Gamereactor älskar spel: Playstation 2

Andreas Blom väljer:
Grand Theft Auto: San Andreas
Playstation 2 var den konsol som på allvar kickade igång ett av mina mest maniska intressen. Således måste det finnas massvis med spel som jag har minnen av. Det finns ett gäng, ja. Men inget som etsat sig fast i minnet lika hårt som Grand Theft Auto: San Andreas. Jag spelade aldrig Vice City mellan trean och detta, så hoppet från Liberty Citys gråa omgivningar till Los Santos färgglada kvarter var något enormt. Som elvaåring gick mycket av den underbara satir spelet bjöd på förbi mig, medan jag istället fokuserade på den enorma världen och möjligheten att göra vad tusan föll mig in. Medan det mästerliga GTA III hade friheten som sist största kort, hade San Andreas friheten och detaljerna som sitt största kort. Fick jag nog av uppdragen kunde jag nu syssla med annat utanför, utöver att bara bränna runt och platta till texturtanter. Basket, träning, biljard... ja, även spel (spel inuti ett spel, oooh) kunde jag ta till för att fördriva tiden. Detta tillsammans med den tekniska biten (som då var bland det vassaste jag sett) gjorde att Grand Theft Auto: San Andreas var, och förblir, mitt främsta lir till Playstation 2.

Petter väljer:
Grand Theft Auto III
Jag minns det som om det var igår (sade den gamle farbrorn och kliade sig bekymrat men samtidigt förnöjt i det gråspräckliga helskägget). Jag hade sålt Missil, flyttat hem till Östersund igen (efter ett par år i storstan, gud bevare mig väl!) och tagit ett betydligt mindre3 stressigt arbete på en lokal reklambyrå. En dag ringde Super Plays chefredaktör och erbjöd mig att slutföra en del Missil-artikelidéer tillsammans med min gamle käpphäst Thomas Wiborgh (som precis börjat jobba där) vilket jag motvilligt tackade ja till. Ett par större artikelgrejor blev det och ett par recensioner, också. En av dem var Gran Theft Auto III som jag minns hur lite jag faktiskt längtade efter, då. Jag gillade ju ettan men tröttnade lite på tvåan och ryckte mest på axlarna åt Grand Theft Auto: London till Dreamcast vilket nu gjorde att jag inte riktigt trodde att Rocktar skulle lyckas porta sitt pannkaksplatta upplägg till en fullt levande, enorm 3D-värld. Men Super Play postade recensionsexemplaret till PS2, till mig, och två hela dygn senare var jag fullständigt hypnotiserad av all den briljans som Rockstars stora genombrottstitel hade att erbjuda. Jag kommer aldrig att glömma den starka, mörka, spännande inledningen eller det där uppdraget då man ombads bomba en mafioso på väg hem från sin pasta-lunch. Grand Theft Auto III förblir ett tidlöst mästerverk och ett spel som förändrade massor.

Joakim Sjögren väljer:
Tony Hawk's Pro Skater 3
Jag kan egentligen ingenting om skateboards eller kulturen som hör till dessa rangliga plankor på hjul. Jag har visserligen stått på bräda under min ungdom, men efter blott 12, 47 sekunder av ren eufori tappade jag snöpligt balansen och tog således min orubbliga stolthet som paffa kamrater med i fallet. Trots detta älskar jag att sparka bräda i virtuella miljöer och, enligt mig, finns det inget bättre spel för just detta än Tony Hawk's tredje giv till den sjätte generationens spelkonsoler. Här fanns det nämligen både spelglädje och utmaningar i överflöd och jag vågar knappt tänka på hur mycket tid jag tillbringade i början av 2000-talet med att kickflippa mig fram längsmed ett soligt Rio och samla kombinationer i ett något kyligare Kanada. Mitt bästa minne från spelet i fråga kommer däremot från när jag lirade tillsammans med min polare Robin som, till skillnad från undertecknad, skejtade en hel del till vardags och gjorde så dessutom tämligen framgångsrikt. Grejen var dock att han spelade Tony Hawk's Pro Skater 3 precis som han trixade på skolgården, detta medan jag istället nyttja den bristande realismen för att tjäna in galna High Score-summor. Resultatet blev att han höll sig uteslutet till halfpipen där han utförde diverse avancerade hopp samtidigt som jag satsade på att höja multiplikationsmätare genom att "grinda" över alla tänkbara ytor och kanter. Förvåningen han slutligen grimaserade fram när han insåg att han inte ens hade lyckats skramlat ihop femtiotusen i poängkolumnen medan jag - samma pojkspoling som ramlande från en skateboard som stod still - satt på en rund miljon kan än idag få mig känna mig mallig som få. "Alltså... H-h-hur fan gjorde du det där?"

Henric Pettersson väljer:
Silent Hill 2
Silent Hill i all sin ära men uppföljaren är ändå den vassaste delen i serien, om du frågar mig. Jag var förvisso extremt sen till festen och upplevde tvåan för första gången bara för något år sedan. Efter att ha lirat originalet var det en fröjd att få återvända till det dimmiga, kusliga Silent Hill och det tog inte många minuter innan Konami hade fångat mig ordentligt i deras klor. Jag blev genast väldigt nyfiken på hur denna berättelse skulle se ut efter att James får ett brev från hans döda fru där hon ber honom komma till henne och den hemska staden. Berättelsen är dock bara en av många saker som jag älskade med Silent Hill 2. Trots spelets ålder så skrämde mannekängerna fullkomligt vettet ur mig och då hade jag inte ens stött på Pyramid Head ännu. Ett monster som äcklat mig mer än något annat spelmonster någonsin. Silent Hill 2 är verkligen perfekt vad det gäller obehag tack vare design men även ljud. Att bara kliva in i ett rum och höra ljudet från ett monster där borta i mörkret kan vara hemskt nog. Den andra installationen är inte bara mitt favoritspel till Playstation 2. Det är ett av mina favoritspel någonsin.

Andre Lamartine väljer:
Okami
När jag löpte över det gröna Shinshu-fälten som den fyrfotade solgudinnan Amaterasu lämnade jag en rand lång rand grönskande blommor efter mig och jag hade ingen intention att sluta springa. Solen smekte nämligen mina fluffiga kinder i den triumferande solen och en våg av genuin lycka sköljde över mig likt ett täcke av körsbärsblommor, på ett sätt som jag sällan upplevt i ett spel. Okami till PS2 var ett spel jag aldrig ville skulle ta slut och är fortfarande en av de mest glädjeframkallande, vackraste och roligaste spelen jag har haft nöjet att spela.
Jag blev snabbt förälskad i konceptet att "måla" sig fram, vare sig det handlade om att rita ett huggande streck över fiender eller att måla en cirkel i himlen för att förvandla natten till en solig dag och den förtjusande japanska bläckkonsten gjorde spelvärlden så inbjudande att jag ofta ville ta en paus från allt springande och se hur de tecknade vindvirvlar dansade i himlen. Men i samma stund ville jag inte göra någonting annat än att springa i det befriande solskenet och är ett spelögonblick som gjorde mig så lycklig att jag fortfarande springer över gräsfälten i mina drömmar...

Ronny Carlsson väljer:
Metal Gear Solid 3: Subsistence
I min rankning av Solid-sagan så står de första tre spelen väldigt nära varandra. Det är ingen tvekan om att de två första imponerar mig mer rent tekniskt, men när det kommer till helheten så är jag galet förälskad i seriens kronologiska början. Bort med betongbyggnaderna och stela oljeplattformer, det var dags att välkomna den ryska djungeln... ehh, okej, spel måste ju inte vara verklighetstrogna för att vara bra! Här hoppar man fallskärm som spelhistoriens tuffaste och mest karismatiske specialförbandssoldat, pappa Naked Snake. Spelet drar igång som ett överlevnadstest i djungeln, där du ska hålla ständig koll på din hälsa och hunger, men även kräla förbi soldater i alla möjliga kamouflage-dräkter; inte utan att utföra klassiska Metal Gear Solid-knep som att förhöra, strypa, eller lura fienden, så klart. Ständigt finns det något att pilla med så att jag glömmer bort tiden. Ibland är det något så löjligt som att försöka hitta den perfekta kamouflagen för området jag är på, trots att det troligtvis går att komma förbi med mycket enklare medel. Metal Gear Solid-serien har alltid haft dörrarna öppna för att låta spelaren testa nya saker under varje genomspelning, men här kändes det friare än någonsin. Mycket kan man tacka hur miljöerna är utformade, där en stor del av spelet är utomhus. Jag kan aldrig glömma hur förvånad jag var när jag insåg att en av bossarna kunde handskas med på totalt olika sätt. Jag menar, ett sätt är att döda honom så tidigt i spelet att du aldrig behöver möta honom i strid alls! Dessutom, blödig som jag är, så blev jag påverkad ända in i djupet av spelets slutsekvens. Ja, Metal Gear Solid 3 är den absoluta toppen av en av spelhistoriens bästa serier. Specifikt vill jag lyfta fram Subsistence-versionen, som förbättrade hanteringen av kameran. Tack vare den versionen är det spelbart ännu idag.

Lisa Dahlgren väljer:
SSX 3
Bland spel som Grand Theft Auto: Vice City samt San Andreas och Silent Hill 2 kanske det ses som hädelse men SSX 3 är spelet jag associerar med mellanstadie-skoj och kommer ihåg mest av. GTA och Hitman spelades flitigt hemma men SSX Tricky och SSX 3 var ett gemensamt äventyr. Jag och min bror spelade tills ilskan tog över i vardagsrummet och våra karaktärer Zoe Payne och Psymon Stark) lät förolämpningarna fara. Tio minuter efter att våra gräl hade lagt sig var vi tillbaka i backen och jag saknar de där momenten så mycket att jag fortfarande startar min PS2:a emellanåt, och ta-mig-tusan, SSX 3 är fortfarande ett toppspel.

Kim Jakobsson väljer:
Devil May Cry
Ninja Theorys actionrykare till spel lade grunden för hela den moderna actiongenren, och således ett otroligt viktigt spel som samtliga utvecklare inom genren var tvungna att förhålla sig till. Inledningsvis var spelet tänkt att vara en uppföljare till Resident Evil, men ju längre in i utvecklingen man kom - desto mer klart blev det att stilen skulle vara bättre lämpad för ett actionspel istället. Det är löst baserat på Den gudomliga komedin, med namn som Virgil, Lucia och självfallet huvudkaraktären Dante. Fortfarande upp tills denna dag har jag inte upplevt ett spel som det första Devil May Cry när det kommer till spelkontroll, miljöer och attityd. Bayonetta kommer bra nära, men det finns någonting mer elegant och häftigt i Dantes äventyr som den latexklädda häxan med det enorma hårsvallet inte riktigt kan leva upp till. Jag har fortfarande än idag, så här sjutton år senare, väldigt tydliga minnesbilder över spelets snorcoola bossar och de filmiska mellansekvenserna som involverar hur Dante slänger upp sitt svärd i slow motion, skjuter ihjäl ett tjugotal demoner, för att sedan fånga svärdet och hugga ner en boss i sann Matrix-anda. Devil May Cry till Playstation 2 är och förblir ett av de bästa actionspelen som någonsin skapats, och ett otroligt viktigt spel för genren som helhet.

Andre Wigert väljer:
Timesplitters 2
På frågan om vilken speltitel jag helst hade velat se en nystart på så behövs det ingen betänketid. Jag svarar redan innan personen i fråga har hunnit avsluta meningen. Timesplitters! Timesplitters, för tusan. Maken till förstapersonsskjutare med sin fantastiska design och perfekt svarvad spelmusik har aldrig gjorts. Konceptet med tidsresande gjorde att de mest intressanta och klassiska milöerna från historien kunde stoppas in i ett och samma spel, vilket Free Radical Design gjorde med bravur. Chicago på 30-talet, den klassiska vilda västern, mäktiga katedraler i Notre Dame, och så vidare. Även när story-uppdragen var avklarade så fanns det generöst tilltagna Arcade-läget att spendera timmar, om inte dagar i, där jag som lördagsgodishungrig lillgrabb gapskrattade mig snudd på till döds när en hel charkavdelning av råmande fläskkött skulle intetgöras på tid. Timesplitters 2 är min absoluta favorittitel till Playstation 2. En odödlig klassiker.

