Årets karaktär (Årets spel 2017)

(5) Lohse
När spelaren, förutsatt att denne startade Larian Studios massiva rollspelsuppföljare Divinity: Original Sin II som en egenskapad karaktär eller någon av de övriga spelbara karaktärerna, så var den rödhåriga, glada barden Lohse en av de första individerna spelaren fick kontakt med på introduktionssekvensens fångbåt. Snabbt charmade hon spelaren med sitt härliga humör och skojiga humor men det var någonting som skulle komma att avslöjas gällande just Lohse. Någonting gömde sig under ytan. Bakom det där leendet fanns ett skadat sinne... eller fler. Lohse var inte ensam i sin egen kropp - demoner tog lätt över hennes fysiska hölje och för spelaren blev detta emellanåt ett problem. Med en intressant bakgrundshistoria, ett unikt kompanjonproblem och en personlighet som snabbt och ofta tog sig en svängom stod det snabbt klart att denna donna skulle bli en av årets bästa, mest intressanta karaktärer - och hon är inte ens en huvudprotagonist (om du inte väljer att spela som henne då, det vill säga).

(4) Mae
Mae Whitman från det helmysiga indieäventyret Night in the Woods må vara en pratande katt, men trots det var hon en av TV-spelsvärldens mest mänskliga karaktärer någonsin. Varför? För att Mae var jordnära och ordinär. När vuxenlivet blev för mycket återvände hon till sin hemstad för att hitta tillbaka till sina gamla vänner, och mer glamoröst och heroiskt än så behöver inte livet bli. Mae blir morgontrött, tycker päronen är sjukt jobbiga och begår roliga småbrott. Hon lider även av depression och ångest, och hennes psykiska ohälsa är en del av henne. Den kommer inte att försvinna, speciellt inte om man bara ignorerar den och låtsas som att den inte existerar. Likadant är det för hennes bipolära bästis Gregg, och kemin mellan de två djuren är äkta och hjärtvärmande. Night in the Woods och dess karaktärer är en välbehövlig kommenterar på den skeva syn vi har på psykisk ohälsa i dagens samhälle, genom att lägga fokus på individerna och inte besvären de lider av.

(3) Bayek
Bayeks historia i Assassin's Creed Origins börjar ordentligt gripande och efter ungefär två minuter klättrar han snabbt upp på toppen som en av de bästa karaktärerna i serien. Det är inte hans råbarkade stil och nästan maniska fokus på hämnd som vi faller för utan snarare den mer mänskliga delen av honom. Vi förstår hans motiv och vi lider med honom när det uppdagas vad som har hänt och vad som driver honom framåt genom sandiga landskap och torra gravplatser. Han är avskalad men ändå nyanserad och det skadar inte att röstskådespelaren Abubakar Salim porträtterar den gamle beskyddaren otroligt väl. Kort och gott, vi älskar Bayek och hade faktiskt inte haft någonting emot att se honom i fler spel i framtiden: Synd bara att han rakade av sig skägget och tappade nästan all sin coolhet på köpet.

(2) Aloy
Horizon: Zero Dawn frälste oss på många vis. Spelmässigt, visuellt men även sett till karaktärer. Vi fastnade snabbt för Aloy och brydde oss om henne redan som litet barn. Hon har en vilja att få svar och hjälpa andra som aldrig slutar imponera på oss. Som spelare får vi även chansen att till viss del påverka hennes beteende men vare sig vi agerar på ett vresigt eller uppmuntrande sätt går det ständigt att relatera till Aloy i denna postapokalyptiska värld. Det är dessutom svårt att inte bli rörd när hon som liten blir mobbad och slagen av de andra barnen men ändå biter ihop och inte ger tillbaks med samma mynt. Trots alla motgångar vägrar hon ge upp att finna svar på vem hennes mamma är, varför andra hatar henne eller bli accepterad i stammen. Glömmas skall inte hennes sätt att handskas med de som avvisar eller hånar henne. Genom sarkasmen och erbjudan om att hjälpa till motbevisar hon deras förutfattade meningar och utan att vara elak är det hon som får sista ordet. Vi ser mer än gärna fler spel med Aloy som protagonist där vi får fortsätta följa hennes resa och se henne fortsätta utvecklas.

(1) Ransome the Clown
Han var vulgär, nedlåtande, antisocial och hjärtlös. Han vältrade sig i sin egen lort och förbannade omvärlden från sin svajande cirkusvagn. Han förolämpade varje levande väsen han såg och inte fan tänker han be om ursäkt bara för att Thimbleweed Park består av inavlade idioter. Aloy och Bayek i alla ära, men i år går våra hjärtan till den tragikomiska pajasen Ransome, vars tjuriga humör skulle få Pennywise att bryta ihop i tårar och Scrooge att framstå som en skygg kattunge. Av alla spelbara karaktärer i pixelmästerverket Thimbleweed Park stack den skamlöse clownen ut allra bäst, vars cyniska utstrålning föll helt i linje med spelets underfundiga humor, gav spelet en förtjusande råbarkad ton och hade en förmåga att lämna spelaren med en varm känsla i kroppen i sin eländiga odräglighet. Det var en genialt välskriven personlighet som dröp av lika mycket bitande bitterhet som oemotståndlig charm och vi roas av tanken att Ransome mest troligt skulle håna oss redaktionsmedlemmar för denna utmärkelse, då han minsann inte behöver vår bekräftelse för att världen ska förstå hans storhet. Han är Ransome the *beeping* Clown, helt enkelt, och just därför korar vi honom till årets absolut bästa spelkaraktär.