Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
artiklar

#Gamestruck4: Petter Hegevall

Här kommer den andra delen i artikel-antologin Gamestruck4 där samtliga på redaktionen listar de fyra spelen som mest definierar en som gamer...


Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Detta har varit groteskt svårt. Att välja fyra, bara fyra, spel som definierar mig som gamer. Det handlar alltså nödvändigtvis inte alls om mina fyra favoritspel (vilka redan finns listade här - som vanligt) utan titlar som liksom format mig till den spelare med den specifika spelsmak jag idag har och är. Och det känns viktigt, på något underligt sätt. Som att denna lista ska sammanfatta mig och min karriär de senaste 23 åren då jag snudd-på uteslutande arbetat med att skriva om spel. Här kommer mina Gamestruck4 och jag ser fram emot att läsa om dina.

Wonder Boy
När mina klasskamrater fick en NES fick jag nöja mig med tre normalstora kottar som jag krafsade fram utanför sovrumsfönstret hemma i betongbunkern där jag växte upp. Min arma mot hade verkligen inga pengar till nåt spelmaskin och eftersom jag på den tiden inte heller hade börjat tjäna några egna (jag var sju år gammal, trots allt) fick jag helt enkelt förlita mig på mina vänliga vänner. Grannen och klasskompisen Susette ägde en "Sega" (som vi brukade kalla maskinen) och fyra stycken spel varav ett av dem stavades Wonder Boy och trots Pong, Nightdriver, Looping, Frenzy, Space Invaders, Combat, Fantasy Zone, Black Belt, Super Mario Bros och Metroid (alla titlar som jag till olika konsoler redan kärat ned mig i) var det Segas blonda stenålderskis som verkligen fick mig att totalfastna för underhållningsformen. Det fanns en viss mystik i Wonder Boy som under dessa snoriga grabbår höll på att driva mig till vansinne. Ingen förutom jag och grannen spelade Wonder Boy på den skola där vi gick. Ingen annan brydde sig. Vilket fick det att kännas som att endast vi två kände till spelet i hela världen, något som bara skapade mer av den där svårdefinierade mystiken som gjorde mig slaviskt beroende. De slumpmässigt genererade slutbossarna och den evighetslånga raddan med allt svårare plattformspromenader gjorde att jag säkert spelade Wonder Boy i över ett år. Nästan uteslutande. Än idag är det ett av mina absoluta favoritspel när vi pratar 8-bitarsgrafik och jag är fortfarande genuint lycklig över att franska indiestudion Lizardcube återupplivade pojkvaskern med det plågsamt bortglömda (men underbara) Wonder Boy: The Dragon's Trap (2017).

Ridge Racer
Jag älskade (dyrkade) Sprint II, Stunt Car Racer, Wipeout 2097, Sega Rally, Daytona USA och Super Mario Kart. Ändå var det arkadkonverteringen av Namcos geniala Ridge Racer som på riktigt fick mig att gå från en normalintresserad bilälskare med stark förkärlek till racingspel, till den genuint fanatiska racingspelare jag är idag och har så varit de senaste 22-23 åren. Det var mycket som stämde helt perfekt i Ridge Racer till Playstation och det var nog framförallt enkelheten och begränsningarna i det faktum att spelet endast innehöll en enda bana, i kombination med den perfekta spelmekaniken (som var proppad av belöningssystem så få av dagens racingspel ens kan drömma om att tävla med) som gjorde att jag blev beroende. Jag spelade det varenda dag efter avslutade gymnasiestudier och blev så pass bra att jag kunde ta den svåråtkomliga svarta spökbilen och sladda runt hela banan (inklusive partiet med vägbygget där vägen var smalare än bilens bredd, i princip) utan att tappa en liten ynka droppe fart och utan att så mycket som nudda en endaste liten vall/vägg. Ridge Racer var och förblir ett av de bästa racingspelen som gjorts och det har definitivt definierat mig som gamer.

Half-Life
Jag minns väldigt väl hur intresserad han gjorde mig, min klasskompis Johan-G som under en religionslektion plockade fram ett nummer av PC Gamer ur väskan och slog upp ett uppslag där det skrivits en matig förhandstitt om ett kommande spel vid namn Half-Life. Jag läste rubbet på en kvart och tillbringade sedan lunchrasten samt eftermiddagen (under en slö bildlektion) med att diskutera potentialen i konceptet "Half-Life" med klasskompisen. Två månader senare satt vi hemma hos honom på övervåningen i familjens villa och installerade det som skulle komma att bli mitt favoritspel, någonsin. Att Valve skrev om regelboken för hela spelvärlden med Gordon Freemans mardrömslika måndag på forskningsbasen Black Mesa behöver jag knappast förklara för dig, jag kan istället försöka förklara vad detta spel gjorde med mig, hur det förändrade mig som gamer - fullständigt. För Half-Life slukade mig. Jag klev in i rollen som Gordon så dedikerat och hänsynslöst att jag ofta drömde om Black Mesa, fantiserade om Freemans liv innan incidenten som kickade igång alien-invasionen där i början samt lirade mer HL-dödsmatcher på det lokala LAN-caféet Videoett än vad som borde ha varit fysiskt genomförbart. Att åka med vattenströmmarna nedför fallet på banan "Undertow" och försöka ducka undan kompisarnas dödliga armborstpilar blev ett regelbundet kvällsnöje och Half-Life definierade mig som gamer mer än någon annan titel någonsin gjort.

The Last of Us
Jag grät... Där i soffan. När Joel spetsades på ett avbrutet bordsben och var på vippen att trilla av pinn. Jag bölade, slöt ögonen som var svampigt rödsprängda och bad en stilla bön över att han skulle kunna klara livhanken - på något outgrundligt sätt. Att sedan ta kontroll över Ellie och likt en liten vessla smyga runt i de där snötäckta vidderna för att finna mat samt medicin till Joel (som låg undangömd i en källarlokal, på en lortig bäddmadrass) var helt ärligt den mest nervkittlande, spännande och gripande stunden i ett spel någonsin, för egen del. För jag hade sedan flera timmar tillbaka redan gått "all-in" i The Last of Us vid det här laget. jag var till fullo helt investerad i Joel och Ellie och Naughty Dogs ultrahyllade äventyr hade redan väckt mer känslor samt eftertanke hos mig än så gott som alla andra spel jag någonsin avnjutit. Det var och förblir ett tidlöst mästerverk som precis som Half-Life skrev om regelboken för hela spelvärlden och kommer att stå sig som en av de där tio viktigaste milstolparna genom spelhistorien. Det är jag 100% helt stensäker på. Och det definierade mig som den gamer jag är idag. The Last of Us visade med stor tydlighet och övertygelse att spel kan vara så mycket mer, så mycket mer än bara godtyckligt dödande eller en knapphändig berättelse som delges via slöa audio-inspelningar.