Sanslösa besvikelser (1)

Besvikelser, ibland handlar det om att vi helt enkelt haft på tok för höga förväntningar medan det andra gånger bara är så simpelt att spelet i fråga bara stinker. Ibland kan det vara en bra produkt, dock, men att någon liten detalj gör att vi som spelare inte riktigt kan knyta an till det som berättas och när besvikelsen slår oss, blir det alltid lika tråkig stämning - inte minst när det mynnar ut i att Petter slår sönder någon av kontorsmöblerna. I en artikelserie i tre delar har vi på redaktionen listat våra personliga besvikelser, spel som vi hade hoppats skulle bli mycket bättre än vad de faktiskt blev och här kommer alltså den första omgången.

JONAS MÄKI

• Too Human
Silicon Knight kunde sin skit och gjorde ett tredjepersons actionäventyr med rollspelsinslag baserad på en cybervariant av nordisk mytologi. Hell yes tänkte jag, tills jag spelade detta digitala tarminnehåll.

• Sonic Heroes-eran
Sega hade inte längre en egen konsol med Sonic skulle lyckligtvis leva vidare. Sonic Adventure 2 hade sina brister men var ändå ett stabilt spel. I Sonic Heroes skulle detta fixas till. Sega visade sig dock ha märkligt svårt att förstå vad som gjorde Sonic populär och matade oss friskt med hans "shitty friends" (som de snart kallades på nätet), och när vi inte tacksamt tog emot ökade de takten och i ett decennium framöver gav de sig inte. Sonic-spelen handlade om allt annat än Sonic och en liten del av mig dog varje gång.

• Destiny
Spelet som för mig var en så saftig besvikelse att jag nästan grät och inte kunde spela något annat på flera dagar. Jag hade verkligen pantsatt både stjäl och heder i bloggen att Bungie skulle slå till med storverk, och fick medioker och menlös soppa.

• Sega lade ned Dreamcast alldeles för tidigt
Jag höll på allvar på att sluta spela för gott när Sega tackade för kaffet och pensionerade Dreamcast.

ANDRÉ WIGERT

• Kingdom Hearts II
Det började svida litetgrann redan i Twilight Town av den hemska musiken och trista spelupplägget. Sedan kom quick time-eventen, de helt ologiska utmaningarna, återanvända spelvärldar från originalet toppat av att varenda planet sedan skulle återbesökas. Jag var grundligt besviken, och oroar mig fortfarande för att den någon gång kommande trean kommer ärva för mycket av KH2.

• Guitar Hero: World Tour-gitarren
Tre stycken. Tre! Tre hemska skräpgitarrer lyckades jag spela sönder under ett halvårs tid. Makalöst dåligt bygge.

• Final Fantasy X-2
Bortsett från pubertetskatastrofen Tidus älskade jag verkligen Final Fantasy X, och höll på att skita ned mig när X-2 presenterades. Den första direkta uppföljaren till en Final Fantasy-titel blev dock inget vidare. Frågan är om det ens existerar ett löjligare spel? Blir arg bara av att skriva detta nu. Usch.

BJÖRN RAGNVALD

• Homefront
Jag hade spanat in mer trailers, förhandstittar och spelklipp än vad som nog var rimligt inför Homefront. Hypetåget gick bärsärk genom spelvärlden och jag satt bänkad på första parkett redo att avnjuta vad som skulle vara (trodde jag) ett fantastiskt spel. Konceptet med ett,av Nordkorea, invaderat USA lät nästan för bra för att vara sant. Och det var det också, med råge. Spelet visade sig vara medelmåttigt på i princip alla plan. Man pangade sig igenom ett fåtal generiska samt linjära banspektakel utan att någonsin (någonsin)känna sig engagerad eller känslomässigt investerad. Trots att liret ifråga dessutom var kort, fann jag mig räkna ner tiden tills eftertexterna rullade och skivan kunde slitas ut ur min arma Xbox.

