Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Återuppliva spelserier (2)

Dags för den andra delen där vi på redaktionen drömmer om gamla underbara spelserier och om deras comeback...

  • Text: Redaktionen / Grafik: Petter Hegevall

Petter vill återuppliva:
Final Fight
För mig, i min lilla värld, är detta verkligen världens enklaste ekvation. Capcom måste snegla på Sega som med Sonic Mania gjorde helt, helt rätt. Plocka in en bunt originalfolk samt ett knippe superpassionerade, initierade überfans och sätt ihop ett nytt spel - med gammal grafik (gjord med moderna verktyg). Jag vill se ett helt nytt Final Fight gjort i samma underbara 16-bitarspixlar. Jag vill att det ska vara handritat med samma ljuvliga spelbarhet som det allra första spelet fast med utbyggt fighting-system och smidigare, mer detaljerade animationer. Jag vill ha 20+ timmar stenhårt råröj på gatorna i Metro City med helt nya omgivningar såsom en lyxig finkrog på toppen av en skyskrapa (där man ska kunna slunga ned sönderslagna fiender från taket) samt en mörk kloak och en leksaksaffär. Jag tror dessutom att det, supernostalgi och nördigheten till trots, att det skulle kunna sälja riktigt väl.

Oliver Thulin vill återuppliva:
Dino Crisis
Det första survival horror-spelet jag testade (läs: utsattes för) var Resident Evil till Playstation. Det är lite så jag tänker att det såg ut för många grabbar och tjejer som växte upp på nittiotalet, och Shinji Mikamis zombiehistoria gjorde ett avtryck i sin genre som märks av än idag. Men det var syskonserien Dino Crisis, också utvecklad av Capcom, som var den första att vinna mitt hjärta. Det handlade visserligen rätt mycket om att jag var besatt av dinosaurier som liten knodd och man skulle kunna göra ett sunt argument av att vi kanske inte behöver Dino Crisis i en värld där Resident Evil finns - men vissa gånger vill jag tysta cynikern inom mig.

Det är i princip omöjligt för mig att inte längta efter ett välproducerat, modernt Dino Crisis. Det finns flera olika riktningar som man skulle kunna ta det i. Ta Alien: Isolation som exempel. Vore det inte hur fräckt som helst att forma ett nytt Dino Crisis efter den mallen, där spelaren snudd på försvarslös måste navigera klaustrofobiska korridorer medan hungriga raptorer söker efter dig (tänk köksscenen i Jurassic Park)? Eller varför inte låta serien få Resident Evil 7-behandlingen - en fräsch omtolkning av originalets premiss? Jag måste sluta skriva om Dino Crisis nu. Det vattnas för mycket i kakhålet.

Henric Pettersson vill återuppliva:
Pokémon Stadium
Pokémon är troligtvis den spelserie jag spenderat mest tid med sen jag upptäckte TV-spel. Som liten syntes jag sällan till utan min Gameboy Color med något Pokémon-spel igång. När jag inte spelade Gameboy spelade jag Nintendo 64 och även då var det Pokémon. Pokémon Stadium för att vara exakt. Det är ett spel som jag och min bror tillsammans med kompisar kunde spela hela dagarna tack vare att det var så välanpassat för de som spelade ensamma eller med vänner.

Jag drömmer fortfarande om att Nintendo ska utannonsera Pokémon Stadium 3 till Nintendo Switch. Hur underbart vore det inte att ta med sig konsolen där fyra spelare kan vara med och spela minispel på varsin Joy-Con? Eller varför inte strida mot varandra där varje spelare väljer sex Pokémon var? Bara tanken gör att det vattnas i munnen på mig. Besvikelsen över att spelserien aldrig återuppväckts efter Nintendo 64 är total så nu ber jag Nintendo på mina bara knän att skaka liv i Pokémon Stadium igen.

Mathias Holmberg vill återuppliva:
No One Lives Forever
Det fräsigt färgglada 60-talet har aldrig varit mer groovy än under år 2000. Det var då som Monolith, studion bakom Condemned, Fear och nu senast Shadows of Mordor, presenterade oss för TV-spelens James Bond. Superspionen Cate Archer tog oss med storm i det fantastiska No One Lives Forever, och dess lika härliga uppföljare. En bättre mix mellan explosiv action, spännande smygande, fantasifulla uppfinningar, karismatiska skurkar, exotiska miljöer och briljant manusarbete har inte skådats inom industrin sedan dess. Så ja, självklart vill jag se en tredje del. Var annars ska jag få cykla på en trehjuling genom Calcuttas bakgator och jagas av ninjor? Jag drömmer om en uppföljare mellan varven, och har bloggat om ämnet ett par gånger, men den här spelserien är så gott som bortglömd idag. Cate Archer kommer nog aldrig se dagens ljus igen. Men hur kan en kultförklarad spelserie som denna bara gå upp i rök, kanske du undrar?

