GR STREAMING
Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
artiklar
The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Zelda: Ocarina of Time vs Breath of the Wild

Om någon speltitel skulle kunna rå på Ocarina of Time så är det väl isåfall årets Zelda-upplaga? André har ställt de båda titlarna mot varandra i den tveklöst svåraste vs-duellen han någonsin har skrivit...


Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Det känns som att jag är lika emotionellt blåslagen av både Ocarina of Time som Zelda-äventyret vi fick uppleva i år. Nostalgin till flöjtblåsar-Link är hejdlöst stark, medan jag samtidigt har följt Breath of the Wild på ett sätt som jag aldrig har gjort med någon annan speltitel tidigare. De sena E3-nätterna med redaktionen exempelvis, Switch-eventet hos Bergsala när Oliver, Fredrik och jag köade ända tills snusen tog slut för att få provlira en hel kvart(!) av Zelda, och en svårglömd tågresa där jag i ett magiskt spelklimax äntligen kickade Ganon i ansiktet medan de smygtittande medpassagerarna dreglade helt vårdslöst.

Jag vill på ett sätt inte se detta som en blodig boxarduell i stil med Balboa mot Drago. Detta är snarare en kramig stund i kuddrummet där förloraren nickar med ett leende och applåderar kraftfullt till sin jämlike. En av 90-talets största spelmässiga revolution har så klart kraftig nostalgi som vapen, medan den andre kan stoltsera med att vara årets tveklöst bästa spelupplevelse för mig. Hur tusan ska jag få ihop det här?

The Legend of Zelda: Breath of the Wild

[1] Spelbarhet
Som tidigare nämnt är ledordet för en av våra kombatanter revolution. På ett personligt plan var jag mer imponerad och uppslukad av Metal Gear Solid vid den tiden, men från ett spelbarhetsperspektiv är det omöjligt att inte hylla Ocarina of Time å det grövsta. Att låsa fast siktet på en idiot-arg blomma, skutta runt den i en våldsam fart, volta bakåt, kasta sig i sidled för att därefter bränna av en sylvass nådastöt och klyva skiten på mitten var rent häpnadsväckande på den tiden. Spelmekaniken är än idag såpass tillfredsställande och vass att Ocarina är en av de största titlarna hos "Speedrun"-publiken, vilket säger en hel del om både stridssystemet och spelstrukturen i stort.

Det finns en uppsjö av minispel, vissa "stealth"-utmaningar och ett spelmässigt upplägg där rätt väg framåt inte är helt given. Jag kunde fastna i flera timmar vid vissa strapatser (det är jag nog inte ensam om), och då spelguider inte var lika tillgängliga då som idag var det en orimligt stor tillfredsställelse att efter många gråtande kvällar äntligen komma vidare. Med det sagt bör det vara enkelt att kora en vinnare. Eller? Jo visst, problemet är bara att samma utvecklare har haft ett par årtionden på sig att förfina sina recept på 90-talssuccén, utan att tumma på kreativiteten direkt...

Breath of the Wild är inte speciellt revolutionerande i samma mån som Ocarina of Time var rent tekniskt och spelmekaniskt, men tunika-Link är ändå stöpt i en form som fullständigt trollbinder mig. Mycket olikt andra utvecklares öppna världar är valet mitt om slutbossen ska åka på stryk redan efter några fjuttiga timmar i spelet eller om jag istället vill förena världen och dess karaktärer i kampen mot ondskan som ännu en gång hotar Hyrule med jävulskap.

Problemet är det att jag föredrar att det som stoppas ned i fickan också stannar där. "Survival"-stuket där Links vapen spricker på mitten efter att spöat på ett gäng med brandgula gris-orcher är inte speciellt tillfredställande då striderna avbryts av frenetiskt menyknappande för att byta påk. Det kanske låter som ganska fjösig kritik, men om jag har kämpat bra länge för en mustig kista så ska den nyfunna tortyrpinnen vara lite mer permanent än en rulle dasspapper. Spelglädjen tar en del stryk för min del, och när två klockrena titlar från olika decennier tävlar på hundradelsnivå blir valet så här: [Vinnare: The Legend of Zelda: Ocarina of Time]

[2] Story
Ocarina of Time och Breath of the Wild gör olika saker olika bra när det kommer till berättelsen. Det förstnämnda gör en (för sin tid) riktigt intressant brakvändning med hjälp av tidshoppet då pojk-Link förvandlas till karla-Link, samtidigt som världen också blir mörkare. Den sköna markanden intill slottet går exempelvis från en skön hemtrevlig plats som sjuder av liv, till rena rama domedagen. Striden mot Ganondorf blir där och då personlig. Just Ganon i människoform känns också som en bra mycket mer skräckinjagande antagonist än drakmolnet någonstans bort i fjärran i årets Zelda-upplaga.

Breath of the Wild utnyttjar ett liknande dramaturgiskt knep för att binda oss till spelvärlden. Profetian och det som hände för hundra år sedan knyter en känslomässig råbandsknop mellan Hyrule, Link, och Zelda, och de minnesbilder vi matas av håller alltid bandet starkt. Det är ett käckt tillvägagångssätt för att bygga känslor. Zelda har kämpat hela sitt liv för att väcka sina magiska krafter, så det är med avundsjuka och frustration som hon ser hur fulländad Link är till sin roll och sitt öde. De olika folkslagen känns dock ganska ojämna sett till hur mycket berättelse vi får ut av vistelsen. Där är huvuduppdragen i Zoras Domain och Gerudo Town favoriter hos mig medan de andra lämnar ett tämligen svagt intryck.

