Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Half-Life vs Halo

Två av världens absolut störta actionspel genom tiderna ställs mot varandra i en duell som fått folk på redaktionen att mordhota varandra...


Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Oh boy! Här på Gamereactor älskar vi förstapersonsskjutare. Vi kommer nog aldrig tröttna på att rada upp headshots och spränga saker i småbitar. Det är ju så simpelt, och så enkelt att begripa: Sikta och skjut. Men det är klart det händer att saker och ting stagnerar. Tillfällen då hela genren står och trampar medan generiska spel avlöser varandra. Stunder då alla går och inväntar en ny Action-Messias. År 1998 kom Valve med deras revolutionerande Half-Life, och tre år senare var det dags för Bungies mästerliga Halo. Det råder inga tvivel om hur fantastiska de båda spelen är - och inte ens hatarna kan förneka allt de betytt för genren - men vilket av de två spelen är egentligen bäst?

Nu kanske du frågar dig om det är aktuellt, eller ens nödvändigt, att ställa de två mest hyllade actionspelen genom tiderna mot varandra år 2018. Nej, det är det såklart inte, men vi är ganska säkra på att en jämförelse som denna hade orsakat både fanboy-massdöd och inbördeskrig inom svenska riket om den publicerats för något år sedan. Än idag är det faktiskt omöjligt att diskutera saken utan att trampa någon av redaktionsmedlemmarna på tårna. Det är väl inte någon hemlighet att både jag själv och Jonas Mäki är obotliga Halo-nördar, och att storosten Petter Hegevall sover med en kopia av Half-Life 2 under huvudkudden? Här gäller det att vara riktigt försiktig med vad man säger och vilket spel man utnämner till vinnare. Tur är det då att jag har både skottsäker väst och amerikansk fotbollshjälm på mig i skrivande stund. Redo eller ej, nu kör vi:

[1] Spelbarhet och spelmekanik
Självklart börjar vi med en av de allra viktigaste punkter; nämligen gameplayet. Här är det dock viktigt att vi skiljer på begreppen spelbarhet och spelmekanik, något jag förtydligar för att undvika mordhot. Valve designade deras förstapersonsskjutare med datormus och tangentbord i åtanke, och följden blev ett actionspel som än idag, 20 år senare, känns pricksäkert och följsamt. Ett konsolspel från 2001 kan inte mäta sig med detta. Speciellt inte ett som använder sig av en av den ökänt otympliga Xbox-handkontrollen. Sen får man inte glömma att datorer tenderar att prestera lite bättre än sina kusiner i vardagsrummet. Gordon Freemans rundtur genom Black Mesa flyter på klanderfritt med silkeslen bildskärmsuppdatering från början till slut, samtidigt som saker och ting börjar lagga för Master Chief om han tittar ner på en alldeles för stor blodpöl. Jag är därför väl medveten om att Half-Life vinner över Halo sett till spelbarheten. Oavsett vilket spel man pratar om kommer man aldrig från det faktum att FPS-genren är bättre anpassad till PC.

Men! Sen har vi ju också spelmekanik, och både Half-Life och Halo: Combat Evolved bjuder på spelupplvelser som handlar om bra mycket mer än bara "sikta och skjut". Half-Life handlar minst lika mycket om utforskning och navigering. Här finns låsta dörrar, pussel, farliga hopp och lådor som ska knuffas. Det är ganska kul att det fanns så mycket plattformande i 90-talets förstapersonsskjutare, men kameraperspektivet är knappast det bästa för den typen av spelmekanik och dessa segment har knappast åldrats lika väl som själva skjutandet. Halo å andra sidan bjuder på öppna fält och fordonstrider, något som var nyskapande inom genren för 15 år sedan. Bungie lyckades även väva samman ett snortight samspel mellan granater, skjutvapen och närstrider, och detta lilla "dödspussel" är anledningen till att originalet Halo kan avnjutas än idag. För att inte tala om att de olika fiendetyperna i Halo är bra mycket roligare att slåss mot än de generiska soldaterna vi hittar i Half-Life. Det är alltså två helt olika spelkärnor vi snackar om här, och även om de båda har gott om personlighet, är sandlådan i Halo helt enkelt större, roligare och således bättre än den i Gordon Freemans debut. [Vinnare: Halo: Combat Evolved]

[2] Story och berättande
Och då var dags att förtydliga ytterligare ett par begrepp: Det finns story, och sedan finns det berättande. Som redaktionens stora Halo-fantast har jag väldigt god koll på händelserna i Bungies episka rymdopera, och även om jag inte längre är det allvetande oraklet jag var för 10 år sedan minns jag fortfarande en del från de första böckerna som släpptes. Okej, så här kommer min förenklade sammanfattning av händelseförloppet i Halo: Combat Evolved: Människan ligger i krig med ett par religiösa utomjordingar, och under rymdstridens hetta upptäcker man en mystisk ringvärld mitt ute i ingenstans. Ringen är något slags uråldrigt vapen som användes för att utplåna allt liv i galaxen, för att svälta ihjäl en äcklig rymdpest kallad Flood. En supersoldat i smaragdgrön rustning och hans lila sidekick-brud räddar dagen. Hur grymt som helt. Denna sci-fi-galenskap var som kattmynta för den 12-åriga Mathias Holmberg.

Om det inte vore för spelets uppföljare, Eric Nylunds böcker och de encyklopediska verk som släppts i efterhand hade story i Halo: Combat Evolved varit exakt lika banal och ostig som det låter i min sammanfattning. Berättandet är nämligen generiskt och tråkigt som få. Här tvångsmatas man med en massa radiosnack och en bunt dåligt regisserade mellansekvenser, samtidigt som man sitter uttråkad i soffan och väntar på att få skjuta något i ansiktet. Raka motsatsen till denna typ av berättande hittar vi dock i Half-Life. Här finns varken utdragna mellansekvenser eller framreaktioner från huvudkaraktären. Jo, jag vet, Gordon Freeman är verkligen hur tråkig som helst. En stum, apatisk labbråtta som begår massmord utan att höja ett ögonbryn - men allt det där är ju för berättandets skull.

I Half-Life attackeras mänskligheten av några religiösa utomjordingar (låter det bekant?), men istället för rymdopera håller Valve fötterna på jorden. De valde att skapa en spelupplevelse med fokus på inlevelse, där du (ja just det; du) är Gordon Freeman från det ögonblick du sätter fot på pendeltåget in till den hemliga forskningsbasen Black Mesa. Och denna oerhört viktiga inlevelse, som förgylls av fantastisk detaljrikedom och fantasifull atmosfär, avbryts aldrig under spelets gång. Inte en endaste gång tas du ur upplevelse för att spelet ska berätta någonting viktigt. Allt det där sker istället i spelmomenten där du fortfarande har kontroll över Gordon. Allt berättas genom välskriven dialog, och när ord inte räcker till så sköter miljöerna snacket. Det är en konst det där, att berätta något utan att påtvinga det. Valve visade oss uppläggets potential redan 1998, och de överträffade sig med Half-Life 2, men sen då? Jo, sen blev det enklare för spel att gå den mer filmiska vägen. Tråkigt enligt mig, för tänk på alla möjligheter som finns i denna inlevelserika berättandeform. [Vinnare: Half-Life]

[3] Grafik och design
Varken Half-Life eller Halo: Combat Evolved har stått emot tidens tand särskilt väl sett till det grafiska, men sånt är livet. De båda spelen har som tur var fått varsin remake ifall någon där ute inte står ut med originalens klumpiga polygoner och lågupplösta texturer, men detta är dessvärre inte en jämförelse mellan Black Mesa Source och Halo: Anniversary Edition. Så hur utnämner vi en vinnare i denna kategori? Genom att fokusera på designen såklart. Spelvärlden i Halo är full med fantasirika varelser och föremål, och miljöerna är majestätiska, men ett stående problem inom serien är att det sällan känns konsekvent. Grunts och Jackals sticker ut som färgglada och komiska filurer bland allvarliga och dödscoola fiender som Elites och Hunters, och för varje grönskande fält på banan Halo finns en mörk och tråkig korridor i det ökända kapitlet 343 Guilty Spark. För varje uppfriskande vintervind på Assault on the Control Room finns en ännu mörkare och ännu tråkigare korridor i den snudd på helvetiska banan The Library. Denna bipolära design skadar helheten, medan Valve fortsätter att briljera med ett jordnärt och konsekvent tillvägagångssätt i Half-Life. Allt här känns som att det hör hemma i samma värld. Förutom de där underliga monsterhundarna med mullbärsansikten. Var tusan kom de ifrån egentligen? [Vinnare: Half-Life]

[4] Ljud och musik
Ungefär så här tänker jag mig att en helt vanlig arbetsdag såg ut för en röstskådis inom TV-spelbranschen under mitten av 90-talet: Steg 1: Vakna, drick kaffe och åk till jobbet. Steg 2: Kliv in i ett ljudbås, eventuellt en trång städskrubb. Steg 3: Läs några rader som skrivits ner på en blöt servett, gärna med så lite inlevelse som möjligt. Steg 4: Fyll ut resten av manuset med stön och grymtningar. Det blev helt enkelt inte mer avancerat än så, speciellt inte inom actiongenren. Se bara på spel som Resident Evil och Duke Nukem 3D. Det var faktiskt inte förrän 1998, med releaser som Grim Fandango, Metal Gear Solid och just Half-Life som spelvärlden började ta vara på riktiga talanger inom röstskådespeleri. Legoknektarnas skrikande, zombiernas obehagliga gnyende och forskarnas rädsla sålde in Half-Lifes spelvärld som en riktigt plats, där riktiga människor jobbade. För att inte tala om de fantastiska monologerna från G-Man.

