#Gamestruck4: Jonas Mäki

Super Mario Bros
Det finns så många spel som betytt så mycket för mig och som lett fram till den gamer jag är idag och sannolikt för alltid. Inget kommer dock i närheten av Super Mario Bros som jag och mina bröder hyrde var och varannan helg innan vi lyckades tjata till oss en egen NES. Det spelades dagar och nätter (om inte föräldrarna kom och sade till då förstås, barn ska tydligen sova om nätterna) och en morgon hittade jag min far framför TV:n efter att ha dygnat och spelat non-stop. Super Mario Bros introducerade mig för otaliga spelmekaniker jag än idag älskar och jag har förmodligen köpt detta spel på ett eller annat sätt över tio gånger idag, och jag ångrar inte en enda en av dem. Det är precis lika roligt nu som då att navigera den oväntat smidige tjockisen Mario genom de genialt designade banorna, försöka hålla sig vid liv efter att ha blivit träffad av fienden och nyttja de många gömda hemligheterna - vare sig det handlar om genvägar, en Mario som åker på ett ben, möjligheten att simma eller springa inne i stenar och såklart få sex rekorderliga fyrverkerismällar eter varje avklarad bana. Jag hade spelat andra titlar innan, men det var Mario som fick mig att inse att detta skulle bli mitt livs kall och detta är den direkta orsaken till att jag idag alls jobbar på Gamereactor.

Street Fighter II
Jag lirade en hel del fighting och beat 'em up redan innan jag bekantade mig med Street Fighter. Det var en annan tid före mycket av moralpaniken som råder idag och ingen hade ännu fått för sig att barnen skulle drabbas av galopperande spelmissbruk av arkadmaskiner. Därför fanns sådana överallt. På pizzerior i Östersund, helt öppet på flygplatser runt om i Sverige och på diverse köpcentrum. Dessutom fanns spel liknande Karateka och Yie-Ar Kung Fu till Commodore 64. Det var dock när en bilaga om Street Fighter II medföljde tidningen Nintendomagasinet jag på allvar började inse att det här var något som skräddarsytts för just mig. En demonstration av spelet kördes på Åhléns i Östersund och jag hängde där i timmar. De riktiga lanseringen kom först några månader senare och varenda dag kändes som utdragen tortyr av väntan. Sedan jag väl fick tag på Street Fighter II skrev ett nytt kapitel för mig som gamer. Än idag älskar jag fightinggenren, kanske mest av alla, och jag dänger ledigt de flesta motståndare i allt från Mortal Kombat till Soul Calibur och såklart Street Fighter. Sistnämnda är fortfarande min favoritserie (och jag slantade nyligen upp för brädspelet via Kickstarter), men digitala käftklappar överlag är helt enkelt bland det roligaste man kan sysselsätta sig med, och det fick mig även att inse att spela är något jag helst gör i goda vänners lag. Mer om det i nästa två spel.

Phantasy Star Online
Jag hade tidigt en Dreamcast som jag importerat från Japan. Konsolen hade ett inbyggt modem, vilket var otroligt high-tech på den här tiden. Det var fortfarande sent 90-tal och bredband en lyx som var få förunnat. Ungefär ett år efter att jag skaffat konsolen dök Chu Chu Rocket upp. Ett makalöst roligt pusselspel för fyra personer som fått mig att skrika mig hes så många gånger att stämbanden krullar sig bara av att skriva om det. Just multiplayer var en passion, fighting i synnerhet, men även Mario Kart, Mario Party och mycket annat. Chu Chu Rocket stödde även onlinespelande, och jag doppade försiktigt tårna i onlinevärlden när jag inte hade folk att spela med. Kul. Det kändes stort. Det var dock dryga året senare när Phantasy Star Online kom som jag på allvar tog klivet online och aldrig såg tillbaka igen. Jag hade nyligen köpt min första egna lägenhet och kunde spendera hur mycket tid som helst i Segas underbara onlinevärld - och det gjorde jag också. Flera av de jag spelade med då vet jag läser Gamereactor än idag och sakta men säkert blev jag en del av min första onlinespels-community på den tiden då det egentligen inte fanns till konsol. Jag har alltid älskat just multiplayer, men Phantasy Star Onlines makalösa värld, suveräna gameplay, ljuvliga musik och tuffa bossar gjorde att jag blev en gamer som mer eller mindre bara spelar multiplayer, antingen offline (med goda vänner) eller online (vilket jag nu kunde göra även när jag var själv). Något som står sig än idag.

Halo
Jag spelade Wolfenstein och Doom och på gymnasiet blev det bland annat Decent och Hexen. Dessutom älskade jag Goldeneye 007 till Nintendo 64 och tyckte Timesplitters till Playstation 2 var ljuvligt. Ändå var det med Halo: Combat Evolved som allt föll på plats gällande denna specifika genre. Ett spel jag egentligen inte alls ville ha. Jag hade bett en mycket god vän att köpa med sig en Xbox (som inte fanns i Sverige ännu) och Dead or Alive 3 från en USA-resa, men det gjorde han endast om han fick handla med sig Halo. Nästan på tvång kollade jag när han spelade och sögs sakta men säkert in i det som hände på skärmen. Förstapersonsskjutare var ingen favorit för mig alls egentligen och jag hade en rejäl Japan-period vid denna tidpunkt där endast spel från just Japan dög (vilket även gällde populärkultur i övrigt samt musik med). Man kan väl säga att Master Chief ensamt ändrade detta och hela min spelsmak för gott. Halo spelades sönder och samma i flera års tid nästan dagligen då kompisar kom för att hälsa på eller TV-apparater släpandes för LAN. När Halo 2 sedan släpptes och onlineläget tillkom var lyckan fullständig och Halo är den spelserie jag lagt ner överlägset flest timmar på i mitt liv och som definierat mig som gamer mer än något annat undantaget möjligen Super Mario Bros.

Du har väl inte missat de andra delarna i denna artikelserie?
#Gamestruck4: Mathias Holmberg
#Gamestruck4: André Lamartine
#Gamestruck4: Petter Hegevall
#Gamestruck4: Henric Pettersson
#Gamestruck4: Kim Jakobsson
#Gamestruck4: Ronny Carlsson