GR STREAMING
Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
artiklar
Hunt: Showdown

När girigheten tar över...

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Ännu en gång konsumerades Henric av sin girighet i Hunt: Showdown...


Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Min eminenta kollega Kim Orremark (även kallad Krösa-Orre) övergav monsterjagandet för länge sedan. Tillsammans gav vi oss i våras ut i träskmarken när Hunt: Showdown släpptes för att förhoppningsvis dräpa ett och annat monster, och kanske även jägare. Jag ska dock inte ljuga utan redan nu erkänna att vi inte lyckades särskilt bra. Inte det minsta. Jag vet inte om det var därför Kim övergav mig, för inte ens när jag gick ned på knä och stirrade honom i ögonen ville han spela igen. Jonas Mäki har uttryckt sitt intresse, men det finns nog med berättelser för att bli avskräckt från monsterjakt med vår alldeles egna lakupiippu-guru. Hans senaste äventyr med Kim i Sea of Thieves lär sent glömmas, även om han själv tar alla sina handlingar i försvar. Av dessa anledningar har jag inte spelat Cryteks senaste titel på väldigt, väldigt länge. I fredags tänkte jag däremot att jag skulle återvända till träskmarken, men denna gång ensam.

Jag har sällan lätt för att avgöra när jag ska nöja mig. Ett minne jag sent kommer att glömma är från min barndom där jag (på något vis) alltid fann tid att spela TV-spel innan jag skulle iväg till skolan. Det spelade ingen roll om jag bara hade fem minuter innan jag var tvungen att bege mig till plugget. Jag skulle spela. Bara lite, lite grann. Denna morgon spelade jag The Legend of Zelda: Ocarina of Time som kvällen innan hade pausats precis innan en mellansekvens. Något jag såklart inte hade någon aning om.

Slut tog den aldrig heller och jag tittade på klockan säkert var femte sekund för att se till att jag inte blev sen. Mamma ropade nedifrån att det var sista gången hon ropade på mig, annars kunde jag cykla till skolan. Jag ville bara att mellansekvensen skulle ta slut, men fick till sist se mig besegrad. Konsolen fick stängas av mitt i och jag rusade ned mot bilen som nästan hade börjat rulla innan jag placerat min ända i baksätet för att mötas av en frustrerad bror som hävdade att han nu skulle komma för sent på grund av mig. Detta är bara en av många liknande situationer som ständigt uppstått omkring mig. Så sent som i förrgår missbedömde jag tiden tills nästa buss gick hem och tänkte därför i väntan trycka i mig en glass på McDonald's. Vi kan väl nöja oss med att den inte åts upp, och det sved i hela själen. Riktigt, jäkla ordentligt.

Hunt: Showdown
Hunt: Showdown kan variera rejält rent grafiskt.

När jag i helgen kickade igång en av många sessioner av Hunt: Showdown fick jag åter igen smaka på min girighet. Matchen innan hade jag tagit mitt förnuft till fånga och lämnat matchen utan några belöningar. Allt för att rädda livet på min stackars jägare så att jag skulle få behålla mitt förråd av knivar, molotovcocktails och hälsoåterställare. Jag kände redan i början att jag hade gjort rätt i att låta zombierna vandra ifred och låta jägarna ta med sina byten hem utan att jag försökte hindra dem. I gryningen dagen därpå gav jag mig åter igen ut i träsket där solskenet kastade sina strålar mellan träden. Zombie efter zombie tystades ned med hjälp av min kniv och det skulle inte dröja länge innan jag hade samlat på mig tillräckligt med ledtrådar för att lokalisera slaktarens position.

Jag var ett par hundra meter från kyrkan som monstret befann sig i och ju närmare jag kom, desto tydligare hörde jag skotten. Jag var inte ensam om att ha hittat hans position. I ladan bredvid hittade jag två lik som fått smaka på bly bara sekunder tidigare och inifrån kyrkan sköts det friskt. Vrål från slaktaren och skotten från gevären var allt som hördes och jag bestämde mig för att överraska dem alla. Genom fönstret såg jag hur ena spelaren tagit skydd och han fick strax därefter möta en tidigare död än han väntat sig. Skotten uppstod däremot inte eftersom hans partner fortfarande var i livet, men vrålen från slaktaren uppstod däremot samtidigt som jag sköt partnern. Förvisningen av monstret hade inletts och jag lyckades ännu en gång smyga mig nära och avrätta jägaren med min revolver. Belöningen från slaktaren var nu min och segern av att ha dödat två jägare och tagit deras byte var ett faktum.

På kartan såg jag att spindeln, det andra bytet, inte var långt ifrån mig. Av denna anledning bestämde jag mig för att ignorera utgången från kartan (som inte heller var långt ifrån mig) och gav mig efter spindeln också. Något jag såhär i efterhand ångrar rejält.

Eftersom jag vid denna tidpunkt utnyttjat det mesta som jag vid gryningen var utrustad med hade jag planerat att jag denna gång skulle ta det ännu försiktigare. Detta sumpade jag dock ganska fort när jag steg in i ett majsfält där en zombie anföll mig vilket fick mig att både sätta Polly-godiset i halsen och ge ifrån mig kvidande läte. Väl ute ur majsfältet förvärrade jag situationen genom att kliva rakt ut mot en häst som låg halvdöd på marken och började skrika av min närhet vilket också fick hundarna att sluta tugga på liket ett par meter ifrån och istället börja jaga mig. Snabbt öppnade jag porten till ladan och stängde den bakom mig. Jag hade redan hört att spindeln befann sig under golvet och att jag inte var den enda jägaren här. Men det var antingen detta eller bli hundmat. Sista sprutan användes för att återställa en gnutta hälsa, sedan begav jag mig nedför trappan för att väl i hörnet av källaren få syn på en jägare som satt på huk.

Lyckligtvis var mina reaktioner inte lika dåliga som hans och han dog omedelbart. Jag tänkte att spindeln nu var min. Bytet från både spindeln och slaktaren var min och med maximalt vidgade näsborrar, och huvudet lutande tillbaka, gav jag ifrån mig ett ondskefullt skratt. Förvisningen hade redan påbörjats och jag tog för givet att det bara var jag kvar i ladan. Jag kikade fram bakom skynket och såg där en annan jägare. Tiden frös. Ammunitionen var slut. Sprutorna var slut. Det var jag och min kniv kvar. Innan jag ens hann att reagera hade jägaren börjat svinga sin arm bakåt för att slunga sin lykta mot mig som genast fattade eld. Och där slutade resan. Min jägare som fått livet skonat förra matchen brann nu upp på grund av min girighet.

Hunt: Showdown
Och ungefär här fick jag ett par blodtörstiga jyckar efter mig.

Jag vet som sagt inte säkert om Krösa-Orre slutade spela för att vi var så brutalt värdelösa, men om han nu gjorde det så förstår jag honom. Jag har inte velat spela mer sedan jag konsumerades av min girighet och bestämde mig för att ge mig efter ett andra byte. Jag menar, jag var ensam och hade redan fått ett byte och dödat två andra jägare - jag borde ha varit nöjd. Mer än nöjd. Låt därför detta bli en uppmaning från mig. Har du möjlighet att ta det lugnt i ett spel så ta chansen. Frustrationen efteråt är inte värd en chansning.

Upplever du att du blir girig i TV-spel?