Zombiesnack med Keiji Inafune!

Levande döda. Populära på filmduken, populära i spelvärlden. Det är något med dem som lockar. Men var grundar sig den här fascinationen? Varför håller vi zombies så varmt om våra hjärtan?

Befinner mig i Vancouver, Kanada, och är på besök hos Blue Castle Games som fått i uppdrag av Capcom att göra Dead Rising 2. Får mig en pratstund med spelets legendariske producent Keiji Inafune, som är här på besök från Capcoms huvudsäte i Japan. Han har några idéer kring det hela.

"Jag har länge varit ett fan av zombies", berättar han genom sin tolk. "De inger en rädsla som spöken, monster eller andra påhittade varelser inte kan förmedla på riktigt samma sätt. Eftersom zombies är människor som vaknat upp från de döda har de en större förankring i verkligheten än andra fantasifoster. Därför blir de mer skrämmande."

Det ligger något i det. Det här med att en zombie faktiskt - i en tid då hjärnsubstans inte framstod så oerhört frestande - har varit en person. Tänk dig att ställas inför en närstående, uppvaknad från de döda. Förmultnad och elak. Din bästa vän, din mamma. Någon du en gång älskade. Som nu inte vill något hellre än att tugga på din allra möraste kroppsdel. Och du måste försvara dig med brutalt våld. Tänk dig vilket känslomässigt kaos. Är inte det en skrämmande tanke nog, så vet jag inte vad.

Givetvis bottnar sig det hela även i en primitiv förtjusning för splatter och blodiga specialeffekter. Djupare än så behöver man inte gå ibland, och ända sedan jag storögt bevittnade min första Joe Romero-film har jag velat uppleva zombieapocalypsen i spelform.

Visst hade det gjorts många gånger förut, jag menar, Resident Evil i all ära. Men det var inte förrän Capcom först visade det första Dead Rising som det började brännas på riktigt. Missförstå mig rätt nu. Albert Wesker och gänget är ett stycke odödlig spelhistoria. Men det var Dead Risings volym och öppenhet som lockade.

Till slut blev det mycket riktigt ett härligt spel. Jonas Mäki gav det en 8:a när det begav sig för fyra och ett halvt år sedan. Ett välförtjänt betyg. Men det hade också sina tydliga brister. Spelkontrollen i eldstriderna var bökig, användarvänligheten var inte alltid den bästa och en del andra småmissar irriterade. Några väldigt typiskt japanska, om ni ursäktar. Är det första spelets brister tillfixade till uppföljaren? Kommer vi kunna njuta fullt ut denna gång? Inafune-san fortsätter:

"Jag ville vara lojal mot föregångaren och behålla den övergripande designen. Spelare gillade själva upplägget. Men Dead Rising hade ändå många restriktioner, många områden som kunde förbättras. Det hela kan jämföras med filmen Evil Dead. Den första filmen hade små medel att jobba med, men blev så pass populär att man kunde göra en uppföljare med betydligt högre budget. Mer idéer kunde bli realitet. Så är det även i Dead Rising 2."

Spelets setting är förflyttad från ett köpcentra till en Las Vegas-inspirerad miljö den här gången. Att låta uppföljaren uppfyllas av kontraster var menat redan från början.

"Först ville jag placera Dead Rising 2 i en nöjespark. Jag gillade tanken med nöjesparkens fredfulla karaktär blandat med något så hemskt som zombies. Det är en bra kontrast. Men då kom Blue Castle med idéen om en casinoinspirerad värld istället. Tänk på en vuxen lekplats, sa dem till mig, vad tänker du på då? Det första som kommer till ens huvud är Las Vegas. Efter att ha begrundat idén fick det blir så", säger Inafune-san. "När jag tänker på det i efterhand, så var det den rätta saken att göra."

Jag håller med. Med både Zombieland och Left 4 Dead 2 färskt i minnet så hade en nöjespark nog blivit lite för mycket déjà vu i slutändan. Beslutet att lägga Dead Rising 2 i en casinovärld istället var egentligen en ren lyckträff, då det var taget långt före kännedomen om dessa andra produktioners miljöval.

Blue Castle Games då, vilka i hela fridens namn är Blue Castle Games? I Nordamerika är de kända för det arkadmässiga baseballspelet The Bigs. I Europa tycker vi inte om baseball, så ja, där har vi anledningen till att vi inte vet vilka Blue Castle egentligen är. De grundades år 2004 och deras kontorslokaler ligger i Burlow, ungefär 20 minuters bilfärd från downtown Vancouver. Fräscht ställe, rymliga lokaler och trevligt folk.

Frågan är då hur väl de förvalta en sådan pass stor licens som Dead Rising 2. Huvudkaraktären Chuck må vara sällsynt begåvad med ett baseballträ, men är inte steget från amerikansk nationalsport till våldsam slaktfest lite väl stort?

Bara efter ett par minuter in i den första testsessionen av spelet märker jag att teamet besitter stor kompetens, och framför allt skön humor. Dessutom har man tagit in kvalificierad personal som har tidigare erfarenhet från varumärket och actiongenren i allmänhet. Så fans av det första spelet kan vara lugna. Uppföljaren är i goda händer.

Dessutom övervakas allt alltså av samma producent som i det första spelet. Keiji Inafune har på senaste tid flugit över minst en gång i månaden för att kvalitetskontrollera och får dagliga rapporter om arbetets fortskridelse när han är hemma i Japan. När det kommer på tal om hur han vill att spelare ska känna när de spelar Dead Rising 2 säger han:

"Typiska zombiespel har alltid en känsla av rädsla där. Dead Rising 2 handlar mer om att ha kul. Det handlar om att kunna skratta samtidigt som man har ihjäl zombies. Det är så jag vill att det ska kännas när jag själv spelar Dead Rising."

Avslutningsvis är jag nyfiken på en sak, Inafune-san. Vi har fått uppleva några helt galna vapen från vår testsession med spelet. Om du, i verkligheten, blev satt i samma situation som Chuck, vilket tillhygge skulle du välja?

Han skrattar och svarar: "Paddelsågen. Den kan ta ner så många zombies på en gång. Men bara om den inte gick sönder efter ett tag som i spelet. Annars skulle jag nog ta något mer traditionellt, som ett baseballträ eller en slägga."

Läs mer om paddelsågen och om exakt hur bra Dead Rising 2 känns i vår purfärska förhandstitt från Blue Castle-besöket.