Detta är svårt, men jag lägger nog min röst på Breath of the Wild då jag upplever berättelsen som djupare och framförallt mer klänslosam tack vare minnesbilderna vi matas med. De fångade mig totalt och jag njöt in i det sista med att leta upp allihopa innan Ganon fick ett länge efterlängtat svärdsving rakt över snoken. [Vinnare: The Legend of Zelda: Breath of the Wild]

[3] Ljud
Till och med själva titeln för de båda Zelda-kombatanterna ger sken av ljud: Flåsandet från vildmarken, och tidslergöken. Även om vissa delar av Ocarina of Time låter som en kazoo musikmässigt kryllar det av feta stycken som idag är kultmärkta klassiker som kan få även den vuxnaste skattebetalaren att känna sig likt ett barn igen - och det är en bedrift. Den väldigt öppna spelvärlden blir nog lite till nackdel för Breath of the Wild då det krävs en mer lågmäld ljudbild för att göra de tidskrävande transporterna uthärdliga och för att atmosfären ska upplevas korrekt.

Det känns tämligen enkelt att kora Ocarina of Time till en vinnare här då alltsammans känns mer fylligt, påkostat, och då intrumentfloran är fruktansvärt mycket mer varierad än pianoklinkandet som utgör säkert 80% av Breath of the Wild. Jag vill dock tillägga att striderna i årets Zelda-äventyr känns riktigt välsvarvade till både omgivning samt vapenklang, och jag kommer aldrig att glömma dragspelsriffet som pippifågeln Kass bränner av. [Vinnare: The Legend of Zelda: Ocarina of Time]

[4] Upptäckarglädje
Jag tror att många känner igen sig i liknelsen med att vi som spelare gjorde en så kallad "Skyrim" i Breath of the Wild. Så fort vi släpptes fria från introduktionen lämnades allt åt sidan, huvuduppdrag som fjuttiga sidosysslor, och istället började vi klättra i berg. Vissa gånger räckte inte uthålligheten för att nå den där sista plattformen, andra gånger började det spöregna så Cliffhanger-Link tappade greppet och fick smaka på hur hårt gravitationen kan smocka. Det var en ren eufori att efter en hård oförlåtande klättringsseglats äntligen nå toppen, för att sedan bli förbannad över att en ännu högre bergsknall låg ett stenkast bort. Ibland blev vi belönade, andra gånger inte. Men oavsett priset är en halvtimmas klättring som avslutas med ett hjärtdunkande kik över kanten alltid lika euforisk och spännande - något som tyvärr tvingar mig att dra till med det klyschigaste dagboksmantrat som finns: Det handlar inte om destinationen, det handlar om resan dit.

Visst, jag kommer aldrig att glömma hur det kändes att rida ut med en präktig häst i Hyrule för första gången, och Ocarina of Time är ändå en av titlarna som lade grunden för vad öppna spelvärldar skulle formas till att bli i framtiden. Jag tänker dock dela ut poängen till Breath of the Wild i den här ronden. Det som Nintendo har jobbat fram under fem års tid är något helt fantastiskt. För, i flera år har det klagats, gnällts, hatats och skrikits om hur trötta vi är på öppna världar. Många ville ha något linjärt och intimt igen, och inte bli överkörda av sex miljarder kvadratkilometer proppat av samlarobjekt och menlösa sidouppdrag. Breath of the Wild fick många att knipa igen truten igen. Nintendo botade pesten. De brädade Ubisoft-mallen, öppna värld-skjukan - kalla det vad du vill. Det är en bragd, och jag skulle knappt bli förvånad om de lyckades göra samma sak med mikrotransaktioner i dagens giriga spelklimat. Nintendo revolutionerade alltså spelvärldsdesign för hiskeligt många år sedan med Ocarina, och i år smiskade de upp alla utvecklare som trodde de var bäst på att balansera storlek med innehåll och samtidigt lägga upptäckarinitiativet i rätt händer, på rätt sätt. [Vinnare: The Legend of Zelda: Breath of the Wild]

The Legend of Zelda: Breath of the Wild

[5] Tempel & pussel
Breath of the Wild har förtrollat mig totalt med alla minnen som skulle hittas med hjälp av endast ett foto från spelvärlden, likaså labyrintutmaningarna och gåtorna från jättefågeln Kass. Problemet är bara att förväntningarna var ohyggligt höga på Breath of the Wilds tempel i och med Ocarinas orimligt tuffa, överväldigande och psykiskt krävande huvudbryn. Ett Zelda-tempel ska vara så överjävligt långdraget och utmanande att det ska spruta ut ren fredagseufori från mig efter att äntligen få syn på solljuset igen. Med det sagt är Divine Beast-templen en ren besvikelse. De är ofantligt upprepande i såväl struktur som design, och de blir aldrig tillräckligt mäktiga för att stå pall mot de många templen i Ocarina of Time. Jag är egentligen inte nöjd förrän Switch-uslingen har kraschat rakt i parketten av ren pusselfrustration, och än så länge är hybridburken hel och förhållandevis fri från repor.

Det finns väl egentligen ingen anledning till att bli mer långrandig än nödvändigt. Jag menar, ett enda ord hade räckt som motivering för vilken titel som är den bättre för denna kategori: Vattentemplet. [Vinnare: The Legend of Zelda: Ocarina of Time]

VINNARE: The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Som sagt, detta har varit svårt. Riktigt svårt. Det första sköldsurfandet ned för ett blodtörstigt stup fick mig förvisso att flina som en nyförälskad smörsångare i Breath of the Wild, men det mäter sig inte med den paralyserande skräcken jag kände när exempelvis Dodongo-kungen eller spök-Ganondorf i tavelrummet tänkte klyva Links toppluva på mitten. Så oavsett hur mäktig spelvärlden och upptäckarglädjen var i årets kioskvältare så föredrar jag nog ändå att fippla fram lergöken och duett-flöjta tillsammans med Zelda.