Fråga Night Dive Studios, som gett oss nyversioner av System Shock och Turok på senaste. De försökte nämligen återuppliva serien och släppa uppfräschade utgåvor av fröken Archers äventyr för några år sedan. De snackade med Monolith, och med utgivaren Fox Interactive. Därefter snackade de med Warner Bros, som köpt upp Monolith, och till sist vände de sig till Activision - som köpt upp utgivaren bakom uppföljaren. Och vet du vad? Inte en enda sate visste vem som ägde rättigheterna till serien. Ingen skulle kunna ta sig an No One Lives Forever igen utan att riskera en rättstvist. Ett mardrömsscenario där alla parter skulle vilja ha en del av kakan. Och så var det (dessvärre) med den saken. Vila i frid, fröken Archer. Jag kommer aldrig glömma dig, och mitt hjärta kommer alltid slå för No One Lives Forever. Om du inte haft nöjet ännu vet du vad du ska göra i helgen.

Fredrik Säfström vill återuppliva:
Ghost'n Goblins
Det finns få spel som jag har kämpat förgäves med och ett av dem är Capcoms klassiska mästerverk Ghost'n Goblins. Jag fick aldrig chansen att lira arkadspelet när det begav sig, men ett av Nes-spelen som jag spelade för fulla muggar var just Capcoms lilla pärla med den modiga riddaren Arthur i huvudrollen. När uppföljaren Super Ghouls 'n Ghosts släpptes till Super Nintendo köpte jag det på lanseringsdagen och sedan dess har jag drömt om ännu en uppföljare till den klassiska spelserien. Det jag framförallt saknar idag är ett riktigt svårt plattformsspel och det är just detta som Ghosts 'n Goblins-serien gav mig under det glada 80- och 90-talet.

Ghost'n Goblins rankas som ett av världens svåraste spel och jag saknar den tiden då jag kunde sitta i timmar och slita mitt hår över en och samma bana. Det var inte bara svårt, utan glänste med ett underbar soundtrack, smart bandesign och några av de häftigaste bossarna ett spel någonsin har skådat. Vi fick en fantastiskt Blaster Master-uppföljare nyligen, och därför skulle jag gärna vilja se att Capcom hoppade på samma tåg och gav oss en retrodoftande 2D-uppföljare av Ghosts 'n Goblins. Med tanke på spelseriens goda rykte och fanskara så är jag relativt säker på att det skulle sälja riktigt, riktigt bra.

Lisa Dahlgren vill återuppliva:
Condemned
Metro var en underlig stad, byggnader togs över av muterade mördarknarkare som var så skräckinjagande att självaste FBI knappt vågade sig in för att ta tillbaka områdena, fåglar begick kollektivt självmord och en seriemördande seriemördare gick lös i stadens psykopattäta tunnelbanestation. Metro var en underlig stad, men den perfekta settingen för Monoliths Se7en/När lammen tystnar-inspirerade skräcklir. Jag vet att jag inte längtar ensam, min gissning är nog till och med att de flesta skräckentusiasterna vår spelvärld huserar skulle vilja se en uppföljare eller reboot av 2005 års Xbox 360-lanseringstitel Condemned: Criminal Origins (Låt oss låtsas om att den faktiska uppföljaren Condemned 2: Bloodshot aldrig existerade).

Jag blir lika golvad varje gång jag startar igång härligheten av hur otroligt välgjort originalspelet faktiskt är och det håller verkligen än idag, tro mig, jag startade äventyret på nytt senast igår natt. Skräckliret bjuder på konstant obehag, spännande handling, atmosfärisk bakgrundsmusik och kul CSI-sekvenser. Det som dock imponerar mest, än idag, är enligt mig de mästerligt programmerade fienderna. Jag har svårt att mäta Condemned: Criminal Origins AI med fiender från vår nuvarande generations spel, för Condemned-skaparna gjorde ett så otroligt bra jobb och resultatet imponerar än idag, 12 år efter spelets release. Ingen idiot-AI som springer i cirklar här inte, I Condemned springer fiender och gömmer sig om du lämnar dem och tappar du bort dem kan du lita på att de är beredda bakom en dörr, i bakhåll för att överraska dig med ett järnrör de nyss dragit från väggen i brist på andra vapen - rakt i ansiktet.

Bär de eldvapen när du först får syn på dem (eller när de först får syn på dig) skjuter de dig (eller andra fiender, för i Condemned finns varken vänskap eller gruppmentalitet) tills ammunitionen tar slut - ja, du läste rätt. Fiender får slut på ammunition om de skjuter som lobotomerade stormtroopers, de blir även trötta efter ett par slag. Spelets strider är tunga och råa och simulerar precis hur det känns att smälla knarkare i övergivna kontorsbyggnader - inte för att jag på något sätt skulle veta hur det känns.... Men det vill jag jättegärna uppleva igen. Jag vill ha mer.