Rebelliska spelvanor - topp 10!

Vi har alla en James Dean i oss. En liten uppnosig rackare som gör brylcremesdoftande revolt mot vad än som sätts framför honom. Samhället och, som vi ska få se, även TV-spelens värld är full av restriktioner och uppmaningar från "etablissemanget" (vi är inte helsäkra på vilka detta består av), och det är när dessa går överstyr som lill-James kikar fram och räcker fingret åt allt tjat. Det är inte alltid med en vettig förklaring vi gör revolt. Vi är spelrebeller utan anledning, och det känns rätt. Detta, pojkar och flickor, är vår lista över de tio mest rebelliska spelvanorna.

10. Att mana till spelbojkott
På tionde plats hittar vi spelbojkott, en sexig protesthandling som på köpet är en av de lättare uppgifterna hos den moderna spelrebellen. Att bojkotta ett spel är ju i praktiken att göra absolut ingenting, en ytterst behaglig arbetsmängd som samtidigt gör en lite ball och medveten. Metoden är populär på flera håll, exempelvis hos vegetarianer, som i sitt "aktiva" livsval ju egentligen bara sitter där passivt och ignorerar sjömansbiffar.

Spelrebeller rasar mot diktatoriska beslut av utgivare, och startar gärna grupper för att uttrycka sitt missnöje. Ta till exempel gruppen som reagerat på Microsofts "Games on Demand" på Xbox Live, där vi brutalt och skoningslöst erbjuds att köpa spel som kan hittas billigare i reabackar. Att de har mage! När Left 4 Dead 2 utannonserades poppade protestgruppen "Left 4 Dead 2 Boycott" upp och fick snabbt tiotusentals användare som ville se mer satsningar på det första spelet i stället. Man vill förstås inte tvingas till köp av det andra spelet och EA:s (förmodade) planer på att hämta folk från skolan/jobbet och tvångsskjutsa dem till närmsta spelaffär under pistolhot måste förstås spelrebellen vända sig mot. Israel-varor och Kina-OS kan slänga sig i väggen, spelbojkott är viktiga saker!

9. Att spela bärbart på hög volym i kollektivtrafiken
På bussar och tåg har man en utmärkt chans att utmana såväl privatpersoner som makthavare (busschaufförer) genom att störa dem med bärbara spel. Toleransnivån för blipp-bloppandet har dock höjts markant de senaste åren; i dagar som dessa är det inte bara skräniga fjortonåringar med påfrestande stark livslåga som förpestar bussar med mobil musik, utan allt från femtiofemåriga fiskhandlare till pensionerade privatdeckare gör sitt bästa för att krydda det kollektivta åkandet med burkigt ljud från sina handhållna apparater. Sverige är inte Japan och att vara rebelliskt högljudd på tunnelbanan numera är svårt.

Lösningen? Ta till det grova artilleriet. Var värst. Gå in för att överrösta alla. Koppla din PSP, Nintendo DS eller Iphone till en elgitarrförstärkare och kräma på utav bara helvete tills du har hela vagnens uppmärksamhet. I Gamereactors fälttest användes en Nintendo DS kopplad till en nätt men kraftfull Marshall Valvestate VS15R, med en "crunch"-inställning (måttligt med reverb, master volume på 11) och spelet vi valde var WarioWare Touched. Resultatet var enormt lyckat; vi lät absolut högst i vagnen och fick som pricken över anarkist-i:et även en säkerhetsvakt på oss. Bökigt att släpa med sig en förstärkare? Visst, men det kompenseras med råge av den triumfartade känslan av ren, oförfalskad uppkäftighet.

8. Att skippa tiominuterspausen varje timme
Nacken strålar, axlarna börjar bli rödlila. Ögonvitorna flagnar och din ryggrad börjar få samma konsistens som nybastad lättfil. Du har spelat alldeles för länge och enligt alla manualer och hälsovarningar du någonsin läst bör du ta en tio-minutare varje timme. Men du lyder inte. Marcus Fenix skriker trots allt "fight through the pain" så du kämpar vidare. Några ärr ska man ju ha att visa för barnbarnen och du siktar på karpaltunnelsyndrom och lättfilsaxlar.

7. Att med överdrivet djupa gäspningar och demonstrativt hårda knapptryckningar på handkontrollen skippa mellansekvenser i syfte att komma direkt in i spelets actionpartier och framförallt för att se coolt obrydd ut
Möjligen säger rubriken det mesta. Hursomhelst, vi rebelliska coolingar vill förstås "klippa till biljakten" och inte sinkas av pretentiös handling när vi spelar, oavsett om vi sett filmklippen tidigare eller ej. Att avfärda icke interaktiva inslag som tagit utvecklare veckor, månader, år till att skriva, regissera och ljudlägga är häftigt, går att göra med ett enkelt knapptryck och skulle kunna kallas för en "dekonstruktion av kulturetablissemangets värderingspackade berättarambitioner". Eller bara för spattig otålighet.

6. Att svara "nej" på ledande rollspelsfrågor
I äventyrs- och rollspel träffar vi ofta på pratglada figurer som i enorma textsjok redogör för vad de har på sina (ofta tyngda) hjärtan. För att vi inte ska somna slänger utvecklarna in extremt ledande ja-och-nej-frågor i stil med "du vill väl rädda världen, inte sant?", för att erbjuda i alla fall någon slags interaktivitet. Valet står då mellan "yes" och "no", men denna valfrihet är förstås bara en illusion och försöker du med ett rebelliskt "näpp" repeteras frågan tills du valt rätt.

