Alperna, tur och retur

20 februari, 16.52 (möte på Gamereactor)

Petter: Okej boys and girls, vi har lite resor här på gång under de kommande månaderna. Dels behöver vi någon som kan åka till San Fransisco och kolla in THQ:s lineup för det kommande året. En del tunga titlar, inklusive evighetsprojektet Stalker, ska visas upp. Även lite GRTV som ska göras. Någon som är sugen?

Jonas Elfving: Jag drar gärna!

Jesper: Jag med!

Petter: Elfving, du var precis i Las Vegas så det rättvisaste blir nog att ge den här till Jeppe...

Jesper: Grymt!

Petter: ...och så ska vi ha någon på plats för Game Developer's Conference i San José. Kommer förmodligen bli riktigt het i år, speciellt med tanke på att E3 krympt så mycket. Iwata kör keynote speech och vi kan förvänta oss en hel del smask från alla tre håll. Martin, jag vet att du har varit sugen på det här, men du behövs på hemmaplan ifall vi ska få till hårdvaruavdelningen på siten.

Martin: Jo, det klart...

Benke: Som nyhetsredaktör är ju jag den som är bäst lämpad för att bevaka den här typen av event...

Mikael: Fast kommer ni inte ihåg vad som hände på E3 förra året, när Benke blev he-

Benke: Schh!

Mikael: Jo, men minns ni inte? Mäki och Benke skulle dra till Hooters och så -

Bengt: Tyst med dig!

Petter: Jo Sunken, jag minns, men jag tror ändå att Benke är den som är bäst lämpad.

Bengt: Tackar!

Mikael: (mutter, mutter)

Petter: Äh, gaska upp dig nu Micke, vi har en resa till. Microsoft bjuder in till sin Xbox Big Day Out-festival i Val d'Isere. Jag är i och för sig lite tveksam till att skicka någon dit då vi inte vet riktigt vad de ska utannonsera. Men om du vill så är det självklart att vi skickar dit dig. Lite alpluft är nog bara nyttig som omväxling till Azeroth.

Mikael: Har aldrig stått på något mer avancerat än en bob i en nerförsbacke så att åka skulle vara lika med självmord. Jag vill gärna se min 27:e födelsedag, så nej tack.

Martin: Mejla Microsoft. Sunken kommer - med sin svarta snowracer.

Sophie: Men Mäki då? Kan inte du åka?

Petter: Nej, det går inte. Vi måste ha nån kvar på hemmaplan som styr upp nyhetsbevakningen medan Benke är borta. Ska vi skicka någon dit ner måste det vara någon som vi kan avvara från jobbet med siten. Hmm...

David: Jag åker gärna.

Petter: Du?

David: Ja.

Petter: Jo, men alltså, vi vet ju inte vad de ska utannonsera där nere. Det kanske inte går att skriva någonting om alls, du är medveten om det.

David: Äsch då, jag kan alltid svarva ihop nåt.

Petter: Jo, men bara det inte blir något sånt där flumflum bara.

David: Va? Vadå?

Petter: Jag vill ha ett faktaspäckat och stenhårt reportage där nerifrån, förstått?

David: Eh, jo...

Petter: Förstått?

David: Mm, okej.

Petter: Bra! Nåja, då säger vi så och bryter för idag.

27 februari, 14.31 (liten trång bil på mot Val D'Isere)

Jaha. Så kan det gå till när man blir utsänd på resa i journalistikens tjänst. Efter en riktig snålflygning med SAS där de inte ens bjöd på vatten sitter vi nu här inklämda i en liten vit van med en mössbeklädd dåre från Nya Zeeland bakom ratten. "Vi" består av mig själv, Magnus Langley från Microsoft, Thomas Wiborgh från Level, Martin Lindell (dåvarande Manual numera med branschorganisationen MDTS), Matte och Henry från Kingsize samt en trevligt överentusiastisk engelska vid namn Kim som ska hålla oss i handen de kommande tre dagarna. Hon bubblar glatt att vi verkligen måste pröva "det här Guitar Hero" på hotellet vi ska till ikväll. Ingen av oss har hjärta nog att upplysa henne om att "det här Guitar Hero" har funnits ute rätt länge.

Vi lunchpausar på Mcdonalds, alla förutom chauffören som däckar i baksätet. Dåligt tecken. Alla menyer i Frankrike heter "Best of" förutom några som heter "Golden Best of". Väl ute på vägarna igen kör kiwigalningen cementfot på gaspedalen för hela slanten. Kombinationen "smal, isbeklädd alpväg med hårnålskurvor", "fullastad skåpbil med självmordsbenägen haschtomte bakom ratten", "gott om mötande trafik" och "små, fjantiga träräcken som inte skulle hjälpa ett enda jäkla piss ifall vi kör över kanten" är inte bra. Inte ur någon synvinkel alls. Kim väser från framsätet att det bara är tjugo minuter kvar till Val d'Isere. Hoppas vi överlever dem. Just nu tvivlar jag starkt.

