Årets överraskning (Årets spel 2017)

(5) WRC 7
Vem hade trott att lilla, okända spelstudion Kylotonn som bjudit oss på ett par bortglömda, allmänt utskällda WRC-spel tidigare skulle drämma till med en av årets härligaste överraskningar i form av WRC 7? Inte vi, i alla fall. Detta trots att vi var några av de få tidningar som faktiskt gillade WRC 5, som var studions rallydebut. Det var mycket tack vare GTR 2-producenten Diego Sartori och hans ledarskap samt rutin som årets spel kunde glänsa så mycket som det faktiskt gjorde och hade det stått "Codemasters" på spelkartongen hade WRC 7 varit unisont superhyllat, det är vi här på Gamereactor verkligen helt övertygade om. För bilfysiken, mekaniken och grafiken är klockren i WRC 7.

(4) Horizon Zero Dawn
Guerrilla hade inte levererat toppspel på länge och nu skulle den holländska studion plötsligt göra något helt annat. Att det hade ett unikt koncept var vi med på från start, likaså att grafiken såg ut att dänga det mesta... men resten. Det såg ut som att idéerna vi gillade minst i Assassin's Creed- och Far Cry-serierna fått nytt liv och dialogerna såg på förhand rent bedrövliga ut. Just dialogerna fortsatte vara o-imponerande, men vad spelar det för roll när spelet i övrigt tog oss på sängen fullständigt. Det här är den fräschaste rollspelsupplevelsen under 2017, slagen av endast Links debut bland öppna spelvärldar och ett tekniskt mästerverk som år årets bästa argument att investera i en Playstation 4, eller allra helst en Pro.

(3) Mario + Rabbids Kingdom Battle
Det var på flera sätt spelet som rimligen inte kunde fungera. Mario som strategispel med inspiration hämtad från Xcom, allt dekorerat med Ubisofts Minions-doftande Rabbids. Det lät på förhand som att äta sockerkaka med Johnnys sötstarka senap, gott var för sig men inte tillsammans. Men ibland är det trevligt att ha fel och Ubisoft visade sig ha koll på vad de gjorde och levererade ett långt och varierat äventyr där egenskaperna sakta växte i takt med möjligheterna, och där hemligheterna stod som spö i backen. Flera av oss kämpar fortfarande med att låsa upp allt och andra vill inget hellre än att få en uppföljare (där vi förhoppningsvis kan välja bort Mario). Crossovers är ett vågspel, det är långt ifrån alltid de blir lyckade, men när det blir bra kan det å andra sidan bli direkt klassiskt. Som med Mario + Rabbids Kingdom Battle.

(2) Resident Evil 7: Biohazard
Rädslan hade bitit sig fast i oss. En av våra favoritutvecklare var ute på helt nytt vatten med Resident Evil 7, och demo-upplevelsen Beginning Hour hamnade tyvärr i skuggan av det genombriljanta P.T. Faktumet av att den länge efterlängtade zombietiteln skulle utspela sig från ett förstapersonsperspektiv gjorde oss beredda att plocka fram stora gnällsågen såväl som superlativen. Det blev dock aldrig någon sågning, men superlativen fanns minsann där för att beskriva hur fantastiskt skräckinjagande en sydstatskåk i träskmarken kunde vara. Rädslan bet sig mycket riktigt fast i oss. De intima panikrusningarna med spelårets vidrigaste farsgubbe i ryggen tog oss genom slemdränkta källare, insektsproppade lador och många andra platser där både ljudbild och grafik rockade sockarna av oss. Spelupplevelsen var inte bara läskig att se på eller obehaglig att lyssna till - den levererade också en psykologisk skräck där falska förhoppningar om frihet alltid fanns inom räckhåll men ack så långt borta. Öga mot öga med en Xenomporph i en ventilationstrumma, eller en söndagssuppé med familjen Baker - vi vet ärligt talat inte vad som är värst.

(1) Assassin's Creed Origins
Assassin's Creed som serie, har under åren gått från att vara något nytt och fräscht, till att vara något urmjölkat och ignorerat. Varje nått spel har marknadsfört som den "revolutionerande" delen i serien och den som skulle skilja den från mängden föregångare. Bortsett från finare grafik, finputsad spelmekanik och ny huvudkaraktär med tillhörande story, så har barnsjukdomarna aldrig botats helt. Så därför trodde ingen av oss att Assassin's Creed Origins skulle röra om i grytan på samma sätt som det faktiskt gjorde. Omarbetad spelmekanik, förbättrad kamera och spelkontroll, grafik i samma klass med safirögon som bländar, och inte minst - gedigna rollspelselement. Att implementera rollspelsaspekter i Assassin's Creed kändes på förhand som ett aningen riskabelt drag, men som visade sig fungera fint. Mängden detaljer som också tagits i beaktande var inget annat än slående imponerande. Vi har spenderat timmar med att bara gå omkring och se på när människorna runt omkring oss levt sina liv. Eller när flodhästarna kalasat på en vakt som råkat knalla för nära. Eller retat alligatorn som legat under ytan och väntat, medan vi stått precis lagom långt ifrån för att den skulle kunna hoppa upp och säkra dagens skrovmål. Ljudet lämnade oss inte heller besvikna. Framför allt soundtracket passade spelet som handen i handsken och miljöljuden var inte långt efter. Det som får oss att kippa efter andan mest av allt - är att det står Assassin's Creed på omslaget. Inte negativt menat, utan för att vi blivit vana vid att inte få så höga produktionsvärden från en serie som enligt många klassades som föredetting efter den andra installationen.