GR STREAMING
Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Tidernas 20 bästa filmer (1)

Efter många och långa svettiga veckor har Gamereactors filmredaktör äntligen lyckats kora det han anser vara de tjugo bästa filmerna genom tiderna...


Att lista filmer är verkligen inte det lättaste. Faktum är att det skitsvårt på precis alla sätt och vis. Åtminstone när vi snackar om att på tjugo placeringar pricka in tjugo värdiga filmer som ska samsas om utrymmet för att representera de allra främsta kronjuvelerna från filmhistorien. Det är en snudd på omöjlig uppgift som ligger på ungefär samma svårighetsnivå som att lyckas avbryta Jonas Mäki när han sätter igång att prata om jordnötsprocent kontra tillsatser bland olika fabrikat av jordnötssmör. Inte minst för att många av de tänkbara listkandidaterna ligger så pass nära i kvalitet att de lika gärna skulle kunna ha en placering högt i toppen som de skulle kunna parkera sig något längre ner på listan. Men om det är något som vi på Gamereactor (och kanske i synnerhet undertecknad) älskar att göra, så är det att skriva listor - hur svåra och snudd på omöjliga de än må vara att få till.

Det är därför den här listan, som tillkommit efter massvis av svett och salta tårar, till slut lyckades bli fullständig. Det är en lista på tjugo filmer som jag anser vara tidernas bästa, vilket innebär att många av er garanterat inte kommer att hålla med om flera (eller alla) av listplaceringarna och i många fall kraftigt ifrågasätta hur ända in i Hälsingland någon kan tycka att X är bättre än Y och varför i hela fridens alla liljor som Z och Q inte har kommit med på listan. Det är det som är den stora tjusningen med listor. Att tycke och smak kan vara så extremt olika. Listan i sig kommer att delas upp i två delar. Den första, den som ni läser just nu, består av platserna tjugo till elva för att sedan följas upp av ytterligare en del där platserna tio till ett kommer att koras. Det har varit en tuff uppgift där jag under många och långa veckor gång på gång bytt plats på filmerna, lagt till nya, tagit bort andra och vaknat alldeles kallsvettig om morgnarna när det slagit mig att jag glömt att lägga till en speciell film som känts passande på någon av platserna. Men ja, nu kör vi.

Detta är en annons:

(20) Terminator 2: Judgment Day (James Carmeron / 1991)
Att James Cameron är en jävel på uppföljare visade han redan med sin närmast löjligt actionfyllda uppföljare till Ridley Scotts mästerverk Alien, men det var med Terminator 2: Judgment Day som han på allvar tog det till helt nya nivåer. Inte nog med att den chockade en hel filmvärld genom att låta den elaka roboten från den första filmen plötsligt bli en godhjärtad hjälte - den var också större, snyggare och bättre på precis alla sätt. Med banbrytande specialeffekter, en otroligt otäck Robert Patrick i rollen som elaking av flytande metall och en närmast oändlig mängd av minnesvärda repliker är det en film som bara blir bättre och bättre för varje år som går. Och, ärligt talat, hur många av er har inte hört Brad Fiedels klassiska filmmusik i huvudet medan ni läst det här? Där snackar vi ett av tidernas allra främsta musikstycken som någonsin förgyllt en film. Punkt slut.

(19) Sorcerer (William Friedkin / 1977)
Jag älskar Exorcisten. Jag avgudar The French Connection. Men det finns ingen William Friedkin-film som får mitt hjärta att bulta lika högt och hårt som den här magiska nyinspelningen av Henri-Georges Clouzots svettiga thriller The Wages of Fear från 1953. Det är en fullkomligt strålande film där Hajen-stjärnan Roy Scheider gör sin karriärs kanske bästa skådespelarinsats som en av stackarna till huvudpersoner som får i uppdrag att via skröpliga lastbilar som sett sina bästa dagar frakta superömtåligt nitroglycerin genom den sydamerikanska djungeln. Spänningen går att ta på, musiken av Tangerine Dream är förtrollande vacker och Friedkin låter det visuella föra berättelsen framåt snarare än dialogerna (som används sparsamt under filmens gång). Känslan av att precis allting kommer att gå åt pipsvängen vilken sekund som helst ligger hela tiden i luften. Inte minst i scenen där en lastbil ska försöka ta sig över en gammal träbro som ser ut att kunna rasa samman ifall en koltrast landar på den. Nervkittlande så in i bomben.

(18) The Long Kiss Goodnight (Renny Harlin / 1996)
Manusförfattaren Shane Black uppfann kanske inte hjulet på nytt när han skrev manuset till Richard Donners klassiska actionkomedi Dödligt vapen, men han förfinade i alla fall subgenren buddyfilm för all framtid i samma ögonblick som Murtaugh (Danny Glover) träffade Riggs (Mel Gibson) med en av filmhistoriens finaste bromanser som följd. The Long Kiss Goodnight pratas det inte lika mycket om, vilket i min värld känns både märkligt och väldigt sorgligt. Den här förbisedda actionrullen från 1996 är inte bara fylld av adrenalinpumpande biljakter, stora explosioner och massvis av våldsamheter som gör att man som tittare aldrig någonsin hinner ha en tråkig stund. Den har också en stenhård Geena Davis i huvudrollen som före detta superagent med minnesproblem och Samuel L. Jackson som hennes pratglada motpart. Renny Harlin visar gång på gång varför han under 80- och 90-talet var en av Hollywoods allra vassaste actionregissörer, men det är Blacks ljuvliga manus med en perfekt balans mellan våldsam action, gapskrattsframkallande komik och känsloladdade ögonblick som är filmens största tillgång.

(17) Double Indemnity (Billy Wilder / 1944)
Casablanca får ursäkta, men snackar vi ljuvliga guldkorn från 40-talet, så lägger jag hellre min röst på Billy Wilders mästerliga noir-thriller Kvinna utan samvete - alla dagar i veckan. Den här hårdkokta och mörka berättelsen om en försäkringstjänsteman som blir insyltad i en komplott att mörda en kvinnas make för att kunna håva in lite försäkringspengar är en fröjd för såväl öron som ögon. Med ett urläckert svartvitt foto som får varenda skugga att kännas hotfull, en knivskarp regi som trycker på precis rätt knappar vid precis rätt tillfällen och Raymond Chandlers rappa dialoger som är så coola att det nästan svider i öronkanalerna känns filmen som en enda lång påminnelse om varför Wilder räknas som en av de främsta filmskaparna genom tiderna.

(16) Indiana Jones: Raiders of the Lost Ark (Steven Spielberg / 1981)
Steven Spielbergs första Indiana Jones-film är i mångt och mycket en perfekt äventyrsfilm. Fylld av spänning, underbar humor och Harrison Ford i sitt livs roll som pisk- och hattbärande superarkeolog med kraftig herpetofobi. Många av scenerna har, med all rätt, cementerat sig som några av filmhistoriens mest minnesvärda och det är förstås svårt att säga emot när Spielberg gång på gång överöser en med magiska filmögonblick. Stenbumlingen. Klädhängaren. Det smältande ansiktet. Här finns någonting för alla. Action, humor, John Williams överjordiskt fenomenala musik, nazistpryglande och lite myspysig romantik i en salig blandning som bidrar till att Jakten på den försvunna skatten är en film som jag aldrig någonsin kommer att tröttna på.

(15) Predator (John McTiernan / 1987)
"If it bleeds, we can kill it!". Bam. Redan med den magiska repliken rättfärdigar John McTiernans underbara och mustigt machostinna actionklassiker en solklar plats på den här listan. Men det finns annat också. Den är kopiöst spännande med en nerv som hela tiden ligger som ett strypgrepp om tittaren. Den är otroligt välgjord. Den har coola specialeffekter som än idag fascinerar. Och den har Arnold som vår planets enda räddning mot ett övermäktigt utomjordiskt hot. Vad mer kan man önska?