Kombinera detta med riktigt grymma ljudeffekter så har du ett 20 år gammalt actionspel som låter bra även med 2018:s mått mätta, men... har du lyssnat på soundtracket till Half-Life på senaste? Herregud, det låter exakt som musiken från valfri B-filmtrailer från slutet av 90-talet. Med andra ord ytterst bajsnödigt. Men även om självaste Beethoven hade komponerat musiken till Valves actionrökare hade denna kategori fortfarande tillhört Halo: Combat Evolved, med en av de mest ikoniska ljudmixarna i ett spel någonsin. Först och främst har vi alla de fantastiska vapenljuden. Allt ger från sig roliga och intressanta ljud, vare sig du laddar om en raketstrut, klistrar fast en plasmagranat i någons nylle eller bara skjuter en needler. Allt ekar av värme och karisma, till och med de farliga utomjordingarna.

Warthogen spinner som en puma (kakor till er som tar den referensen), Bansheens glidande genom skyn låter magiskt, och röstskådespelet är till och med bättre än det som återfinns i Half-Life. Men det som verkligen masserar mina öron är Marty O'Donnells mästerliga soundtrack. Innan spelets släpptes visste jag inte att jag ville ha piano och körsång i mina actionspel, men när musikstycket "On a Pale Horse" spelades i kampanjens femte kapitel var jag såld. Då mina vänner var gåshuden ett faktum, och så blir det fortfarande, varje gång jag hör Martys fantastiska musik. [Vinnare: Halo: Combat Evolved]

[5] Multiplayer och community
Okej, så denna kategori kanske inte är särskilt rättvis med tanke på att Half-Life inte hade någon multiplayer-komponent när spelet ursprungligen släpptes, så därför har jag även valt att bakat in community som en aspekt. Som vi alla vet lanserades Counter-Strike som en modifikation till Half-Life, och utvecklingsteamet anställdes kort därefter av Valve som även köpte upp rättigheterna till varumärket. Idag kan man nog säga att Counter-Strike är det största multiplayer-spelet genom tiderna (eller åtminstone det mest inflytelserika) och det är helt fantastiskt vad Half-Life-communityn åstadkommit genom åren. Men än en gång känner jag att Bungies slår Valve på fingrarna med Halo: Combat Evolved, ett spel vars community kanske är den mest ihärdiga på jorden. Än idag hålls det stora LAN där Xbox-spelare samlas för att ge varandra smisk i dueller med den löjligt kraftfulla Magnum-pistolen.

För att inte tala om den ihärdiga speedrunner-community som fortfarande kapplöper genom kampanjens alla uppdrag för att ständigt slå nya rekord. De samarbetar även med en grupp individer vars enda kall i livet är att hitta nya buggar, glitchar, trick och knep i spelet. Helknasigt, men fantastiskt. Och trots att det inte finns något officiellt onlinestöd utanför Xbox One-versionen av spelet är Halo: Combat Evolved fortfarande är partyspel av rang som jag mer än gärna plockar fram sent om kvällarna när jag och polarna har tråkigt. Att försöka köra ihjäl varandra på Blood Gulch, eller tävla i krypskytte på Sidewinder, kommer nog aldrig bli tråkigt. Visst är det möjligt att underhållningen drivs av min tonårsnostalgi, men om så vore fallet skulle jag även njuta av Counter-Strike 1.6 idag, vilket jag dessvärre inte gör. [Vinnare: Halo: Combat Evolved]

VINNARE: Halo
Och så var en vinnare korad, mina damer och herrar! För egen del var det faktiskt inget snack om saken. Idag, år 2018, är Halo det bättre spelet, men genom att jämföra spelen sida vid sida blir det tydligt att det är två helt olika spelupplevelser vi pratar om - trots att man ständigt envisas om att ställa dem mot varandra. Som tur var lever vi i en värld där vi aldrig kommer behöva välja mellan de två - vi kan äta kakan och fortfarande ha den kvar genom att avnjuta båda spelen. Men nu vill jag faktiskt höra vad ni läsare har att säga om saken? Är jag något på spåren, eller är jag heltokig som väljer Master Chief över Gordon Freeman? Skriv av er i kommentarsfältet nedan, men kom ihåg att ta på er den skottsäkra västen först!