Världens 10 sämsta spelkonsoler

(10) Atari Jaguar
Atari Jaguar var enligt Atari själva en kommande storhet som skulle dominera spelmarknaden under 90-talet. De var 100 procent säkra på att deras nästkommande konsol skulle slå ut Super Nintendo, Sega Mega Drive och Panasonic 3DO. Men istället blev det en av tidernas mest utskällda konsoler. Företaget överhypade sin konsol med råge och skröt mycket om att det skulle vara ett gigantiskt 64-bits monster i sällan skådat slag. Riktigt så var inte fallet...

I grund och botten arbetade Atari Jaguar med en 32-bits CPU och GPU, men med en 64-bits hjälpprocessor och redan då ansåg många att Atari försökte lura sina kunder. Det blev aldrig någon försäljningssuccé och delvis berodde det också på en bristande marknadsföring. Designen på enheten var fruktansvärd och att kalla Atari Jaguar för vacker skulle vara samma sak som att blåljuga. Den sämsta aspekten var ändå handkontrollen som var stor, klumpig och totalt oduglig att bemästra (utrustad med vad som praktiskt taget var en telefonknappsats) och den tar nog även hem priset som en av de sämsta handkontrollerna genom tiderna. Spelen blev inte heller någon större hit, där bland annat grafiken inte alls lyckades imponera gentemot sina konkurrenter. Atari Jaguar blev en rejäl flopp och det var också en välförtjänt sådan.

(9) Ouya
Den Kickstarter-finansierade, Android-baserade mikrokonsolen Ouya, sålde så pass uselt, att företaget tvingades avveckla sin verksamhet och sälja hela paketet till Razer, redan två år efter lansering. På förhand trodde många att konsolen hade potential att gå hur långt som helst, men med facit i hand blev det ingen större succé för Android-enheten. Faktum är att Ouya inte var någon överdrivet snabb maskin och det visade sig ganska omgående att konsolen hamnade en bra bit efter Samsung Galaxy S III och Google Nexus 4, som tillhörde en tidigare generations smartphones.

Även handkontrollen var ett rejält bakslag och den påminde mycket om en Xbox 360-handkontroll med byggkvaliteten hos ej licensierade tredjepartsutvecklares diton på 90-talet. Styrkorset var segt och klumpigt och knapparna på handkontrollen hade en tendens att fastna emellanåt. Designen på självaste enheten var bedrövlig och med sitt futuristiska utseende i både svart och vitt skulle den undermåliga maskinen få de flesta som ägde en att skämmas. Nej, Ouya blev ingen större hit och det är rätt så förståeligt att maskinen inte heller sålde särskilt bra, trots den billiga prislappen.

(8) Game Boy Advance
Få saker var så irriterande som att försöka spela Game Boy Advance i annat än helt perfekt belysning. Skärmen var nämligen becksvart och saknade belysning, vilket gjorde det omöjligt att se vad som hände. Konstanta dödsfall och frustration blev snabbt ett faktum, liksom de felplacerade axelknapparna som gav omedelbara krampattacker. Vad värre var att skärmen var så häpnadsväckande dålig att det inte heller fick vara för starkt ljus, och att spela utomhus i exempelvis solen var bara att glömma. Tillbehörsmakarna gnuggade händerna av förtjusning och släppte drivor av alternativa ljuskällor. I slutändan var Game Boy Advance en bärbar spelenhet som egentligen bara gick att spela hemma under täcket med ett bra inkopplat ljustillbehör, och därmed var den egentligen mindre bärbar än att ta med sig en konsol under armen.

(7) RCA Studio II
År 1977 släppte RCA sin egna spelkonsol, den så kallade RCA Studio II. Konsolen blev aldrig särskilt framgångsrik och redan året därpå hade den sålt så förskräckligt dåligt så att 120 anställda som var med och producerade systemet blev av med sina jobb. RCA Studio II hade inte heller någon joystick, utan spelen kontrollerades med hjälp av nummertangenterna på själva konsolen, likt en knapptelefon - vilket såklart var obegripligt värdelöst.

Dessutom var apparaten bara kapabel till att göra enkla små pipljud med små variationer i ton och längd, och ljudet kom från en liten högtalare inuti konsolen och det förfärliga lätet gav en ständig huvudvärk. Inte ens grafiken imponerade i RCA:s lilla mackapär och grafikmässigt kändes det gott och väl som om konkurrenterna låg flera år före i tiden. Redan två år efter sin debut slutade maskinen att tillverkas och vi funderar fortfarande över namnvalet, med tanke på att vi aldrig ens hört talas om någon RCA Studio I.