(14) Rear Window (Alfred Hitchcock / 1954)
Folk brukar prata om Psycho och Vertigo, men i min värld finns det ingen Hitchcock-film som är bättre än den här underbara berättelsen om en man som under sin rehabilitering av ett brutet ben börjar smygkika på grannarna i huset mitt emot med en kikare bara för att sedan börja misstänka att en av dessa typer mördat sin fru. När ingen tror på honom, så börjar han själv nysta i mysteriet, vilket snabbt visar sig vara livsfarligt. Hitchcock plockar fram vartenda verktyg ur verktygslådan för att säkerställa att spänningsnivån hela tiden skruvas upp mer och mer ju längre filmen går. James Stewart är klockren i huvudrollen, Raymond Burr otäck som grannen Stewart misstänker och de läckra Technicolor-bilderna är förtrollande vackra att titta på. En nagelbitare av rang.

(13) When Harry met Sally (Rob Reiner / 1989)
Kan män och kvinnor verkligen vara vänner utan att det någon gång under relationens gång uppstår någon form av romantiska känslor? Det är den stora frågan som Rob Reiner och Nora Ephron ställer sig i en av tidernas främsta filmer om kärlek och relationer. Billy Crystal och Meg Ryan glänser i huvudrollerna med en kemi sinsemellan som är så stark att den får de flesta andra kärleksrelationerna på film att blekna i jämförelse. Här finns en hel uppsjö av scener som får en att skratta sig till tårar. Som när gänget under en Pictionary-kväll stöter på patrull med några mindre lyckade teckningar ("BABY FISH MOUTH!"). Eller i stort sett vilken scen som helst där Billy Crystal tillåts att öppna truten och vara sådär överlägset världsmästarbäst som han stundtals varit under sin långa karriär. Men här finns också gott om allvar och scener som träffar stenhårt i hjärtat. Som visar att kärlek är annat än bara en dans på rosor och att den ibland får oss alla att fulgråta lite grann. När Harry träffade Sally är en tidlös kärlekshistoria som fortsätter förtrolla - år efter år.

(12) The Big Lebowski (Bröderna Coen / 1997)
Det finns nog ingen film som någonsin varit så härligt laidback och avslappnad som bröderna Coens mästerverk The Big Lebowski. Det är den perfekta filmen att slå på när man känner för att bara ta det lugnt och titta på en film som omedelbart skjuter upp humöret i höjden. Jeff Bridges är gudomlig som The Dude och John Goodman är skrämmande bra som hans polare Walter. Steve Buscemi och John Turturro är som vanligt underbara i sina respektive biroller. Man skrattar så att tårarna sprutar gång på gång och när filmen slutar känner man någonting som få filmer får en att känna. En intensiv längtan om att se filmen ännu en gång. Och ytterligare en gång.

(11) Alien (Ridley Scott / 1979)
Klart som korvspad att Ridley Scotts klassiska rymdskräckis från 1979 ska vara med på ett hörn. Allt annat vore en stor fet skandal. Den här konstant nervkittlande klassikern fångar upp känslan av att vara instängd och övergiven bättre än precis allt annat som någonsin sett dagens ljus i filmhistorien. Allt tack vare Scotts kungliga regi som inte skyndar på någonting, utan låter saker och ting ta den tid som krävs för att våra nerver ska kunna förstöras så mycket som möjligt när väl saker och ting går åt pipsvängen. Sigourney Weaver äger rollen som Ripley och är själva urmodern för alla moderna actionhjältinnor, men den stora stjärnan är förstås H.R. Giger och Carlo Rambaldis Xenomorph - den ikoniska otäckingen som smyger omkring bland besättningen och bara väntar på att slå till mot nästa ovetande offer. Precis som i Hajen, så är Scott smart nog att inte visa för mycket av monstret, utan håller på mystiken och låter vår fantasi skena iväg snarare än att mata oss med närbilder på den hungriga elakingen i tid och otid. En mästerlig skräckfilm som även efter snart fyrtio år på nacken fortsätter att skrämma livet ur en.

(Filmerna på plats 1-10 dyker upp under morgondagen.)

Detta är en annons: