Svenska
Gamereactor
artiklar
Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Våra favoritminnen från Metal Gear

Redaktionens fem Metal Gear-fanatiker har skrivit lite om sina personliga favoritminnen från Kojimas fantastiska spelserie...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Jerrys favoritminne:
Första ridturen i Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
Jag har klarat alla numrerade Metal Gear Solid-spel, njutit i stora drag av samtliga äventyr utom möjligen Solid Snakes allra första smygtur på Playstation. Snake kändes nämligen fruktansvärt styltig, vilket egentligen inte åtgärdades ordentligt förrän i Guns of the Patriots. Det dröjde dock ända till årets Metal Gear Solid V: The Phantom Pain innan spelkontrollen nådde perfektion och jag slutligen förälskade mig i själva spelandet. När Big Boss och hans fyrfota kompanjon D-Horse för första gången satte fot i det vackra Afghanistan, kände jag att Hideo Kojima äntligen hade prioriterat rätt. Borta var alla evighetslånga codec-samtal och det linjära upplägget från tidigare delar, utbytt mot maximal frihet och en Snake som rörde sig smidigare än någonsin. Att rida omkring och utforska den spektakulära ökenvärlden, kommer jag för alltid att minnas som de allra roligaste stunder jag haft i Snakes sällskap.

Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Björkens favoritminne:
Slutstriden i Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots
På toppen av Outer Haven, efter en hård slagsmålsdans med Liquid Ocelot, tar sig Snake sakta men säkert upp från marken. Morrande och flåsande kommer han till slut upp på knä och med all den kraft han fortfarande har kvar i den åldrade kroppen slår han ut sina armar åt sidorna, vänder sina krampaktiga händer mot himlavalvet och vrålar "LIQUID!". Skriket är så sanslöst intensivt att det nästan går att ta på och samtidigt som det ekar ut i vinden ställer sig vartenda hår på min spensliga kropp upp i givakt. Det var precis i det ögonblicket jag insåg att jag nu, efter tio år i smygandets tjänst, måste ta farväl av den spelserie jag älskat så villkorslöst. En tuff stund minst sagt.

För många kanske det bara är en kort sekvens som obemärkt glider förbi under den slutgiltiga striden i Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots. Men för mig var det den ödesdigra stund då Snake, efter otaliga år av smärta, sorg och ilska, till slut släppte lös alla de demoner som hopat sig inom honom. Och det var vrålet som markerade för mig att den yttersta stunden nu var kommen. En sista strid. Sen skulle allt vara över.

Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Calles favoritminne:
Öppningsscenen i Metal Gear Solid
Scenen när Snake simmar genom vattnet, klättrar upp på land och Codec-signalen ljuder för första gången, följt av magiska "This is Snake. Colonel, can you hear me?", är inte bara den mest ikoniska öppningsscenen i ett MGS-spel, utan även en av barndomens allra starkaste spelminnen. Musiken, dialogen, den svepande kameran - jag blev totalt golvad. Stämningen satt som ett smäck från första bildrutan. Efter att jag torkat saliven från parketten, styrt in Snake i hissen i andra änden av rummet och sett spelets titel uppenbara sig på skärmen, var jag hopplöst förlorad och oåterkalleligt förälskad i Hideo Kojimas mäktiga spionepos.

Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Olivers favoritminne:
När Metal Gear Solid 2 lurade mig
När Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty släpptes var vi många som knappt kunde bärga oss för att få se hur Solid Snakes berättelse skulle avslutas. Detta skulle ju bli Hideo Kojimas sista Metal Gear-spel och förväntningarna var löjligt höga. Och det var fantastiskt! Hudson-floden, förstapersonsskjutandet och Tanker-fartyget... Det här var "next-gen". Sen kom Raiden. Och honom spelade vi som resten av spelet. Medan många av oss blev arga och besvikna över bytet av protagonist tyckte jag personligen att det var en av de mest minnesvärda aspekterna av spelet. En sådan fint hade aldrig hänt idag, för idag vet vi allt sånt i förväg.

Sons of Liberty kom från en tid då vi fortfarande kunde bli tagna på sängkanten på det sättet. Kojima lekte med spelarens hype och förväntningar och anpassade spelets story därefter för att berätta en historia som hade varit omöjlig att berätta i ett annat medium. Raiden var mer av en representation av spelaren än Snake någonsin var. Han var ett fan av Snake som oss, han hade upplevt Shadow Moses-incidenten genom VR-träning som oss (typ) och var precis lika förvirrade som oss när spelets twist fördes ut i ljuset. Metal Gear Solid 2 är det smartaste spelet i hela serien och det tog fansen flera år att inse varför.

Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Petters favoritminne:
Striden mot The End i Metal Gear Solid 3: Snake Eater
Jag har tjatat om hur briljant jag upplever detta specifika kapitel i vad jag fortfarande anser vara spelseriens absoluta höjdpunkt (Snake Eater). Jag kommer aldrig att glömma vägen genom de snårigt murriga djungelstigarna, atmosfären, spänningen, tonen, estetiken... Konami lyckades underbart väl med att ge Snake Eater den där obehagliga Kalla krigs/70-tals-tonen där hotet om kärnvapenkrig skrämde slag på en hel värld. The End, den coolaste bossen i hela spelserien, låg och lurpassade med sitt snipergevär uppe på en klipphylla och jag dog flera gånger innan jag lärde mig hur jag skulle kunna smyga mig på honom. Jag minns hur jag upplevde The End som smartare än i stort sett alla andra spelfiender jag någonsin stött på. Lite samma känsla som Psycho Mantis skapade i Metal Gear Solid. Jag minns hur märklig jag tyckte att humorn var när End somnade på sin post och hur okristligt spännande jag upplevde fighten som. Än idag ger det mig rysningar att tänka tillbaka på Snake Eater och på The End. Det var en makalös bossfight i ett mästerligt, mästerligt spel.

Relaterade texter



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy