Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
artiklar
World of Warcraft

Ett brev från World of Warcraft

Mikael fick just brev från sin goda vän Silver. Läs om hennes äventyr i onlinerollspelet World of Warcraft och titta på alla snygga vykort från Azeroth.

Jag sitter just nu på en liten bar i gamla stan i Stormwind och slappnar av med lite cider (dvärgöl får mina öron att krulla sig). De senaste dagarna sedan jag lämnade min lilla hemby i norra Teldrassil känns som veckor, men när jag räknar har det faktiskt bara gått fyra dygn. Jag trodde aldrig att Azeroth var så vackert. Våra skogar är verkligen fantastiska med sina enorma träd och den eviga skymningen, men jag måste erkänna att både dvärgarna och människorna har det ganska bra också. Om du inte har sett Ironforge rekommenderar jag att du tar dig tid. Staden är uthuggen ur en vulkan uppe i bergen, så det är verkligen en kontrast att komma in från snön och kylan till allt larm och buller när dvärgarna arbetar med... vad de nu håller på med. Jag förstår mig inte riktigt på det där med smide, jag ägnar mig hellre åt sömnad när jag får en minut över.

Fast Ironforge är ju inte den enda storstaden. Människornas Stormwind är nästan lika pampig. Överallt står det statyer över gamla hjältar, men jag har faktiskt missat stora delar av Azeroths historia så jag vet inte vilka de är (Om du har spelat Warcraft 3 kommer du att känna igen dem /Red. anm.). Du vet, vi nattalver bryr oss inte särskilt mycket om vad de dödliga sysslar med. Men jag trivs inte riktigt i all trängsel. Av någon anledning är det alltid hundratals människor vid stora porten och banken och jag springer hellre ut på landsbygden. Alldeles i närheten ligger Westfall, Azeroths kornbod. Där vajar säden på de guldgula fälten medan jag kryssar mellan vandrande mekaniska fågelskrämmor och lömska banditer. Men helt klart är att någon behöver röja upp.

Det märks att världen fortfarande är orolig sedan det senaste kriget. Ondskefulla stammar av gnoller, råttfolk och annat oknytt finns överallt och min yxa har fått smaka på hundratals av de små kräken. Men lyckligtvis är det inte bara våld som ger framgång. I vinterskogarna utanför Ironforge träffade jag en dvärg som ville ha ett prov av sin konkurrents öl. Då var det bara att lista ut ett sätt att komma åt tunnorna. På stranden i Westfall hittade jag en gammal sjörövarkarta som ledde till en vild skattjakt. I Darkshore fick jag hjälpa en stackars magiker som fängslats i ett kraftfält. Genom att hitta en amulett kunde jag befria honom. Det var inte lika enkelt att samla ihop sex reliker från en ruin eftersom det kryllade av nagas. Jag måste erkänna att jag blev besegrad ett flertal gånger. Men det betyder aldrig slutet eftersom våra andar återvänder till närmaste själahelare. Sedan är det bara att bestämma sig för om jag ska försöka hitta tillbaka till min kropp eller helt enkelt låta helaren återuppliva mig. Fast allra bäst är det förstås att ha med sig en präst på själva uppdraget.

Nu är ju inte jag någon helare utan ägnar mig helt åt krigets konst. Men som tur är finns det hundratals andra äventyrare som kan tänkas hålla på med samma uppdrag. Det går ju att bara ställa sig på torget och skrika på hjälp och förr eller senare brukar jag hitta någon. Tillsammans med paladinen Berserker och tre andra blev det betydligt enklare att plundra ruinerna. När vi slogs mot fiender kunde jag koncentrera mig på att utnyttja alla mina olika attacker och ändå vara säker på att han helade mig när jag började känna mig svag. En väl sammansatt grupp har mycket större chans att överleva eftersom alla har helt olika egenskaper. Bland annat sprang jag omkring tillsammans med gnomen Gigante, en liten besvärjare vars mod vida översteg hans längd. Men besvärjare slåss aldrig ensamma då de kan frammana smådemoner eller stora otäcka blå saker. Jag blir riktigt avundsjuk och ångrar nästan mitt karriärval. En annan god vän är en frände från alvland, tjuven Xira. Vi träffades först när vi gick till anfall mot björnbesten Ursal, men sedan har vi mötts av ren slump både nere i snöriket, bland de vackra kullarna i Loch Modan och ända borta i Stormwind. Med hennes smygande och särskilda tekniker för att söva fiender blir uppdragen mycket enklare.

