Svenska
Gamereactor
artiklar
Resident Evil 3: Nemesis

Save: Men dö då, monsterjävel!

Holmberg berättar om sina upplevelser med Resident Evil 3: Nemesis i den senaste delen av Gamereactors retroserie "Save"

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Oj, det kanske är bäst att du stannar hemma från skolan imorgon.

Det är långt efter läggdags på en vardag, och jag känner mig som ett ondskefullt geni när min mor låter mig sitta kvar i TV-soffan tillsammans med styvfar. Tänka sig att allt som krävdes var några framtvingade hostningar. Jag och styvfar har länge planerat detta. På soffbordet ligger nämligen ett oöppnat exemplar av Resident Evil 3. Inatt återvänder vi till Raccoon City, denna gång som rutinerade zombieslaktare. Vi redo för vad som helst.

S.T.A.R.S.!

Eller inte. Det rosslande brölet ger mig gåshud än idag. Nemesis - ett supermonster som bryter mot alla spelets regler - gör oss sällskap den natten. Han är lika snabb som oss, han sparkar upp dörrar och när han väl faller är det endast tillfälligt. Att springa känns lönlöst, och att skjuta honom likaså. Varje gång han visar sig tar paniken över helt. Jag och styvfar kastar handkontrollen fram och tillbaka mellan oss som om den vore en het potatis, då ingen av oss vågar möta honom. Om och om igen dör vi plågsamt, tills styvfar får slut på kreativa svordomar och bara muttrar: "Fan va' dryg han är."

Dagarna går och vi maskar oss sakta genom Resident Evil 3. Varje duell med Nemesis blir en utdragen katt-och-råtta-lek, där katten är en 200 kilo tung monstermutant med ett raketgevär, och råttan egentligen är två yrhönor som skriker åt varandra i TV-soffan. En helg när styvfar jobbar sent lyckas jag knäcka ett pussel och ta mig till ett helt nytt område i spelet. Jag vet inte var jag är eller var jag ska härnäst, men jag fortsätter framåt i åtminstone en timme och överlever oövervinneliga odds på vägen. Zombier, hundar och förväxta kackerlackor faller offer samtidigt som min ammunition börjar sina. Plötsligt inser jag att jag inte sparat på hela kvällen, och jag hinner inte ens ta mig till närmsta skrivmaskin innan jag hör det där bekanta brölet.

Resident Evil 3: Nemesis

Det är dags igen, och den här gången är jag verkligen inte förberedd. Jag är allvarligt skadad och har inte vapnen att stå emot honom. Och här kommer han alltså springandes i full fart, med sin kolossala arm höjd i skyn. Monstrets knytnäve är inte mer än en meter ifrån min nynna när jag blundar och pausar spelet. "Vad gör jag nu?" tänker jag. Timmarna går och småsysslor i hemmet blir utförda. Sopor bärs ut, kattlådan görs rent - allt för att jag inte ska behöva fortsätta striden och förlora allt det jag åstadkommit. Tillslut slår klockan midnatt, och jag inser att jag måste konfrontera min rädsla. Nu eller aldrig.

Det slutar precis som du anar. Efteråt stirrar jag på Game Over-skärmen i säkert fem minuter utan att röra en min. Aldrig förr har jag känt mig så krossad av ett spel. Så hjälplös. Så less. Det är i skolan dagen efter jag får höra att det finns en ducka-knapp i spelet, något både jag och styvfar missat. När vi väl slutar idiotförklara varandra bestämmer vi oss för att bemästra den tidigare okända manövern. Och kanske var det ässet vi saknade i rockärmen, för att möta Nemesis känns inte lika hopplöst därefter. Vi lyckas schasa iväg besten, gång på gång.

En regnig lördagskväll är det dags för den slutgiltiga striden, där vi får bevisa för Resident Evil 3 att vi är värdiga. Femton minuter senare, efter blod, svett och tårar, är det inte mycket som återstår av den en gång fruktade besten. Nemesis har reducerats till en rykande köttklump, men inte ens nu - när oddsen äntligen vänt - ger han upp. Envis som aldrig förr krälar han sig närmre, utan en susning om vad han ska göra om han väl når fram till oss. Min styvfar höjer sin revolver och väljer att avsluta odjurets lidande.

Men dö då, monsterjävel!

Mamma, som läser en bok i TV-soffan, höjer ett ögonbryn. Vi båda ler mot henne, vi jublar och hoppar i soffan. Hon tror att vi tappat förståndet. Den blodiga plumpen har slutat röra på sig, och det hat vi känt för denna virtuella karaktär försvinner plötsligt. Hur kunde en bunt polygoner få oss att känna så här? En känsla av lättnad tar över, som om jag precis vaknat upp ur en mardröm. För första gången på en vecka kan vi tänka klart och prata om något annat än den förbenade Nemesis. Vi firar med tacos och hyrfilm, och pratar aldrig om det igen. Idag, 15 år senare, känns det hela lite smålöjligt, men trots det står sig vår seger mot Nemesis som ett av de stoltaste ögonblicken i mitt gamerliv.

Fler Save-texter:
Super Mario 64 / Quake III Arena / Super Mario World / GTA: San Andreas

Relaterade texter

Resident Evil 3 Remake lades upp på PSN

Resident Evil 3 Remake lades upp på PSN

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Det har varit gott om rykten som säger att en remake av Resident Evil 3 är under utveckling, och Capcom själva har sagt att de gärna gör det om det finns intresse. Nu...



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy