Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Det bästa spelåret: 2001

André trodde att alla hans gamla favoritspel släpptes under 2001, men det visade sig inte stämma. Så här kommer artikeln om spelåret ett år innan Andrés favoritspelår...


Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

På den gamla goda tiden när det vankades spelshopping så utgick jag (och självfallet många andra) endast ifrån spelets omslag och småbilderna på baksidan av fodralet, vilket ledde till okristligt långa shoppingsessioner hos den genomtrevliga lilla grossisten TV-spelsbörsen i centrala Göteborg. Då skivorna inte var separerade från själva plastburkarna så hade de nästan alla titlar uppradade bakom disken, så man fick minsann be snällt om det var något speciellt spel man ville spana in - och därifrån besluta sig för om det skulle bli ett köp eller inte. Krångligt, omständligt, inte speciellt kundvänligt, men jävligt charmigt. Även om jag råkade komma hem med plattformstiteln Maximo en gång som såg coolt ut på baksidan, men som jag efter en mindre spelsession fullständigt hatade...

Att backa tillbaka hela 17 år i tiden var svårare än vad jag trodde, speciellt då det efter lite efterforskning visade sig att många av de pampiga höjdarspelen jag tänkte skriva passionerat och kärlekskrankt om egentligen släpptes 2002 i Europa. Detta står sig som det största antiklimax jag har upplevt som skribent då alla mina tokfräcka minnen från Final Fantasy X, Super Smash Bros. Melee, Super Monkey Ball, Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty, och Ico egentligen utspelade sig under 2002. Självklart finns det saker att skriva om trots detta kapitalmisstag. Många av 2001-speltitlarna är rentav genredefinierande vars slagkraft fortfarande ger utslag i dagens toppspel, och det hade varit omåttligt intressant att se hur en alternativ dimension av dagens spelutbud hade sett ut om det inte vore för vissa konsol- och PC-äventyr som släpptes under året till ära.

Även om jag själv missade just GTA III (men spelade Vice City till den graden att jag fortfarande kan vapenfusken i huvudet) så är nog gapet, förändringen, revolutionen från "top down"-mördandet i tvåan till den tredimensionella gangstersimulatorn i trean en av de största någonsin. GTA-kopiorna kom sedan, år efter år på löpande band, exempelvis Mafia och Just Cause, men vi såg också hur andra titlar byggde om sin grundläggande spelstruktur mot ett GTA III-manér, likt Jak & Daxter-uppföljaren Jak II:Renegade. Och på tal om just Sonys ikoniska, färgglada superduo så släpptes ju faktiskt det första Jak & Daxter också 2001.

Dreamcasten hade sålt sämre och sämre sedan år 2000, och med en formstark Playstation 2 ute i butikerna så utannonserade Sega i början av 2001 att de skulle lämna konsolmarknaden och istället satsa på att enbart utveckla spel i framtiden. Dreamcast fanns ju dock fortfarande i en hel rad med hushåll, och i november släpptes dundertiteln Shenmue II som för sin tid var det dyraste spelet att utveckla någonsin. Det ska löna sig att göra finfina virtuella eskapader... Det gjorde det också då titeln än idag är klassat som ett världens bästa speläventyr. Större delar av redaktionen välte sina skrivbord när Shenmue III blev utannonserat på Sonys E3-uppvisning 2015, och det var inte tack vare den något föråldrade grafiken som visades upp - utan för att detta är en av spelvärldens mest efterlängtade uppföljare.

Jag själv, blott nio år gammal under 2001 var fullt upptagen med att lira lika simpla som färgsprängda spel till Playstation och Game Boy Advance, så det är inte helt konstigt att jag missade storosten Final Fantasy IX (och likaså Civilisation III). Omslaget på Square-titeln var ju inte direkt Jak & Daxter-charmigt, och jag var väl förmodligen inte speciellt mottaglig för en japansk dunderberättelse med 600 meter text och taktiska rollspelsstrider. Den älskvärda svartmagikern Vivi träffade jag på först i prolog-delen av Kingdom Hearts II, där Vivi inte alls var speciellt trevlig. Precis som alla andra karaktärer (i just prologen) var han väldigt färglös och rent ut sagt skittråkig - allt annat än hur han växer fram som person i Final Fantasy IX. Square-veteranen Hironobu Sakaguch håller del nio som sin absoluta favorittitel i serien, likaså ett gäng på redaktionen, och titeln kallas ofta det sista spelet med klassiskt Final Fantasy-upplägg. Något jag själv som inledde min Final Fantasy-kärlek med den kontroversiella tian inte alls håller med om. Det är snarare Tidus- och Yuna-äventyret och Vaans berättelse som utspelar sig i Dalmasca i Final Fantasy XII som upplevs klassiskt enligt mig. Men sen är jag ju olagligt ung också.

