Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
artiklar
Halo: Reach

Gamereactors tior: Halo Reach

Jonas Mäki drar sig till minnes tiden då han recenserade Bungies avsked till serien som på allvar gjorde dem till en av spelvärldens giganter...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

Kort efter Halo 3 dök de första ryktena upp om ett stort bråk mellan Microsoft och Bungie, något som kort därefter visade sig stämma. De skulle göra två Halo-spel till och därefter gå skilda vägar. Halo 3: ODST tyckte jag om, en annorlunda och vemodig actionkaramell där jag för första gången fick känna mig dödlig i Halo-serien eftersom huvudpersonen inte längre var Master Chief. Ett bra spel, men inget mästerverk, och istället var det med Halo: Reach Bungie skulle ta farväl av en av de mest inflytelserika actionserierna någonsin.

Det visste vi dock inget om innan utannonseringen sent 2009. Lyckligtvis hade jag inför detta äntligen chansen att göra det jag drömt om länge, nämligen hälsa på Bungie och snacka med folket som gjort det som kommit att bli en av mina absoluta favoritserier. Väl på plats fick jag kika på Halo: Reach för Gamereactors räkning som en av de första i världen och jag blev inte besviken.

Istället för att göra Halo 4, backades bandet rejält och för att göra en parallell idag så är Halo: Reach för Halo: Combat Evolved, vad Rogue One: A Star Wars Story är för Star Wars: A New Hope. Vi skulle alltså få veta varför Pillar of Dawn gav sig iväg på en resa i ilfart och snubblade över den första Halo-ringen. Bara det att många av oss redan hade läst Fall of Reach. Det såg inte Bungie några problem med alls och drog en parallell till Titanic. Att båten skulle gå under förvånade rimligen ingen i biosalongen, men det hindrar ju inte att en bra historia kan berättas ändå. Och så blev det.

Halo: Reach

Saxat från Gamereactors recension av Halo: Reach: Länk
"Jag flyger den futuristiska helikoptern Falcon mellan New Alexandrias kilometerhöga skyskrapor när jag nås av anropet. En grupp UNSC-krigare har problem på en nattklubb. Jag gör helt om och sätter av för att assistera dem när plötsligt en skvadron fientliga skepp dyker upp bakom mig. Mina rotekamrater bemannar kulsprutorna och lyckas med nöd och näppe klara livhanken. Jag landar den rykande helikoptern på ett tak så högt upp att jag inte ens kan se marken och ger mig av för att assistera trupperna.

Till min förfäran ser jag att de terroriseras av Hunters, Halo-världens kanske jävligaste fiender. Till råga på allt är de fyra stycken. Det blir en Halo-strid olik någon annan jag utkämpat där jag hoppar över bardiskar, river ned drinkglas på golvet och tömmer magasin efter magasin i de bepansrade jättarna, som besvarar elden med ett kraftfullt fyrverkeri. En discokula roterar i taket och skapar en märklig stämning av lika delar död och glamour."

Istället för att tampas på ringvärldar i mystiska miljöer, fick vi här besöka den legendariska planeten Reach. Den var redan dödsdömd, och de sex Spartan-krigarna vi träffade på hade egentligen ingen chans att vända den utvecklingen. Det gjorde stämningen dystopisk, undergången väntade runt hörnet och eftersom det här var så tidigt i historien visste människorna väldigt lite om Covenanter. Därför hade Bungie tagit i från tårna för att introducera dem på nytt med mer skrämmande utseenden och betydligt läskigare ljudbild.

Halo: Reach förmedlade känslan av krig mot alla odds, och att besöka platser där det tidigare sjudit av liv kändes på ett sätt tidigare delar i Halo-serien aldrig gjort. Vanligt folk hade bott här och nu fullkomligt utrotats av en övermäktig fiende på väg att förgöra hela planeten. Obönhörligt ryktes en efter en av mina Spartan-vänner ifrån mig och innerst inne förstod jag nog vad som väntade även huvudpersonen Noble Six.

Saxat från Gamereactors recension av Halo: Reach: Länk
"Covenanternas ofattbart kraftfulla attack har förvandlat Reach redan spektakulära himmel till ett brinnande inferno, och som kontrast till detta syns ofta de olycksbådande silhuetterna av kilometerlånga Covenant-fregatter som spyr ur sig förödande attacker medan hela svärmar av Banshees dominerar himlavalvet.

Det finns flera scener som varit så maffiga att jag bara lagt ifrån mig handkontrollen, tänkt "Vafan var det som just hände" medan ett brett flin brett ut sig i ansiktet. Bungie bara lassar på med effekter, fordon och explosioner. Det rasar ned rymdskepp från himlen och till synes oändligt höga skyskrapor sprängs medan andra stora bataljer hela tiden äger rum i horisonten. Det är så storslaget att det saknar motstycke."