(6) Nokia NGage
Idag är det svårt att tro, men för bara 10-15 år sedan var Nokia världens hippaste företag och ville självklart ha en del av spelvärlden. Deras lösning var att kombinera en smartphone med spelenhet för att skapa en grej man alltid hade med sig när suget att lira föll på. En god idé, men utförandet var horribelt. De satte skärmen på hög kant så alla sidoscrollande spel - vilket var runt 90% vid den här tidpunkten - fungerade uruselt, gömde knapparna bland en vanlig numerisk telefonknappsats som gjorde att vi konstant tryckte fel och hade jobbat så hårt på speldelen att telefonin glömdes bort. Enheten var utformad som en Old el Paso-taco och skulle hållas på tvären så man bakifrån kunde misstas för att cosplaya Musse Pigg. Ingenting fungerade med NGage och på flera sätt blev enheten början till slutet för Nokia som highend-tillverkare av telefoner.

(5) Sega 32X
Sega hade lyckats med konststycket att etablera Mega Drive som en seriös utmanare till Super Nintendo och hade framtiden för sig. Men istället för att förvalta detta klokt började yrpannorna spotta ur sig högar av obskyr hårdvara. Först ut var Mega-CD som väl hade sina poänger, innan de kom på att de kunde boosta systemet ytterligare med 32 bits-tillsatsen 32X. I teorin skulle den kunna nyttja både basenhet och CD-tillsats för mäktig grafik, men i praktiken var den halvt omöjlig att göra spel till och man fick verkligen kisa och anstränga sig för att se något extra på skärmen. Om det överhuvudtaget ens gick att spela. För Sega hade släppt så många Mega Drive-versioner att den inte var kompatibel med alla och den strulade även med vissa TV-apparater. 32X var skräp utan dess like och mindre än ett år efter att den släppts lanserade Sega en helt ny konsol, Saturn, och "glömde" bort denna horribla tingest.

(4) Philips CDi
Hänsynslöst usla Philips CDi var tänkt att vara en lyxkonsol för i runda slängar 10 000 kronor, men när du startade den möttes du av samma känsla som en riktigt billig DVD av okänt fabrikat inköpt på Rusta. Menyerna var vidrigt fula och fungerade dåligt, vilket inte hjälptes upp av att handkontrollen var utbytt mot en TV-fjärrkontroll med en liten spak på. Philips lyckades ändå göra spel med både Mario och Zelda (!), men främsta dragplåstret var ändå ett golfspel riktat till pappa som dock också sög purjo. Hur vi än vänder och vrider på saken finns inget snällt att säga om den horribla CDi. Till skillnad från alla andra format på listan hade den inte ens några bra spel att skryta med och går därmed till historien som en flopp av sällan skådat slag.

(3) Panasonic 3DO
Multimedia var stekhett under 90-talet. Hade datorn inte detta, så var det inget att ha. Vad det betydde var däremot mer svårdefinierat. Den skulle ha ljud och bild, var väl grundtanken, men det hade redan alla datorer. Hur som helst försökte sig då nystartade 3DO sig på att basera en konsol kring detta koncept. Mycket var nytänkande, som att företagen fick göra sina egna versioner av hårdvaran så länge de följde specifikationerna, och på flera sätt var den före sin tid. Det var dock även prislappen som gjorde det lättare att donera något organ än att spara ihop till inköp av besten. Även om det fanns snygga och bra spel, så var den oerhört tröganvänd, klumpig och 3DO själva visste nog inte riktigt vad de hade byggt och fokus saknades. Därmed var den egentligen inte bra till något alls och en av tidernas sämsta konsoler som fullständigt pulveriserades av främst Playstation.

(2) Apple Pippin
Den var hårdvarumässigt usel, ful som ett hudutslag, kostade 6000 kronor år 1995 (!) och släpptes som en seriös konkurrent till Sony Playstation. Apples och Bandai Namcos försök att ge jättar som Sony, Nintendo och Sega en tuff kamp slutade i renodlad tragik. Efter att ha lagt en dryg miljard på marknadsföring var det till slut dags att slopa hela satsningen och kasta ett par hundra tusen tillverkade konsoler på soptippen. Idag är en Pippin (döpt efter en äppelsort, precis som Macintosh) i grymt skick värd en hel del men den står sig som en av spelhistoriens sämsta enheter, utan tvekan.

(1) Nintendo Virtual Boy
Det var amerikanska Reflection Technology Inc och deras specialteknik för stereoskopisk 3D som fick Game Boy-gubben och Nintendo-profilen Gunpei Yokoi att tända till. Resten är som vi brukar säga, historia. Virtual Boy släpptes i Japan, ungar som köpt maskinen drabbades av illamående, fick synfel och balansbekymmer. För att spela fick man sitta helt stilla och svagt framåtlutad, vilket gav rejäla nacksmärtor. Konsolen drogs tillbaka och släpptes aldrig i Europa och Gunpei Yokoi lämnade Nintendo. Virtual Boy står sig som den sämsta konsolen som någonsin tillverkats och blotta tanken på att detta var vad Nintendo hoppades skulle bromsa intresset för Playstation i väntan på Nintendo 64 ger oss fortfarande häftiga skrattattacker.