Om man nu skulle gå efter Metacritics samlade omdömen från olika spelskrifter så stoltserar 2001 med en hel hög av de absolut högst rankade Playstation 2-spelen som någonsin kommit ut. Högst upp på listan hittar vi inte helt oväntat Grand Theft Auto III, och tätt bredvid ser vi mannen som var först i världen med att kräma till "The 900" - nämligen Tony Hawk vars tredje spel i serien var en stor titel för året. Jag själv hoppade på kickflipkalaset först två solvarv senare, men den initiala uppraggningen skedde minsann under 2001 då mina polares läderjacksbärande storrökande storbröder lirade Tony Hawk i full kraft. Jag stirrade i avund på när Bam Margeras finurliga tryne brände omkring i en betongramp, och garvade sedan så oboyen läckte ut genom näsborrarna när en ambitiös 540 heelflip kapitalmisslyckades. Då åkte jag också ut från rummet, dock ivrig om att göra virtuell skateboardkarriär inom en kort framtid - vilket jag också gjorde när Tonys efterlängtade fyra släpptes lös.

Medan skateboardtrick redan är på tal blir det rent omöjligt att inte släpa fram SSX Tricky till diskussion, som än idag anses vara ett av de största och härligaste snowboard-arkadliren. Realism är bara inte kul ibland. Så är det. Hissnande monsterhopp när brädan kopplas lös från fötterna och svingas runt åkarens termobyxor nedför ett hundrametersstup - det är grejer det. Och oavsett hur många gånger det ekade i tjocktevens burkiga högtalare så blev aldrig "It's tricky" ett uttjatat uttryck. 1080 Avalanche som släpptes till Gamecube något år senare var bra på många sätt, men deras fokus på enbart fartfylld utförsåkning blev aldrig lika roligt som det steroidpackade SSX, och just därför höll sig också det högt voltande fantasiåkandet vid liv som spelserie ett bra tag därefter. Idag däremot är det sex år sedan ett SSX-lir kom ut. Ubisofts Steep gjorde ett försök till att spränga liv i utförsåkningen igen ganska nyligen, men idag så känns titeln inte speciellt välbesökt.

Någon gång i november, när det regnande höstmörkret burade in både ungkarlar och barnfamiljer i hemmet så skeppade Konami ut historien om James Sunderland, som i jakt på sin fru bränner iväg till den förmodligen mest hemsökta byhålan som någonsin har skildrats i populärkultur. Silent Hill 2 var grymt atmosfäriskt med en ständigt omringande dimma som för oss gjorde att varenda steg kändes dödsnalkande, medan det för Capcom var ett smart sätt att dölja en bristfällig "draw distance". Vissa sekvenser med den ikoniska Pyramid Head är fortfarande snuskigt obehagliga trots de många år som Silent Hill 2 har på nacken. Framförallt den här scenen. En annan man vars familj har slitits itu är den hårdnackade och läderklädda snuten Max Payne. Film Noir-känslan satt som ett smäck när ett grisigt New York målades upp genom läckra serietidningssekvenser, och slowmotion-effekterna när busar skulle få krut rakt i diafragman kändes då nytt, fräscht, och förjäkla roligt.

Vidare genom slutet på 2001 dönade spelindustrin ut både det första Devil May Cry vilket visade sig bli en långlivad, hyllad, demondräpande, frisyrtjusig, musiktung och ofta ultrasvår spelupplevelse. Jag själv har inte tillbringat någon längre tid tillsammans med Dante, men det har jag däremot med det något charmigare, eller ja, åtminstone barnvänligare Mario Party vars tredje installation släpptes under det sista levnadsåret av Nintendos legendariska Nintendo 64, vartefter Gamecube med sin underbara originalhandkontroll och världens minsta spelskivor såg dagens ljus. Både Dreamcasten och Nintendo 64 stampade under 2001 i sina välanvända galoscher på en sista promenad medan ett startstarkt, relativt nytt Playstation 2 var i god form, och året därefter skulle både Xbox och Gamecube ge sig in i konsolkriget. Något som absolut inte har stannat av för knappt en sekund sedan dess.