Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
artiklar
The Last Guardian

5 saker vi avskyr i The Last Guardian

Gamereactors artikelserie tuffar vidare och nu har turen alltså kommit till Sonys drömska äventyrspärla

The Last Guardian är en vattendelare bland spelare och även på redaktionen, vissa älskar det ordentligt mycket medan andra mest rycker på axlarna. Spelet är proppat med riktigt fina stunder, speciellt relationen mellan pojke och best men även storleken och vidden av spelvärlden. Det finns också såklart ett par punkter vi verkligen (verkligen) avskyr med spelet och som inte borde vara ett problem för ett projekt som har varit under utveckling under tio års tid.

The Last Guardian

(1) Undermålig spelkontroll
En otrolig viktigt beståndsdel i alla spel är en spelkontroll som fungerar tillfredsställande. Snabb, responsiv, avancerat men lättlärt är tre saker som definierar en fin upplevelse. The Last Gurdian har ingenting av detta. Att röra på pojken kan liknas vid att att köra traktor där dina händer är utbytta mot chipspåsar, ungefär. Att försöka hoppa och träffa en avsats är alltid en utmaning på helt fel sätt och resulterar alltid i frustrerande skrik från spelsoffan. Då många av spelets olika pussel bygger på att man ska utföra moment och sedan snabbt och snärt navigera sig runt på tid är det som bäddat för härdsmälta. Pojken är seg som sirap och ibland måste vi kontrollera våra skärmar för att se att det inte rör sig om något sorts fördröjningsproblem. Det gör det inte, det är bara vidrigt undermålig spelkontroll.

(2) Trico känns slumpartad
Trico, den stora mega-gigantiska fågel-räven är utan tvekan den bästa aspekten med spelet. Känslomässigt fantastisk och verklighetstrogna rörelser får oss att knyta band med varelsen och det är lätt att bara sitta och stirra på honom när han gör saker som att bada i vattenpölar eller uträttar sina toalettbestyr. Det är inte lika fantastiskt när man vill få honom att göra någonting, vilket krävs frekvent för att faktiskt komma någon vart i spelet. Vi hets-skriker kommandon, pekar, hoppar och skriker lite till men den massiva varelsen verkar inte förstå, eller så struntar han helt sonika i oss. Men då, helt plötsligt ställer sig åbäket upp, redo för att hoppa upp på den där avsatsen vi såg för cirka 15 minuter sedan och spelet fortskrider. Vissa skulle kalla det verklighetstroget, vi kallar det dålig speldesign.

(3) Det känns som att spela en långsam film
Även om Trico och vidderna av spelvärlden för det mesta är häpnadsväckande kan vi inte låta bli att gäspa oss igen många partier i spelet. På samma sätt som exempelvis Uncharted-serien och dess självspelande moment känns många moment i The Last Guardian som en långtråkig biofilm. Att behöva se på när Trico hoppar på bräckliga pelare automatiskt för femtielfte gången är varken tillfredsställande eller pulshöjande. Det generella tempot i spelet är långsamt. vilket i sig inte behöver vara ett problem men när det blir så sömnigt att vi måste hålla ögonen öppna med tandpetare är det inte särskilt skoj. Inte alls. Själva delaktigheten i spelet är så pass liten på sina ställen att Nathan Drakes äventyr framstår som djupt komplicerade, rent spelmässigt.

The Last Guardian

(4) Kameraproblemen sabbar inlevelsen
Trico är stor och utrymmena som ska navigeras är trånga, det är inte en särskilt bra kombination och som ett brev på posten blir kameran i The Last Guardian är ett ständigt återkommande problem. Alldeles för många gånger under äventyrets gång fastnar kameran medan vi försöker klättra på Trico eller i omgivningarna, och att kontrollera den är inte alls tillfredsställande då den är såpass seg att det känns som om den högra analogspaken på handkontrollen är trasig. Cirka 99% av tiden i The Last Guardian tillbringas i trånga, smala korridorer vilket gör att problemen är nästintill konstanta. Det händer också att kameran återställer sig själv genom att tona helt till svart när den hamnar i trånga situationer vilket dödar mycket av inlevelsen.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

(5) Striderna är utomordentligt tråkiga
Förutom att hoppa, klättra och klappa jättefågel innehåller The Last Guardian även strider mot uråldriga (och mycket dammiga) statyer som har en förkärlek för att kasta spjut. Alla dessa strider sköts av Trico och är praktiskt taget helt självspelande. Vi behöver bara greppa tag någonstans i pälsen på odjuret och sen åka med på en åktur likt en sådan mekanisk tjur som finns på varenda bar i de södra delarna av USA. Det går utmärkt att gå iväg och koka kaffe, deklarera eller kolla potatislandet medan striderna fortlöper automatiskt