Reach hade egentligen aldrig en ärlig chans, men en gnutta hopp för mänskligheten skickas ändå iväg med Pillar of Autumn i slutet medan Noble Six själv mejas ner och blir kvar på planeten. "Missing in action", som det så fint heter, för Spartaner dör aldrig. Halo: Reach-kampanjen är än idag den bäst berättade Bungie gjort (vilket det ärligt ska sägas inte är i stenhård konkurrens, Bungie har svårt att förmedla narrativ) och underhåller hela vägen igenom.

Även om jag nu klarat spelat fler gånger än vad som kan anses vara rimligt, är det ändå multiplayer som håller Halo vid liv under lång tid. Medan Halo 3 aldrig slutade spelas, så bjöd Halo: Reach på något nytt och fräscht som fick mig och goda vänner att i åratal återvända för att spela på kvällarna. Sammantaget finns det troligen inget spel jag någonsin lagt ner fler timmar på att mitt liv än detta, sannolikt gott och väl över 3000 - alltså ett kvarts år av mitt liv.

Saxat från Gamereactors recension av Halo: Reach: Länk
"Men hur maffig och pampig storyn än är i Halo-spelen, är det multiplayer som ger den stora livslängden. Halo 3 är än idag det näst mest spelade spelet på Xbox Live, och huvudattraktionen i den amerikanska spelligan MLG (som bland annat har ESPN-kontrakt). Halo 3 var multiplayer-perfektion på ett sätt som inga andra konsolspel ens kommer nära, och det är såklart en tuff grej att följa upp.

Eftersom Halo: Reach utspelas före Halo: Combat Evolved, har man försökt återvända till den känslan. Det betyder i praktiken att man helt slopat förmågan att ha dubbla vapen från Halo 2, tagit bort föremålen från Halo 3 och ratat de extra granattyperna från Halo 3: ODST samt alla bonusföremål. Kvar är ett mer avskalat multiplayer-läge som känns mindre konstlat och mer intuitivt.

Istället snabbt leta efter sitt favoritvapen och föremål som osynlighet efter att man spawnat, får man nu välja mellan varje dödsfall vad man vill ha för vapen och specialförmåga ur en lista om 3-5 alternativ (beroende på vad man spelar). Vips startar du med ett vapen du trivs med, och är osynligheten något du gillar så kan du välja att använda den så snart din mätare för specialförmågor laddats upp.

Själv fastnade jag snabbt för bubbelskölden och den klassiska pistolen från Halo: Combat Evolved. Den är brutalt stark och skölden kommer väl till pass eftersom den även skyddar mina lagkamrater när det krisar. Men det finns flera andra varianter som hologram som kan springa iväg och dra på sig elden, jetpacks och möjligheten att sprinta. Vapenarsenalen är större är någonsin och Bungie har vågat sig på att slakta ett antal heliga kor under utvecklingen."

Ber du mig kora mina fem bästa spel någonsin kommer Halo: Reach ha en given plats högt på den listan. Det är ett av få spel från förra generationen som jag aldrig tagit bort ur spelhyllan och som med hyggligt regelbundna intervaller tas fram för att på nytt fåfängt försöka rädda Reach undan dess grymma öde.

Halo: Reach

Halo: Reach blev ett fantastiskt farväl från Bungie som lämnade över en fackla till då nystartade 343 Industries, som sistnämnda ännu inte riktigt lyckats leva upp till. Resan inför spelsläppet, där jag hann snacka med Martin O'Donnell på hans favoritbar i Seattle, den enorma hypen, demot och slutligen premiären samt tiden med spelet är något jag ser tillbaka på med värme och det här är ett maxbetyg jag aldrig ens tvekat över en sekund.

Saxat från Gamereactors recension av Halo: Reach: Länk
"Halo: Reach är Bungies avsked från Halo-serien, förmodligen för gott. Och Bungie har velat leverera den bästa, mest omfattande och tyngsta Halo-upplevelsen någonsin som sitt farväl till serien de en gång skapade. Nu tar nystartade 343 Industries över utvecklingen av Halo-serien, men Bungie har lagt ribban så högt att när vi tänker tillbaka på Halo-serien om tio år tror jag planeten Reachs olyckliga öde och de självuppoffrande krigarna i Noble Team vara det som folk minns bäst."

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

Du har väl inte missat de tidigare delarna i denna artikelserie?
Gamereactors tior: Half-Life 2
Gamereactors tior: Crysis