Jag tror helt seriöst att chauffören försökte döda oss hela vägen hit. Trots det har vi överlevt. Tur. Stället vi bor på ligger väldigt centralt i Val d'Isere och ska tydligen vara väldigt fint. Hotellets långa, franska namn är omöjlig att uttala. Kingsize-killarna döpte det raskt till Transylvanien. Jag och Wiborgh får dela rum. Tio minuter homoerotiska skämt senare har vi packat upp, konstaterat att den fina Sharp-lcd:n inte är kapabel att få in en enda kanal samt tagit oss ner till receptionen igen. Kim leder oss förbi horder av sportlovsfirare med skandinaviskt ursprung på väg mot skiduthyrningen.

Varken Martin eller Thomas har stått på ett par skidor förut och ser något skeptiska ut då det langas fram pjäxor. "Yoo shooud beend ze niii laik ziiis" upplyser skiduthyraren. Själv hyr jag en snowboard och citerar Sällskapsresan 2 under hela processen. Så småningom är allt uthyrt och inställt i hotellets förråd och Martin Thomas och jag beger oss ut på en sightseeingtur i byn innan middagen. Och sannerligen, precis allt på gatorna är litet, svenskt och blont. Även tjejen i butiken där de två herrarna köper varsitt par skidglasögon. Eller tja, hon är i ärlighetens namn rödhårig och fräknig, men svensk lika fullt. Jag hör mig för vad som händer ikväll medan Thomas köper ett par svindyra Quiksilver för hundra euro. Martin köper ett par orangea skyddsglasögon i plast för fjorton.

Väl tillbaka på hotellet vankas det snorkig middag med bordsuppassning. Vi får välja rätter ur en meny uteslutande bestående av krångliga franska ord. Ingen vid bordet kan franska. Jag beställer någon form av kött och Wiborgh kyckling. Tror han. Det visar sig vara grodlår. Tror han. Vi svenskar håller oss på vår kant av långbordet och danskarna och norrmännen på sin. Oturligt nog för oss är det danskarnas kant som begåvats med vinet. Under rubriken efterätt står det "demigratus de mini-babax" och vilda diskussioner bryter ut om vad det kan vara. Min gissning är att det är en sådan där köttätande växt som finns i rören i Super Mario-spelen.

Lagom dästa dras vi tvärsöver byn i snömodden för att spela redan utgivna Xbox 360-spel i ett litet hus tillsammans med engelska speljournalister. Spöar alla i Guitar Hero och blir svettig. Förstår inte riktigt syftet med vår närvaro. Det verkar ingen annan heller göra. Kim undrar ifall vi alla fått möjlighet att pröva Guitar Hero. Det har vi. Kim ser nervös ut. "Äh.. okej, då går vi vidare!". Och vips, så är vi ute i snömodden igen. Min fina vårkappa från Tokyo känns klart underkill i alpkylan.

Med lätta frostskador anländer vi till slut till någon form av klubb. "Klubb" i den mening att det serveras alkohol och spelas musik. "Någon form av" i den mening att publiken enbart består av engelska journalister och några snowboardåkare som alla luktar svett. Mängden kvinnlig fägring kan räknas på den ena handens stelfrusna fingrar. Wiborgh och jag ställer oss i tältet utanför, blir bjudna på drinkar innehållandes energidrycken Pussy samt försöker spela Gears of War på franska.

Större delen av gänget väljer att knappa in när vi kommer till hotellet, några av oss vägrar dock inse faktum och går istället vidare till Morris, stället där alla svenska sportlovsfirare enligt uppgift ska hålla till. Det gör de inte. Eller så har de alla förvandlats till bröliga engelsmän som hoppar i otakt till ett bröligt cover-band som spelar Sex Pistols-låtar. Vi slår oss ned i ett hörn, bredvid några svenska tjejer. Matte lurar i dem att jag är en brittisk snowboard-åkare som ska ställa upp i tävlingen imorn. Jag brer på med min bredaste öl-cockney och de lovar att komma och kolla imorn. De ska dock vidare och vi ska hem så där slutar kvällen.

