Minnesvärda monster

Jag älskar monster. Det finns ingenting som kan få min nördometer att skjuta i höjden lika fort som när ett ruggigt, snyggt och unikt designat monster gör entré i ett spel. Jag gillar verkligen att analysera och steg för steg få bygga upp en strategi för hur jag på bästa sätt tar kol på min nyfunna motståndare. En del monster räcker det att granska rent visuellt innan du kan lista ut hur de går tillväga för att döda dig. Monstret kanske har ett par långa, kraftfulla armar med sylvassa klor som med lätthet kan slica dig i strimlor. De kanske har ett stort tandprytt gap som utan svårighet kan slita mig i stycken. Detta är väl de två mest klassiska detaljerna vi brukar finna på just monster. Sedan har vi monster vi faktiskt måste börja slåss mot innan vi kan skapa oss en uppfattning om vad de utgör för slags hot och vad de kan döda oss med. Är de giftiga? Kan de klona sig? Kan de flyga? Har de magiska krafter? Vem vet. Jag gillar att bli överraskad och jag älskar att inte veta.

Dock kan denna smått euforiska känsla övergå till ren irritation efter ett tag när monstret jag nu stött på vägrar att dö hur jag än bär mig åt. Detta kan leda till att jag ibland får lust att slänga ut både spelkonsol, TV och även mig själv från balkongen i ren frustration. Ibland är fienden som står framför mig kanske inte så svår att besegra men, mötet kommer ändå att stanna kvar som ett starkt, förskräckande och "kärleksfullt" minne efteråt. Jag har listat några av de monster som har fascinerat och imponerat lika mycket som de har skrämt skiten ur mig genom åren. Unika, skräckinjagande och äckliga. Detta är några av de monster jag älskar att hata.

Deathclaw
Spel: Fallout
Plötsligt, står det caution högst upp på TV-skärmen. En fiende finns i närheten. Aja, det är säkert bara en Mole rat. Men det finns ju ett smidigt sätt att kontrollera vad som förföljer dig i Fallout spelen. Du använder V.A.T.S. ( Vault-Tec Assisted Targeting System) ett system som hjälper dig att ta sikte på en fiende samt visar dig vart du har störst chans att träffa när du väl avfyrar skottet. Men jag brukar även använda mig att detta för att upptäcka vart fienden befinner sig när jag inte kan lokalisera hotet. Systemet kommer nämligen att finna fienden åt mig. V.A.T.S fångar någonting långt bort i fjärran som springer rakt mot mig, vilket råkar vara...en Deathclaw. Luften går ur mig. En Mini nuke rakt i nyllet på den kan lösa problemet men, Mini nukes finns inte direkt utspridda likt strössel runtom i The Wasteland.

Jag kommer att behöva slåss mot denna best med det jag har till hands. Vilket är långt ifrån tillräckligt när det kommer till en dust med en av dessa mördarmaskiner. Efter att jag har använt upp nästan all min ammunition plus minor, missiler och gud vet allt jag pepprat på denna odödliga vidriga varelse lyckas jag till sist döda den. YES! Lättnaden sprider sig i kroppen. Jag klarade det faktiskt. Det är nästan så att en liten applåd vore på sin plats här. Känslan avtar dock tvärt när jag inser att ytterligare en Deathclaw är på väg i full galopp. Jag tänker inte ens försöka, jag suckar och stänger av spelet istället.

Denna tre meter höga reptilliknande...sak drar fram likt en stridsvagn i The Wasteland och det finns verkligen inte mycket som kan stoppa den. Några skott i ena benet kan visserligen sakta ner en Deathclaw en aning. Men tro inte att den kommer att ge upp och vända om för att slicka sina sår för det. När den väl tagit sig fram till dig behöver den bara veva med sina enorma muskelpaket till armar ett par gånger innan du är stendöd. Vilket betyder att din enda chans för överlevnad är att sänka den innan den tagit sig fram till dig. Bethesda har verkligen lyckats designa ett monster som fått alla Fallout fans att fasa. Känslan av hopplöshet som fyller kroppen när du inser att du inte sparat spelet på länge och att du nu kommer behöva göra om allting du precis gjort en gång till är något vi alla kan känna igen oss i. För dö kommer du att göra, garanterat.

