Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Spider-Man: Homecoming vs Spider-Man 2

Filmtoken André har jämfört Raimis actionklassiker med Marvels senaste pärla... vem vinner?


Facebook
TwitterReddit

Tom Hollands minimala inhopp i Civil War bländade tittare tidigt med sin potential och efter triumfen som var Spider-Man: Homecoming har flertalet krönt Holland till den nye Spindelkungen. Men innan Sony misshandlade namnet hade Sam Raimis Spiderman-serie på flera sätt omdefinierat serietidningsfilmen med sin säregna humor och visuella stil, så hur mäter sig Homecoming egentligen med Raimis äldre vision? Hur väl har Spider-Man 2 egentligen åldrats? Och viktigast av allt... Vilken är den ultimata Spiderman-rullen?

[1] Huvudperson
Vad gör människor egentligen till hjältar, om man bortser från övernaturliga spindelförmågor? Detta är mänskliga faktorer som både Spider-Man 2 och Spider-Man: Homecoming hanterar på liknande vis, där fokus ligger på misslyckanden och frustrationen av att inte nå upp till sin fulla potential. Maguire kämpade med att hitta en balans mellan kärlekslivet och den otacksamma brottsbekämpningen, medan Holland inte tas på allvar av fadersfiguren Tony Stark och vill göra mer än bara att fånga väsktjuvar. Jag gillar hur båda Spider-Man-gestalter fastnar i sina egna nät av lögner och jag älskar framförallt Tobey Maguires resa i Spider-Man 2. Han personifierar inte bara den där nördiga tönten från serietidningarna (där Tobeys jämmer och fantastiska grimaser har hög underhållningsfaktor), hans maskerade alter ego är också fylld av karaktär och spydighet. I mitt hjärta kommer Tobey alltid att vara en favorit, men ska vi prata om vem som gör karaktären mer rättvisa måste jag säga att Tom Holland ändå är strået vassare, som fullständigt briljerade i Homecoming.

Medan jag uppskattar Maguires töntighetsfaktor, fångar Holland en naivitet och en tafatthet som ger karaktären överraskande mycket mänsklighet och trots att Holland inte hunnit etablera sin karaktär lika mycket som Maguires trilogi, har hans tolkning redan gjort ett sådant intryck i Marvels nya filmvärld att man omedelbart vill se fler hjältefilmer med honom i huvudrollen (till skillnad från den förvirrade Andrew Garfield-tolkningen). Jag gillar verkligen nyanserna i Hollands splittrade karaktär och har verkligen fångat både essensen och lekfullheten hos den maskerade hjälten. Det hjälper också att Holland har rätt ålder för karaktären och hur Hollands innersta resa på många sätt är en slags coming of age-historia, som verkligen betonar att han offrar ett normalt tonårsliv för mänsklighetens bästa. Jag älskar dig Maguire, men Holland står för den bästa Spindel-tolkningen hittills. [Vinnaren: Spider-Man Homecoming]

[2] Antagonist
En riktigt bra serietidningsskurk lyfter ofta upp hjältefilmen, vilket är fallet med båda filmer och jag gillar framförallt Vultures motiv på pappret. Adrian Toomes, som karaktären egentligen heter, representerade den lilla människan som förlorar sitt levebröd tack vare den förtryckande regeringen - i säng med Tony Stark - och måste ta till hårdhandskarna för att kunna leva på de olagliga smulor som lämnats kvar. Äntligen får vi en vettig Marvel-skurk som man kan relatera med, känna med. Men det var något med Michael Keatons framtoning som aldrig riktigt övertygade mig och ärligt talat är hans karaktär det jag minns allra minst med Homecoming, vilket är synd på en så annars fängslande drivkraft. Alfred Molinas psykopatiska monster med sina metalliska tentakler stjäl däremot varje liten bildruta han är med i och hans närvaro är ständigt påtaglig - även när han inte syns till, som i den Jurassic Park/Jaws-doftande scenen där tunga robotsteg närmar sig en kvaddad kafeteria.

Raimis Doctor Octopus känns som en härligt gammaldags bankrånande skurk som plockats direkt från serietidningarna och står oftast för filmens absoluta höjdpunkter med sina klickande maskinarmar och intensiva monstergestaltning. Även om Octavius enkla motiv bleknar i jämförelse med Toomes mer komplexa situation, älskar jag verkligen enkelheten hos den tragiska sidan av Octavius och den emotionella tyngden hos karaktären gör Doc Ock till en av de mest oförglömliga antagonisterna i en serietidningsfilm, någonsin. För att inte tala om hur skräckinjagande tentaklerna faktiskt är tack vare de enastående specialeffekterna, som i filmseriens mest intensiva scen slaktar ett tjugotal kirurger och som tydligast utstrålar Raimis kärlek till skräckgenren. [Vinnaren: Spider-Man 2]