Detta är en knivig situation för spelrebellen. Hur många nej man än ger måste man till slut ge med sig. Hardcore-metoden är att envist förbli i loopen; att svara "nej" tills det börjar skymma, tills morgonen kommer, tills handkontrollen är utnött och årstiderna växlar. Den sanna rebellen kommer att åldras i detta vardagsrums-limbo. Men åldrandet kommer att ske med värdighet.

5. Att använda Wii-fjärr utan gummiskydd
När Nintendo Wii lanserades visste inte The Big N att så många spelare totalt saknade grundläggande motorik och en förmåga att hålla fast i det de greppat. Visst, Wii-fjärren skeppades med ett tillhörande handledsband men fegsnöret till trots inträffade snabbt flera incidenter med folk som med överdrivet flaxande demolerade sina tjugolakans-skärmar. Konsekvensen blev ännu mer överbeskyddande säkerhetsinstruktioner och en fånig gummidräkt till Wii-fjärren som var ytterst obekväm att trä på.

När Nintendo vill få oss att, så att säga, äta kolan med pappret på vaknar vår inre Che Guevara till liv. Vi sliter av oss våra T-shirts, skriker "Hasta la victoria siempre", funderar hastigt på vad citatet egentligen betyder och spelar sedan vidare utan hämmande gummisladder och handledsbojor. Om våra TV-skärmars öde är att krossas av flygande vita plastdosor, må så ske! Viva La Revolución! Nachos!

4. Att röka Link
Link är godheten själv. Med modets trekraft i sitt hjärta krossar han gång på gång Ganons totalitära skräckvälde och räddar prinsessan Zelda utan en tanke på sig själv. En hjälte. En förebild. En livsfilosofi i grönt. Det är därför inte så konstigt hur tabubelagt det är att röka Link. Är det inte hälsoriskerna med att inhalera en Hylian folk tar upp, vänder sig kritikerna ofta mot hur moraliskt förkastligt blossandet är. Gamereactors uppgift i detta kontroversiella fall är varken att berömma eller fördöma, vi konstaterar bara att många spelare idag faktiskt röker Link, ofta på daglig basis, och att det har blivit en del av spelkulturen.

3. Att försöka skjuta hunden i Duck Hunt
Det är inte så att vi vill avfyra tänkta hagelgevär mot söta sällskapshundar. Vi vill dock ha rätten att göra det. Den namnlösa jakthunden i NES-klassikern Duck Hunt var plikttrogen, söt och skicklig på att apportera anklik. Hans åttabitiga skall gjorde oss varma inombords. Men när han garvade åt våra missade skott prövade vi, ständigt utan framgång, att göra en Lennart Jähkel och sänka hundaset med ett välriktat, rebelliskt ljusskott från NES-Zappern. Ett tappert försök att kaxigt ifrågasätta spelets regler, men alltså ständigt misslyckat.

De som spelade arkadversionen, Vs. Duck Hunt, hade däremot möjligheten att faktiskt skjuta vovven under spelets bonusrunda. Detta resulterade i att hunden med sotig nos stapplade fram på kryckor med uppmaningen "shoot the ducks, not me". Den som prövade detta tappade dock bonuspoängen under rundan. Så är det med frihet. Varje handling har en konsekvens.

2. Att svära i onlinematcher
Den nuvarande konsolgenerationen har blivit en ljudlig sådan. De flesta Xbox 360-ägare är iklädda headset under sina onlinematcher och även till Playstation 3 och över WiiSpeak pratas det flitigt spelare emellan. Som bekant rör det sig alltid om artigt chattande, diskussioner kring strategi och nyfiket glada frågor mellan folk som inte känner varandra sedan tidigare. Tonen är alltid vuxen, vänlig och ...lite irriterande. Man kan må lite illa av trevligheterna, därför gör vissa av oss något som är lika rebelliskt som intelligent - vi förolämpar och svär åt våra motspelare. Ibland säger vi "fuck", ibland drar vi till med "noob" och i vissa, ytterst sällsynta fall lyckas vi genomföra verbala krumbukter där orden faktiskt kombineras. Detta är oerhört rebelliskt, sexuellt attraktivt och framförallt moget.

1. Att skippa att läsa licensavtal innan installation
Eventuellt äger Nintendo din vänstra njure. Vem vet, du kanske har sålt din förstfödde till Sony Computer Entertainment utan att veta om det. Du struntar ju i att läsa de milslånga köpavtalen när du installerar dina spel. Denna företeelse knep förstaplatsen eftersom den så fint och hos så många exemplifierar rastlösheten hos oss spelare. "Jag läste inte ens kontraktet", nynnar du med bästa Håkan Hellström-gnällröst, scrollar ned så fort det bara går och letar upp "I Accept"-knappen. Bäst är det när du har folk kring dig och din omgivning svalkas av denna fläkt av romantiserad uppkäftighet. Du bryr dig trots allt inte om framtiden. Du vill åt nuet, du vill spela. Du är en rebell.