Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Det bästa spelåret: 1999

Det har blivit dags att göra en djupdykning ner i spelåret 1999 som enligt redaktör Mäki är det bästa hittills. I denna mastiga artikel förklarar han varför...


Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Jag var 22 år gammal, hade relativt nyligen fått mitt första jobb och knegade för fullt. Med ett riktigt jobb kom en riktig lön, och dessutom hade vi ju det här nya internet (som socialdemokraternas kommunikationsminister och IT-ansvarige tre år tidigare förklarat bara var en fluga) vilket ledde till att jag hade friheten att äntligen kunna leva som gamer. Och det ordentligt. Jag kände chefredaktör Hegevall mycket väl redan på den här tiden och han hade sent 1998 visat mig en importerad japansk Dreamcast.

Med mina kontakter, pengar och internet fick jag snabbt tag på en egen enhet från Japan och Dreamcast var mer än något annat det som formade 1999 för mig. Det var som att leva i framtiden i ett års tid då PC var lika med ohyggligt krångel och 3D-kort som fungerade... sådär. På konsolsidan hette alternativen Playstation och Nintendo 64, vilket var ungefär som att jämföra Playstation 2 med Playstation 3. Skillnaden tekniskt var enorm, och eftersom Dreamcast inte släpptes förrän under hösten 1999 blev mitt hem en naturlig samlingslokal för mina vänner men även fighting-entusiaster från hela Sverige som via internet blivit ett community.

I januari satt fullständigt trollbunden med mitt första Dreamcast-spel som var Sonic Adventure och det gjorde intryck. Det var snyggt, ilsnabbt och kotten var cool igen för första gången sedan Mega Drive. Det skulle också bli sista gången han var cool på minst lika länge, men det visste jag ju inte då. Den sista januari släpptes ett spel som hette Silent Hill i USA, en ny spelserie som tydligen skulle vara otäck. Jag importerade glatt, och jodå, en modern klassiker av det mer obehagliga slaget var född. I februari brukar spelåret smyga igång på allvar och år 1999 var inget undantag. Jag hade sedan länge förhandsbokat Final Fantasy VIII som anlände i mitten av månaden. Något av en vattendelare och ingen personlig favorit i serien idag, men jag var som trollbunden av Squall och hans äventyr med ett milt sagt spretigt gäng kompanjoner.

Fightingspel ligger mig varmt om hjärtat och inget år har erbjudit mer av den varan än 1999.

Samma månad kom även en kompis förbi med Mario Party som just släppts i USA. Jag hade inga förväntningar, men det blev startskottet för en livslång kärlek till fenomenet minispel och Mario Party i synnerhet. Vi spelade, skrek, spelade och skrek lite mer åt varandra. Än idag, snart tjugo år senare, är det här en serie jag verkligen gillar och som jag hoppas det kommer mer från så snart som möjligt till Switch. Det bästa spelet denna månad var ändå Powerstone till Dreamcast som än idag känns som en nyskapande milstolpe jag verkligen inte fattar varför Capcom inte gjort mer av. Slagsmål i helt tredimensionella omgivningar med en 'katt och råtta'-lek där de kraftstenar som gav spelet dess namn behövde samlas in för att kunna förvandlas till en superversion av sig självt. Mitt importspel gick varmt och än idag hör detta till mina favoriter.

Vid den här tiden pluggade jag japanska på Folkuniversitet och hade ett brinnande intresse för allt som rörde Japan. Därifrån kom all manga och animé jag konsumerade i stora lass, liksom de bästa spelen. Hur det än var med den saken så importerade jag dejtingsimulatorn Kita e White Illumination till Dreamcast i mars och fick verkligen kämpa för att ta mig någonstans. Jag kollade på det våldsamt japanska introt hur många gånger som helst, valde alternativ på slump i de fall jag inte fattade vad som stod och spelade minispel - samt var hur glad som helst.

Andra spel som kom till Dreamcast i mars var Puyo Puyo 4 och The House of the Dead 2, varav jag såklart importerade båda. Förstnämnda är ett av mycket få pusselspel i historien jag skulle utdela högsta betyg till och det var ett givet inslag på våra spelkvällar. House of the Dead var ett av de sista riktigt bra ljuspistolspelen för hemmabruk och det kändes halvt ofattbart att kunna spela det på min TV. Som att ha en arkadmaskin hemma i en tid när dessa stod för den bästa tekniken. Segas ljuspistoler var dessutom grymt coola, bara en sådan sak!