[3] Sidokaraktärer
Det är ingen mening med att rädda världen om människorna i ens liv inte är värda att rädda, inte sant? Lyckligtvis är både Homecoming och Spider-Man 2 smockade med minnesvärda karaktärer som hjälper till att sätta superhjältens liv i perspektiv. Förutom den märkliga missanpassade tjejen som förföljer Peter i Homecoming, fanns det både attityd och värme hos människorna i Tom Hollands värld, där Parkers nördiga bästis Ned och den mycket sympatiska Liz sticker ut som viktiga, förstående sidofigurer. Dock är det svårt att slå den färgstarka, stjärntäta skaran som omringar Maguires liv. Även om Kirsten Dunst mest agerar som den typiska kärleksintresset i nöd - gärna skrikandes, i close ups - finns det en bestämdhet och en glöd som är svår att motstå i hennes "girl next door"-charm och Francos plågade hämndlystnad bubblar verkligen underbart under den polerade ytan.

Faster May är också genuint hjärtlig som Parkers stöd, som enligt mig gör karaktären mer rättvisa än det lilla vi har fått se av en annars duktig Marissa Tomei. Dessutom är det svårt att låta någon annan än J.K. Simmons spela den vresige tidningsredaktören hos Daily Bugle. Nej, inte svårt - omöjligt! Simmons har nämligen förevigat rollen som trippel-J och varje sekund är sådant ovärderligt filmguld att det princip inte är någon poäng att låta någon annan skådespelare än Simmons gestalta Spindel-hataren. Med andra ord: jag gillar absolut sidokaraktärernas mer jordnära ton i Homecoming, men Raimis karaktärer är i slutändan mer minnesvärda och underhållande. [Vinnaren: Spider-Man 2]

[4] Story
Hur mycket jag än beundrar den klockrena integreringen av Marvel-världen i Homecoming för att visa hur liten och obetydlig Parker känner sig när han ignoreras av Stark och det klyftiga manuset bakom filmen, resonerar Raimis enkla berättelse med mig mer och har egentligen alltid gjort så. Mycket av det har såklart att göra med hur mycket av Raimis personlighet och visuella gnista som bakats in i varje scen och hur Raimi följer Peter Parkers liv genom en härligt ostig dokusåpe-lins. Mycket av det har också att göra med att Spiderman 2 är klassisk Hollywood-filmskapande när den är som allra bäst och att jag är stor sucker för traditionella hjältehistorier med starkt bildspråk. Men den främsta anledningen till jag helt enkelt föredrar Raimis historia framför Homecomings handling är den emotionella grund som filmserien alltid stått på sedan mordet på Ben. Homecoming har definitivt mycket hjärta bakom sig och det kanske är en orättvis jämförelse med tanke på att vi inte ens har fått en Homecoming 2, men det finns så många känslomässigt laddade ögonblick i Raimis tvåa som verkligen lyfter superhjältefilmen till oanade höjder.

Scenen där Parker exempelvis rusar in i en brinnande byggnad utan sina krafter för att rädda en instängd flicka, bara för att i nästa ögonblick upptäcka att det fortfarande fanns en stackare kvar i byggnaden, är hjärtskärande och gör Parker återigen maktlös. Scenen där Parkers skuldfyllda undermedvetna talar med sin älskade farbror och berättar med tårfyllda ögon att han inte längre kan leva ut sin farbrors mantra är också ett starkt ögonblick som tvingar den desperata karaktären att ändra sin livsstil. Eller vad sägs om scenen där tågpassagerarna, efter att ha blivit räddade av Spider-Man, i sin tur räddar Parker från att falla och en av passagerarna noterar att hjälten som precis räddat allihop bara var en yngling, inte mycket äldre än hans egen son. Mötet mellan Peter och människorna han räddade känns som ett sällsynt litet ögonblick som tar vara på de små men betydande ögonblicken (där andra superhjältefilmer mest är upptagna med storskalig förördelse) och som verkligen definierar mänskligheten i Raimis omtänksamt berättade hjältesaga. [Vinnare: Spider-Man 2]

VINNAREN: SPIDER-MAN 2
Om det inte redan var uppenbart tydligt, så hör Sam Raimis uppföljare till en av mina absoluta favoritfilmer inom actionfronten och anser att filmen än idag är den bästa Spindelman-filmen. Det är en färgsprakande film som verkligen poppar av serietidningsanda och sjuder av Raimis personlighet. Därmed inte sagt att Homecoming på något sätt skulle vara en svag film - tvärtom är det en tajt berättad och fyndig reboot som anpassats väl till Marvels filmvärld och Holland är som sagt briljant i rollen som Spidey. Men Spider-Man 2 kommer alltid att ligga mig varmast om hjärtat...