Överhuvudtaget har jag aldrig behövt känna mig ensam. Mer erfarna äventyrare brukar alltid erbjuda sin hjälp. Den första jag träffade, Mabayui, bjöd in mig till sitt gille Sentinels, men eftersom han var så upptagen fick jag överta ledarskapet. Även om vi inte är särskilt stora är det en ära och inom gillet är det lättare att hitta följeslagare. Om du skriver ner namnen på ditt ressällskap kan du också hålla kontakt med dem regelbundet och kanske träffas igen senare. Men världen är stor och trots att jag är en härdad krigare blir det jobbigt att springa överallt. Som tur är finns det griptränare som låter oss flyga mellan de stora städerna betydligt snabbare. Från luften är sikten oftast enastående och varje gång ser jag nya platser att besöka senare.

Jag märker också att jag hela tiden blir mer erfaren. Det är faktiskt inte så lärorikt att bara spöa monster hela tiden, men uppdragen är betydligt mer intressanta. Fast då gäller det förstås att jag väljer uppgifter som anstår en hjälte av min rang. Varje gång jag får användning av mina förmågor blir jag skickligare, men jag rekommenderar ändå att du besöker tränare med jämna mellanrum för att lära dig något nytt.

Som jag skrev sysslar jag med sömnad när jag har möjlighet, men det är fascinerande att se hur mycket olika saker som folk håller på med. Vissa sysslar med smide, medan andra bedriver gruvdrift i bergen eller samlar örter. Det är ännu en anledning att besöka de stora städerna - det är ju enklare att köpa tyg av någon som samlat på sig en helt bunt än att själv plundra sina byten ute i vildmarken. Men ingen kan lära sig allt och därför kommer det alltid att finnas utrymme för varje talang.

En fördel med att kunna sy är att jag kan göra mina egna kläder. När jag är ute i vildmarken brukar jag bära en ringbrynja, men i städerna föredrar jag en mer modest långrock. Det verkar onekligen som att alla rustningssmeder är män och jag litar inte riktigt på en brynja som knappt håller mig anständig. I största allmänhet är jag inte alls lika prylfixerad som många andra. Så länge grejerna är snygga bryr jag mig inte om att det finns tyngre rustningar att bära. Det kommer jag säkert att få ångra en vacker dag, men som sagt, det finns ju alltid själahelare.

Just nu har inte äventyrandet inte riktigt kommit igång, och det går inte att bli hur stark som helst. Det ska bli spännande när affärerna börjar sälja stångvapen - då ska jag äntligen köpa mig en ordentlig hillebard (Om du inte kan nå mig kan du inte slå mig!). Dessutom har vi inte fått kontakt med de onda raserna i Horden, som orcher, troll och odöda. Då kommer det att bli ännu viktigare att hålla sig i topptrimm. Men för tillfället trivs jag alldeles utmärkt med att bara uppleva spänningen här i Azeroth. Jag hoppas att du kommer och hälsar på snart.

Hälsningar,
Silver Madell

Ja, World of Warcraft verkar onekligen vara en mycket spännande plats att tillbringa sin tid på. Någon gång sent i höst kommer alla att få tillgång till Blizzards värld, men tills dess kommer jag att ägna ytterligare många timmar tillsammans med Silver och alla andra i betaversionen. Det fungerar helt enkelt som en kombination av Morrowind (möjligheten att skapa en helt egen karaktär) och Knights of the Old Republic (stridssystemet och de mer varierade världarna) fast i onlineformat med några tusen andra spelare samtidigt, och en sämre kombination kan jag tänka mig.

World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft
World of Warcraft