara kanske, gick det lite för bra för NES. Nintendo blev så självsäkra att man helt bortsåg från att lilla uppstudsiga Sega släppte sin Mega Drive 1988 i Japan och året därpå i USA och ett år senare i Europa. Måhända trodde Nintendo att man hade spelvärlden i en liten ask. Sakta men säkert började tredjepartsutvecklarna glida över till vänligare Sega som tack vare bra spel och snygg grafik även attraherade allt fler spelare. Ersättaren Super Nintendo kom förmodligen 1-2 år för sent och Sega fick en chans att bryta Nintendos dominans. Först med Wii under nuvarande generation lyckades Nintendo återigen blir dominant etta.

1994 släpptes det sista spelet officiellt till NES, Wario's Woods. Konsolen fortsatte däremot att tillverkas till september 2003. Det är alltså mindre än tio år sedan man slutade spotta ur sig enheter. Därmed tillverkades NES i över 20 år, ett rekord ingen annan konsol kan mäta sig med. Totalt såldes 62 miljoner enheter, och närmsta konkurrent var Sega och deras Master System med 10 miljoner sålda (Master System fortsatte sedan sälja ohyggligt bra i Brasilien och nådde långt in på 90-talet en totalsiffra om 15 miljoner).

För att avrunda vårat firande av världens bästa 30-åring så tänkte vi redaktörer Petter, Jonas och jag själv berätta om våra starkaste NES-minnen. Så hipp, hipp hurra!

Petter Hegevall, chefredaktör
Jag minns det mycket väl. Snacket i klassen cirkulerade kring klasskompisen Jonte och hur hans farsa lät honom stanna hemma från skolan för att spela på en ny TV-spelskonsol. Nintendo, hette den. Alla var gruvligt avundsjuka trots att vi inte ens hade sett vare sig maskinen eller spelet som Jonte skippade skoltid för att avnjuta. Tre dagar senare var Jonte fortfarande inte tillbaka i klassen och jag tog helt enkelt och cyklade dit efter dagens sista lektion. Jag var nio år och när jag ringde på hemma hos min speltokiga klasskompis hade jag ingen aning om vad jag skulle få bevittna när ytterdörren väl slängdes upp.

För det var inte Jonte som satt klistrad framför TV:n och njöt av långhoppen i Super Mario Bros, nej. Det var hans 39-åriga farsa som satt som förstenad i soffan med handkontrollen i labbarna och toklirade Zelda. Min klasskompis agerade någon slags kartläsare åt sin hypnotiserade farsgubbe. Han satt bredvid honom i soffan med ett anteckningsblock och snabbritade en karta över ställen de besökt och platser som de båda enades om var outforskade. Jag kikade en stund på spelet, tyckte det ärligt talat såg skittrist ut och cyklade sedan hem - gruvligt besviken på Nintendo men rysligt avundsjuk på Jonte som hade en så sinnessjukt cool farsa.

Jonas Mäki, redaktör
Familjen Mäki hade tidigt en Commodore 64. Betydligt mer uppbyggligt än TV-spel, enligt mor och far som trodde på det här med datorer och framtiden. Ett TV-spel däremot, det var inte uppbyggligt. Som man kan misstänka så spenderades i runda slängar 100% av all tid med Commodore 64 till spel ändå. Det lirades allt möjligt, och livet lekte. Tills jag hos min dagmamma fick höra talas om en i grannkvarteret som skaffat en sådan där Nintendo.

Nu var det ingen jag kände, eller ens hade träffat, men jag lyckades tjata till mig en visit ändå och några dagar senare var det dags att hälsa på. Halva kvarteret var redan där för att spela och ungens föräldrar såg väl sådär måttligt roade ut åt att vardagsrummet blivit samlingsplats för fler barn än vad som ryms på ett normalt dagis. Men som osnuten nioåring kunde jag inte bry mig mindre. Excite Bike blev mitt första möte med NES och kärleken var omedelbar. Kort därefter sålde vi vår Commodore 64 för att skaffa NES och en livslång karriär som TV-spelare tog sin början.

Jonas Elfving, redaktör
Vi satt i källaren och spelade. Jag, min polare Johnny och min storasyster. Vi hade kämpat oss genom de förvirrande teleportspeglarna och de osynliga väggarna i Transylvanien, och börjat närma oss upplösningen av Duck Tales. Så nådde vi till slut Dracula Duck, som skickade ut blodtörstiga fladdermöss mot oss. Jag vet inte hur många gånger vi dog tills Johnny till slut föreslog: "Kanske man ska hoppa på fladdermössen först, och sen upp på Dracula?" Vi testade det. Dracula Duck bet snart i gräset, och vi trodde spelet var besegrat. Men en nervkittlande klättertur med en gammal rival väntade oss också...