Leshen
Spel: The Witcher
Skogen är hans hem och han försvarar den till varje pris. Denna långa, ståtliga, skräckinjagande demon har satt skräck i många människors liv genom åren och de är få bybor som numera vågar sig in i skogens djup. Deras kroppar består av trä, mossa, bark och annat som går att finna i naturen. Vilket gör att de har ett mycket bra kamouflage. De långa, smala armarna med de gigantiska grenprydda händerna kan med lätthet krossa en fullvuxen människa. Huvudet liknar ett kranium från ett hjortdjur och ibland kan du se ett par människoskallar som är träds på några av de grenar detta monster har på ryggen. Detta för att signalera att de inte skulle tveka en sekund på att slakta människor om det skulle behövas.

Om du är så pass dum att du trotsar bybornas varning och ändå beger dig in i skogen är risken stor att du vandrar in i en Leshens revir. När du väl gör det kommer du inte bara stå inför problemet att du nu måste slåss mot en fyra meter hög demon ren, utan du kommer dessutom behöva slåss mot hans flock med vargar som alltid finns vid hans sida och som lyder honom blint. En Leshen kan försvinna med vinden för att sedan dyka upp och attackera dig bakifrån. De kan styra trädrötter i marken för att försöka spetsa dig eller få dem att slingra sig runt dig för att därefter krossa dig. De slåss med full kraft och utan stopp till antingen du eller den är död.

Detta monster kom till efter att några av spelutvecklarna ( CD Projekt Red) sökt inspiration i folktro och mytologi världen över. I slavisk mytologi kan vi läsa om skogens väktare vid namn Leshy, vilket då påminner mycket om namnet Leshen den till sist fick i denna spelserie. Och i Algonkinernas mytologi kan vi läsa om en demon vid namn Wendigo som är slående lik vår Leshen från The Witcher. En demon som lockar med sig människor in i skogen för att sedan slakta dem och äta deras kött. Dessa inspirationskällor gjorde alltså att The Witchers skogar numera är hem till ett av mina absoluta favoritmonster.

Denna magnifika och fasansfulla varelse har gjort ett så pass stort intryck på mig att jag numera har en Leshen intatuerad på min högerarm. Den du!

Clickers
Spel: The Last of Us
Clickers är en variant av zombie som vi har oturen att stöta ihop med i spelet The Last of Us. Smittan som drabbat över 60% av befolkningen i detta spel har spridits med vinden i form av sporer. Dessa sporer tar fäste på människor och därigenom smittar dem och förvandlar dem. När det kommer till Clickers har dessa sporer tagit fäste och därefter vuxit sig så pass stora att hela deras ansiktet täckts. Allting som en gång var mänskligt hos denna varelse är som bortblåst och de som nu återstår är en blind och hungrig mördarmaskin. Namnet har den fått på grund av de vidriga, hårresande klickande ljudet den gör. När jag först blir introducerad för Clickers i spelet känner jag mig inte särskilt oroad. Ja, de är äckliga. Men de är blinda, går långsamt och låter konstant. Vilket betyder att dessa fulingar aldrig kommer att kunna överraska mig. Jag kommer utan problem kunna lokalisera dem i god tid och döda dem. Där hade jag fel.

Jag befinner mig i en gammal lagerlokal. En Clicker står 10-12 meter bort och jag har full kontroll på situationen. Tror jag i alla fall. Jag ska bara slinka förbi lite smidigt och fortsätta min vandring. Men så plötsligt, grabbar en annan Clicker tag i mig från sidan och börjar direkt att slita loss stora köttstycken från min hals och nacke. Jag har haft ett sådant fokus på Clicker nummer ett att jag inte lagt märke till den andra som stod mycket närmare mig på min vänstra sida. Efter detta fick jag en helt annan respekt för detta monster och tittade mig om både en och tre gånger innan jag tog mitt nästa steg i The Last of Us. Trots att vi idag konstant blir matade med Zombies i TV-spel och film är det ändå någonting med Clickers som är unikt och speciellt. Hela spelet där vi har den stora (o)turen att möta Clickers är fantastiskt och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar till The Last of Us Part II. Där vi återigen kommer att få fightas mot detta monster.