För de som inte hade tillgång till importspel var mars och april annars förhållandevis lugna månader då inte särskilt mycket hände och vi kunde mest läsa i tidningar och på nätet om vad som väntade runt knuten, vilket var en hel del. I maj kom nämligen det möjligen bästa fightingspelet någonsin, Street Fighter III: Third Strike, i japanska arkadhallar och jag gick omkring som ett dregglande kolli i väntan på en lansering för hemmabruk. Det är än idag ett absolut mästerverk och en stilstudie i hur man tillför en genomtänkt ny funktion till ett spel som i ett nafs kastar om förutsättningarna och gör allt dubbelt så bra. Third Strike är ett spel jag spelar än idag åtminstone ett par gånger per år, och det har inte åldrats en dag.

SNK var i toppform under året och lanserade både det bästa King of Fighter-spelet hittills samt påkostade mästerverket Garou: Mark of the Wolves.

Spelsommaren 1999 är en av de mest klassiska någonsin och i juni kom ett annat spel som väl får beskrivas som hyggligt stilbildande, nämligen Counter-Strike. Ett år senare skaffade Valve alla rättigheter och resten är historia. Men tillväxten var enorm och det tog inte lång tid innan det var en helt enorm snackis som för tankarna till hur det var med PlayerUnknown's Battlegrounds förra året. Jag vill även nämna stilbildande EverQuest, även om jag personligen inte spelade det då.

Andra spel jag spenderade sommaren med var det allra första Mario Golf, Aliens versus Predator, Ape Escape, Outcast, Syphon Filter och System Shock 2. Sistnämnda är spelet som senare ynglade av sig andliga uppföljaren Bioshock och kan inte beskrivas som att än ett absolut mästerverk, vilket givetvis gäller för både Outcast och Syphon Filter. Sistnämnda var så nyskapande att jag inte för mitt liv kan begripa varför Sony inte försökt göra mer av det. Kombinationen av stealth och action står sig än idag.

För min egen del spelar jag inte mycket strategi, men det vore givetvis tjänstefel att inte nämna Command & Conquer: Tiberian Sun här också. Strategispelet släpptes sent i augusti och krönte av vad som varit en helt exceptionell spelsommar. Men faktum är att den var bättre än såhär och trots höjdarna jag just räknat upp är det en helt annan genre jag minns och älskar sommaren 1999 för, och det är fighting.

I juni släppte nämligen SNK sitt The King of Fighters: Dream Match 1999 till Dreamcast i Japan. En upphottad version av vad som ofta anses vara King of Fighters-seriens allra bästa spel, nämligen The King of Fighters '98. Jag kan inte nog förklara hur makalöst bra detta var och är, och även detta är en klassiker som står sig än idag och fick hävda sig mot Third Strike när det vankades slagsmål hemma. Och i juli blev det ännu värre när Street Fighter Alpha 3 släpptes i Japan, den första arkadperfekta versionen av spelet som tillsammans med Third Strike är det bästa serien någonsin varit. Varför stanna där? I augusti kom nämligen spelet som för min del definierade hela året - Soul Calibur.

Counter-Strike blev snabbt en succé och än idag spelas som bekant varianter på det och fenomenet är större än någonsin.

Det var fortfarande två månader kvar till lanseringen av Dreamcast i Europa och folk som såg spelet hos mig rusade omedelbart ut för att boka Segas konsol. Det går inte överdriva hur överlägset det var grafiskt allt som tidigare skådats, och än idag ser det faktiskt helt okej ut, och det är lika roligt att spela. Något som definitivt inte kan sägas om alla tredimensionella fightingspel. Jag tror mycket av storheten kom från att fightinggenren vid den här tiden fortfarande inte trasslat in sig i tankegångarna att det gäller att fylla spelen med så många supermätare som möjligt för att göra dem roliga. Det var ilsnabba och enkla slagsmål vars ronder ofta var avgjorda på tio sekunder, om inte ännu mindre på grund av att någon ramlat över kanten på arenorna. Tillsammans med ovan nämnda Power Stone började det kännas uppenbart att Dreamcast var ett naturligt hem för fans av fighting och eftersom det är en av mina absoluta favoritgenrer blev det ett år med mycket Dreamcast-spelande.