Jonas Mäki väljer:
SSX Tricky
Redan det första SSX var fenomenalt underhållande, om än småfult och lite ofärdigt. Playstation 2 hade ett rykte om sig att vara väldigt svårutvecklad, och det märktes på de första spelen. Kort därefter kom SSX Tricky som snarast var en utveckling av det första spelet än ett helt nytt spel (och gick under arbetsnamnet SSX 1.5 hos EA själva) och resten kan man lugnt säga är historia. Förändringarna som lagts till åtgärdade precis just de brister som fanns. SSX Tricky var fullständigt genombriljant på alla sätt, från presentationen, till musiken (som fick mig att upptäcka Run DMC på allvar) och framför allt spelbarheten där det handlade lika mycket om att åka snabbt som att sätta avancerade trick - helst de spektakulära Uber-varianterna som fick det att rassla till i high score-listan. Jag jag sjukskriven från mitt dåvarande jobb på Ericsson i en dryg månad vid denna tidpunkt på grund av en knäskada, och tillsammans med Halo: Combat Evolved och Baldurs Gate: Dark Alliance blev det min livlina som räddade mig från tristessens avgrunder.

Kim Orremark väljer:
Metal Gear Solid 3: Snake Eater
Jag vet. När det är dags för mig att prata gamla minnen kan jag inte göra det utan att Hideo Kojimas spelserie letar sig in i konversationen. Jag kan inte rå för det. Den enorma kärlek jag har för den karln och hans spel vet nästan inga gränser och om vi ska prata om Sonys andra konsol finns där ett av världens bästa spel någonsin. Snake Eater. Varning för inkommande nostalgisk berättelse om mig som tonåring. Jag var 16 år fyllda och hade flyttat hemifrån ett par månader innan Snake Eater skulle släppas. Pengar var en bristvara för mig och förutom att gå i skolan hade jag en rad olika jobb, just den här kvällen knäckte jag extra i en bingohall (otroligt glamoröst) och hade ett arbetspass som skulle vara i fyra timmar. Det var nästan outhärdligt eftersom hemma på vardagsrumsbordet låg ett exemplar av det spel som sedan skulle bli ett av mina favoritspel genom alla tider. Efter en smärre evighet var det dags att gå hem, jag svängde förbi den lokala grillen, köpte en hamburgertallrik och knatade hem. Just den här dagen, den här kvällen hade fastighetsskötaren bytt kod på porten, utan att meddela mig, så jag fick konsumera min mat på en iskall stentrapp i väntan på hjälp. Det är dock en annan historia i sig. När jag väl kom in (kall om baken och mätt) drog jag för alla gardiner, såg till att alla lampor var släckte och krängde igång den gamla 28-tummaren. Nu skulle det spelas. Big Boss, Patriots, Metal Gear. Jag blev bortblåst. Jag satt och gapade som en fåne mest hela tiden. Mötet med The Boss, Cobra Unit, konspirationerna och överlevnaden. Snake Eater liknade ingenting annat jag någonsin hade spelat och jag kommer ihåg att jag spelade tills det att väckarklockan ringde och det var dags att gå till skolan. Snake Eater är fortfarande briljant nu, 15 år senare, det säger en hel del om det spelet.

Kenny Gustafsson väljer:
Kingdom Hearts
Första gången som jag såg omslaget av Kingdom Hearts, inne på en gammal Expert-butik (när de fortfarande fanns kvar), så blomstrade nyfikenheten. Jag var ett stort fan av Final Fantasy, tack vare min tid med Final Fantasy IX, och på den tiden så var jag även en daglig läsare av både Kalle Anka & Co och Kalle Ankas Pocket. Så när jag såg Final Fantasy-liknande karaktärer poserandes tillsammans med vapenbärande versioner av Kalle och Långben på omslaget till Kingdom Hearts så var jag fast. När min farsa sen kom för att plocka upp mig i butiken så var jag såklart snabb med påpeka att "det här spelet måste jag ha". Som tur är så noterade pappa detta och köpte spelet till mig lagom till min födelsedag, som var ett par månader senare. Och det blev en spelupplevelse som jag sent skulle glömma. Introduktionen av trion Sora, Kairi och Riku ihop med den huvudberättelse som utspelades mellan alla Disney-världar blev till något som jag sent skulle glömma. Musiken, karaktärerna, designen, spelkänslan och överraskningarna var konstant på topp. Och jag kommer alltid att minnas Kingdom Hearts som min absolut bästa spelupplevelse tillsammans med Sonys andra spelmaskin.