Headcrabs
Spel: Half-life
Nej. Detta monster ser inte mycket ut för världen. När jag för första gången stötte ihop med en Head- crab tyckte jag att det såg rätt så gulliga ut. Dessa tankegångar avtog dock snabbt med tanke på vad som hände sedan. För låt dig inte luras av deras oskyldiga, ynkliga utseende. Detta monsters sätt att göra det jobbigt för dig är lika äckligt som genialiskt ( sett med en monsterfantasts ögon). Undersidan på en Headcrab täcks nämligen i stort sett helt och hållet av en mun. Stor mun, stor aptit... och vänta bara tills det är dags för huvudrätten. Headcrabs hoppar nämligen upp på sitt offers huvud, käkar upp det och därefter kan krabban, genom att ta kontroll över offrets nervsystem styra den huvudlösa kroppen likt en marionettdocka. Härligt sätt att dö på, inte sant? Ett offer som dödats av en Headcrab blir alltså en slags zombie, som även den (givetvis) försöker att döda dig om du kommer i närheten. Tro inte heller att du är utom fara när du stöter ihop med en Headcrab som redan käkar på någon annan stackars själ som inte hann undan. Det finns Ingenting som säger att krabban inte kan bli sugen på dig istället och helt enkelt byta offer. Detta monster har blivit en ikon i TV-spels världen och det kommer ofta stunder då jag längtar efter att på nytt få möta dessa vidriga, muterade krabbor i Half-Life 3. Nej. Jag vet, det kommer aldrig att ske. Men snälla, släck inte min sista strimma hopp.

Necromorphs
Spel: Dead Space
"Twinkle twinkle little star." Dead Space bjuder oss på en fartfylld men ack så fasansfull resa i rymden, tack vare Necromorphs. Necromorphs är muterade, megaäckliga varelser som en gång i tiden faktiskt varit människor. En fasansfull smitta spred sig ombord på rymdskeppet vi senare kommer att hamna på och denna smitta orsakade alla passagerare en snabb och plågsam död. Döda var de dock inte så länge, deras döda kroppar förvreds några sekunder efter att deras hjärta stannat och därefter vaknade de åter till liv. Denna gång i form av Necromorphs. Necromorphs kommer i flera olika varianter, den ena mer vidrig än den andra. Ett av mina starkaste minnen var ett möte med en så kallad Slasher.

Jag har spelat det första Dead Space spelet i ungefär en timme. Jag har redan träffat på några av dessa otäckingar och börjar som smått att komma in i spelet. Varje skrymsle och vrå kan dölja ett väl gömt hot och jag är ständigt på min vakt. Jag kommer fram till en lång mörk korridor. I denna korridor ligger döda Necromorphs utspridda, vilket de gör överallt ombord, så detta är ingenting jag lägger någon större notis i. Jag fortsätter framåt.

Jag kliver över det första, sedan det andra och så... likt en blixt från klar himmel kastar sig lik nummer tre upp och utbrister ett illvrål innan de sekunden senare spetsar mig med sina långa, knivliknande armar . 99% av de gånger jag kastat min speldosa har det varit i ren frustration för att jag kört fast i ett spel. Men, nu flyger speldosan genom luften efter att jag i panik slängt iväg den innan jag kastar mig upp från soffan. Skärmen svartnar och därefter ser jag att min karaktär jag spelar som vaknar upp i ett rum jag nyligen befann mig i. Min puls ligger på 340 och jag inser att jag behöver ta en liten paus från detta spel för att inte kollapsa. Efter detta minst sagt förskräckande möte har jag, älskat Dead Space. Det blir som ett drogmissbruk, jag vet att det skadar mig ( mentalt i alla fall ) men samtidigt ger det mig sådana kickar att jag helt enkelt inte kan motstå att spela det. Dessa Necromorphs är inte bara bra på att spela död utan de är dessutom mästare på kurragömma. Det kan klamra sig fast i taket, gömma sig i hissar eller komma flygandes genom fönster när du minst anar det. Du kan aldrig slappna av och du är alltid sekunder från döden, så det gäller att vara snabb på knapparna.