• Resident Evil Racoon City
Undertecknad fullkomligt älskar Capcoms ostiga skräckserie och har så alltid gjort. När det väl utannonserades att ett multiplayerspel var under utveckling, som dessutom skulle ta plats i ikoniska Raccon City tappade den här herren nästan andan. Att man dessutom hade slängt in en kampanj gjorde ju inte det hela sämre. Zombies, frisyrkungen Leon S Kennedy och andra kultklassiska karaktärer hade helt sålt in mig på konceptet och dregelfesten var ett absolut faktum när bilder och klipp letade sig ut från liret ifråga. Synd bara att Resident Evil Raccoon City visade sig vara en direkt vedervärdig pengafest med usel (läs horribel) spelkontroll, hutlöst dålig kampanj och obegripligt fruktansvärda flerspelarlägen. Det fanns faktiskt inget bra med liret ifråga, och blotta yttrandet av titeln ger mig fortfarande kalla kårar längs med ryggraden

• Aliens: Colonial Marines
Det finns få filmserier jag sett om så många som Aliens. Jag har gett dessa slemmiga och hyperäckliga rymdmonster betydligt mer kärlek än vad de faktiskt förtjänar. Det var därför med en smått på obeskrivlig lycka som denne skallige herre hörde talas om Gearbox kommande Aliens: Colonial Marines. På förhand såg det ju otroligt bra ut, och den omtalade (numera hatade) trailern som letade sig ut sålde in en hel spelvärld på spelet. Randy Pitchford hade skrikit sig hes över hur fantastiskt liret skulle vara och hur blåst av stolen man skulle bli när det släpptes. Till viss del fick han rätt. Ingen kan väl någonsin tillåta sig glömma hur horribelt det faktiskt var. Absolut inte Sega som fick se sig lurade på, vad de trodde skulle vara den självklara konfettin och istället möttes av en hatisk kritikstorm utan dess like. Det faktum att Gearbox tagit merparten av pengarna från den förbluffade utgivaren och istället investerat dem i Borderlands 2 samt valt att outsourca produktionen av Colonial Marines till Thailand gjorde knappast saken bättre.

KIM ORREMARK

• Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
Jag har förmodligen aldrig sett en trailer lika många gånger som den när Big Boss vaknar upp i sjukhuset och "Not Your Kind of People" med Garbage spelas. Jag skulle förmodligen inte överdriva om jag påstår att jag klickade på den nästan tusentals gånger. Jag var redo, laddat och extremt förväntansfull inför Metal Gear Solid V: The Phantom Pain och rysligt nervös över hur Hideo Kojima skulle avsluta den spelserie som ligger närmast mitt hjärta. Jag älskade Phantom Pain de första timmarna, även om Kojimas patenterade narrativ lös med sin frånvaro tänkte jag att det snart kommer igång. Det gjorde det inte. Inte ens lite. Spelmekansikt är Metal Gear Solid: The Phantom Pain helt enastående, nästan perfekt. Det är kul att spela och känns välgjort och polerat. Men här finns ingenting av det som fick mig att gilla serien från början. Jag var en av de bittra människorna inte gillade Kiefer Sutherland i rollen som Big Boss men när han knappt säger någonting genom hela spelet är det, med facit i hand, det minsta problemet jag har med Phantom Pain. Besvikelsen var total och det smärtar fortfarande att vi aldrig fick det avslutet vi förtjänade.

• Destiny
När det tisslades och tasslades om att Bungie hade fått praktiskt taget fria tyglar med deras kommande Project Tiger hade jag precis avslutat mina geomspelningar av Halo 3: ODST och Halo Reach (två underbara spel) så jag var minst sagt i extas över ett nytt och gigantiskt spel från studion. Destiny kom och allt jag hade att säga efter den sex timmar långa kampanjen var "meh". Allt maffigt snack om det episka rymdäventyret tillsammans med vänner, dynamiska utmaningar och material som skulle räcka för evigt var såklart bara glorifierad PR-snack så här i efterhand. Kampanjen var en lång snarkfest, berättelsen var obefintlig och mängden aktiviteter att underhålla sig med var skrattretande liten. Destiny är definitionen av en besvikelse i min bok.

• Shenmue 2
Jag importerade en Dreamcast tillsammans med Shenmue utan att egentligen veta någonting alls om spelet i fråga men jag diggade varenda sekund av det. Det står sig som ett av mina finaste spelminnen någonsin, även om spelet i sig är föråldrat idag. När det var dags för Shenmue 2 var jag förberedd. Jag satt i månader i min minimalistiska enrumslägenhet och stirrade på brevinkastet i väntan på att spelet skulle dimpa ner och på att jag ännu en gång skulle få förlora mig i Ryo Hazukis problem. Jag blev gruvligt besviken på Shenmue 2, inte för att spelet i sig är dåligt på något vis, utan för att den magi och fingertoppskänsla som fanns in föregångaren helt saknades. Karaktärsuppbyggnaden, mystiken och känslorna som förmedlades innan existerade inte nu och jag minns att jag kände mig helt tom och aningen upprörd när sluttexterna väl rullade på skärmen.