28 februari, 09.10 (hotellrummet)

Vaknar förhållandevis pigg och kry. Det öser ner snö utanför. Tung språngmarsch för att hämta liftkort och så ut i backen. Jättefint puder, hur mycket som helst. Tyvärr även hur mycket puder som helst i luften och sikten lika med en halv vantlängds avstånd. Med noll sol och total snöblindhet går det inte att avgöra om man åker framåt bakåt eller åt sidan. Ibland kommer det ett gupp och ibland en backe. Det är som att åka i risgrynsgröt. Kingsize-grabbarna och jag ger till slut upp och åker ner igen. Känns lite snöpligt att ha hela alplandskapet framför sig och sedan inte se det för fem öre. Träffar på Martin och Thomas i barnbacken. Martin är glad, Thomas sammanbiten.

Pustar ut på rummet, spelar lite Diddy Kong Racing på Thomas DS. En hysteriskt peppig blå elefant skriker åt mig: "Here you go, a ballon! It might come in handy". På något sätt känns det inte alls lika magiskt som när jag var tretton. Går ner och äter lunch, möter en lyrisk Martin och en skeptisk Thomas som dissar den franska skidskolan.

Men så har solen letat sig fram och jag beger mig upp i liftsystemet på egen hand. Hela övriga Val d'Isere har lunch och backarna är närmast folktomma. Vinden rufsar i håret, pudersnön gnistrar vit och landskapet som breder ut sig nedanför pjäxorna bländande vackert. Med Airs "La Femme D'argent" i hörlurarna och hela världen under mig kan jag inte annat än sucka fram ett "This is living". Alperna; c'est la fucking vie. Och nej tack, alla välmenande försök att rätta min franska grammatik undanbedes tacksamt.

Till slut går dock solen i moln och det är hem och duscha innan den stora presskonferensen. Presskonferensen som är hela skälet till att vi faktiskt är hitsläpade. Presskonferensen där vi alla tror att Microsofts nya musiksatsning ska avslöjas, presskonferensen vi alla har väntat på. Presskonferensen med stort P. Som sedan krymper till ett litet p. För att sedan förvandlas till ett ?. För vad är då pudelns kärna på denna presskonferens? Jo, att bandet Scissor Sisters har mixat om sin kommande singel "She's the man" som bakgrundsmusik för en trailer till Halo Wars. Äh? Frågetecken är bara förnamnet.

Sångaren och basisten i Scissor Sisters pratar om hur mycket de tycker om spel. På ett trovärdigt sätt dessutom. Dock blir det lite värre när de ska motivera varför de valt att göra musiken till just Halo Wars. Speciellt när sångaren precis i andetaget innan sagt att de inte tycker om realistiska våldsspel och allra helst skulle vilja göra musiken till typ Viva Pinata. Visserligen utannonseras även en tjänst på Xbox Live där användare ska kunna ta speltrailers, lägga till sin egen musik som bakgrund och sedan ladda upp dem igen till allmän beskådan, men ändå. Här hade jag förväntat mig ett Singstar, minst (gärna två), och så får vi det här.

Återvänder till hotellet där vi nedgraderats på hövlighetsskalan. Istället för att få beställa mat vid bordet får vi nu hålla tillgodo med buffén som övriga dödliga gäster. Efterrätterna är dock sjukt goda. Mycket Söt Finsk Reporter™ slår sig ned vid bordet bredvid. Jag försöker få kontakt, men hon är djupt inbegripen i samtal med Dansk Slemmig Skribent™. Jag koncentrerar mig på efterrätterna.

Mingel på ännu ett hotell med outtalbart fransk namn och gratis mojitos i mängder. Norsk Kufisk Journalist i Hatt™ står och ser borttappad ut i ett hörn. Jag och Thomas skrattar åt hans uppenbara mingelovana ända tills det kommer fram två tjejer och sätter sig på varsin sida om honom och börjar prata. Gör ett nytt kontaktförsök med Mycket Söt Finsk Reporter™ genom att börja prata ingående om hennes DV-kamera. Efter fyra meningar inser jag det idiotiska i upplägget och flyr bort mot baren och mer gratismojito.

Scissor Sisters går på mycket punkligt med en glad sångare och en extremarg sångerska. Efter tre låtar ryter hon åt alla med kameror att "pleeeeaaase put them away and try to enjoy the concert". Kanhända är hon inte ett lika stort spelfan och störs av de fem Xbox-reklamskyltarna på scenen, kanske är det det holländska kamerateamets upprepade försök att filma hennes bröst som får henne att se sur ut. En aning skuldmedveten stoppar jag ner kameran i väskan.

Mot slutet börjar ett antal gladfulla engelsmän Debaser-dansa och jag flyttar mig längre bak. Mycket Söt Finsk Reporter™ står omgiven av ett helt litet mansharem av korta sydeuropeiska skribenter som trycker drinkar i handen på henne. Efter mer emo-pepp av mig själv följer nytt försök: vill hon följa med ut och åka i backarna imorn? Nej, det vill hon inte, hon vill stanna kvar och dricka mera gratisdrinkar. Äsch då.

1 mars, 11.13 (på väg ut i backen)

Jättemycket snö och noll sikt även idag. Jippie. Wiborgh knattrar ner artiklar om gårdagens presshistoriska händelser på min iBook och avvisar alla inviter inbegripandes snö. Kort tupplur och sedan ut i backen i alla fall. Alla andra sover, men inte hindrar det en tapper friluftsmänniska? Bestämmer mig för att utnyttja det svindyra liftkortet och ta mig allra längst bort på pistkartan. Åker lift med en trött fransk skidlärare, allra längst bort. "WARNING! The ski area ends here. Anyone continuing beyond this point does so entirerly at their own risk." Häftigt. Okej, det var kul, nu dags att ta sig tillbaka till hotellet och lunchen. Frågan är hur. Hmm. Prövar den här liften. Nähä, det var fel, lyckas med konststycket att hamna ännu längre bort. Snön är plusgradssmetig och benen blir snabbt möra av att släpa resten av min kropp och brädan genom uppförslutande transportsträckor. Hittar en värmestuga där de säljer Snickers. Min plånbok befinner sig på rummet. Går ut och låter bli att kräkas av hunger. Thomas ringer och säger att de stänger lunchen om en halvtimme.

Via tre stelfrusna transportliftar och x antal frammuttrade svordommar lyckas jag ta mig tillbaka och har bara ett sista åk ned till byn. Bestämmer mig för att ta en svart offpistbacke ner som sista åk. Ingen bra idé. Snön yr och jag ser bokstavlig talat inte ens Gore Tex-vanten framför mig. Helvetiskt brant är det också. Känner mig lite som spelskribenten från Frostmofjället och sneglar upp mot branten hela vägen ned för att hålla utkik efter eventuella laviner, fullt övertygad om att här, just här kommer jag att dö. Det slutar med att jag lägger mig på brädan och kasar framåt som en säl. Tänk Anja Pärssons vinnargest fast i djup nysnö och dödsångest. Det går långsamt, långsamt långsamt fram. Är nära att Mel Gibson-vråla "freeeeedom!" när jag väl hittar tillbaka till pisten igen. De franska barnen tittar på mig då jag kravlar mig upp från sälställningen. I alla fall hoppas jag att de är franska.

Stapplar tillbaka till hotellet och stupar i säng innan det är dags för middag (vi har nu blivit nedgraderade så pass att vi bara får en kall buffé samt servas av en fransk man som vägrar servera oss dryck) och närvaro vid finalen i hopptävlingen. Att två åkare skadades allvarligt (en bröt ryggen, den andra fick inre blödningar i huvudet samt bröt nyckelbenet på nio ställen) dagen innan lägger ingen märkbar sordi över stämningen. Det är eldar, inyrda europeiska topp-DJ:s och extatiska åskådare i tusental. Snön yr och bildar mäktiga ljusinstallationer i luften.

Vi lotsas genom folkhopen av Kim, upp på en avspärrad terrass med bar i snön och glada tjejer som bjuder på öl. Blir tillfrågad av Fame TV på bruten engelska ifall jag tror att snömannen existerar och hoppas att det inte klipps in i något opassande sammanhang. Får, i egenskap av mitt gråa vip-band runt handleden, kissa på toalett inomhus. Den stora massan får hålla till med snödrivorna utanför. Thomas har precis skämtat med Microsoft-Magnus att den "game mode" - symbol som Samsung har på sina TV-apparater förställer en Dual Shock-kontroll: "Och det är ju en sån sjuk miss, eftersom det är tanken att de ska vara er sammarbetspartner, ha ha!" Eller, det är i alla fall tänkt som ett skämt. Magnus blick mörknar och med sammanbiten min ursäktar han sig för "att ringa några samtal".

Samtidigt som en yrvaken PR-man/kvinna på Samsung i Tyskland väcks av en rasande PR-man från Microsoft i Sverige stegar jag ut på VIP-terassen igen. Big jump-tävlingen är avblåst men folket och musiken och ljusen är kvar; ett färgglatt myller av frusna förväntningar och presumtiva bakfyllor. Plötsligt och från ingenstans, likt en slaskvåt snöboll i bakhuvudet, landar Petters ord i mitt medvetande: "jag vill ha ett stenhårt och faktaspäckat reportage där nerifrån, förstått?".

Ja just det. Jag skulle ju skriva nåt om det här också. Nåja, det får lösa sig imorn.

Eller nån annan dag.

Sugen på mer resereportage? Spana in Tokyo , Söul och Dreamhack