Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Bäst Just Nu (Juni / Juli 2018)

Det har blivit dags för oss att lista titlarna vi lirat mest under sommaren...

  • Text: Redaktionen

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Petter har spelat massor av:
Gran Turismo Sport
Vår 7:a, rent allmänt, är så otroligt missförstådd att jag ibland gråter mig själv till sömns av blotta tanken. Eller... Det där var en rätt rejäl överdrift. Jag gråter sällan men nog är det bekymrande alltid att betyget "bra" under många år ansetts som "värdelöst" av mången läsare. För det ska sägas, jag har delat ut gott om sjuor till spel som jag varit gravt beroende av. Mortal Kombat X var ett av dem och Gran Turismo Sport ett annat. Bra spel proppade av underhållning men som dras ned av ett par penibla tillkortakommanden. I fallet GT Sport var det bristen på banor och bilar som enligt mig höll spelet från att nå betyget 8/10. Något som nu åtgärdats, inklusive en himla massa mindre förändringar som gjort hela upplevelsen smidigare. Den gångna månaden har jag återigen kopplat upp min Playseat + Thrustmaster T-GT-ratt och rattat runt min GT LM-Corvette runt Nordslingan i stort sett dagligen och att detta handlar om Polyphonys bästa spel sedan Gran Turismo (1) Ursnyggt, superskoj och med klockren bilfysik.

Lisa Dahlgren har spelat massor av:
Rise of the Robots
Jag vet inte vad jag håller på med, egentligen. Det här spelet är ju 30 år gammalt och helt värdelöst, ändå fortsätter jag att spela det efter det att Hegevall tvingat mig att genomlid Necroborgs stelopererade bensvep där för ett par veckor sedan. Detta är sinnessjukt...

Jonas har spelat massor av:
Sushi Striker: The Way of Sushido
Bra pusselspel har ofta förmågan att helt ta över mitt liv. Varenda liten ledig minut ska det knuffas block, ordnas geometriska former eller sorteras djur. I Sushi Striker: The Way of Sushido handlar det istället om något som gemytligt som att vräka i sig sushi och slunga tallrikarna på sin motståndare. Och jösses amalia som jag gjort detta den senaste månaden. Spelet är lättsamt nog för att spelas igenom, men sedan tillräckligt djupt för att jag efter varje utmaning ska känna: "Vafan, det här kan jag nog allt faktiskt göra lite bättre". Och sådär håller det på, om och om igen. Idag vågar jag titulera mig svartbältare och en tvättäkta sushi striker (det är faktiskt en titel, spela själv så får ni se), men än är jag inte stormästare och jag kämpar envetet vidare. Tio nätter av 30 denna månad har jag inte kunnat lägga min Switch ifrån mig vid sängkanten förrän batteriet tagit slut och sannolikt borde jag söka hjälp för min sushifeber, men inte förrän jag fått toppbetyg i allt.

Mattias Frantzen har spelat massor av:
Jurassic World Evolution
Jag gråter däremot, men det är inte för att jag gråter över 7:an på Jurassic World Evolution. Utan för att min Tyrannosaurie Rex äter mer människor än getter. Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag lyckas, eller ens om jag borde försöka, men jag vet bara att jag kan vara en världens sämsta parkägare. Jag trodde att det kanske bara var en kopia av Jurassic Park Genesis. Men det är det inte, det är mycket mer förlåtande och till viss del mer simplifierat. Till exempel i Genesis så behövde man bygga sopstationer, toaletter och säkerhetssystem för att kunna hålla besökarna glada och dinosaurierna glada. Här däremot, så är det bara dinosaurierna som är glada. Jag är glad att jag inte sett ett enda barn i mina parker. För mina parker är helt och hållet rena helvetet för människor. Och det är här hela charmen kommer. Jag vill bli duktig, jag vill få femstjärniga parker och jag vill ha så mycket kaos att mina grannar behöver ringa djurskyddsföreningen. Jurassic World Evolution är fullspäckat av dinosaurier utav alla slag, härliga uppdrag, läcker grafik och fantastiskt ljud.

Ronny Carlsson har spelat massor av:
Dark Souls Remastered
Förutom arbete, väntan på bäbis och kaffedrickande har det bara funnits en sak i huvudet denna månaden: Dark Souls Remastered. Faktiskt har endast två år passerat sedan jag spelade det för första gången på Playstation 3. Ändå var spänningen hög när Remastered skulle anlända; Blighttown med 60 fps är som en helt annan värld. Det är nästan okej att springa den vanliga vägen istället för genvägarna nu. Nästan. Med lätt klädsel för bästa rullningsmöjligheter och en fet hillebard som vapen har jag nu länkat elden ännu en gång. Vilken skillnad det var mot min första genomspelning där jag av vrånghet använde Longsword från början till slut, och inte hittade tillräckligt med material för att uppgradera den fullt ut. Min hillebard var fullt uppgraderad vid spelets slut nu, och med den kunde jag peta på fienderna från flera meters avstånd. Inte ens Helan och Halvan var ett hot. Däremot kommer striderna mot avgrundsherrarna Four Kings och Manus alltid vara ren och skär terror. Jag kan inte hantera dem. De slaktar mig gång, på gång, på gång. När jag väl vinner är det av en misstag, typ. Det hjälper inte att vägen till Four Kings är onödigt lång. Hur som helst är det ett mästerligt spel som är värt att spela om.

Kenny Gustafsson har spelat massor av:
Street Fighter 30th Anniversary Collection
Jag är ett riktigt stort fan av fightingspels-genren. Men under mina många år, framför olika spelkonsoler, så har jag faktiskt aldrig lyckats fastna för spelserien Street Fighter. Visst har jag bytt nävar lite då och då med Ryu, Blanka och resten av gänget hos olika vänner genom åren. Men intresset för serien har alltid varit otroligt svalt. Nu i juni så kände jag dock att det var dags att kämpa mig igenom Street Fighters arsenal av spel i den nysläppta samlingsutgåvan. Så att jag har gett seriens klassiker en ordentlig och ärlig chans. Och jag måste erkänna att det har varit en riktigt underhållande upplevelse. Jag har hunnit svära mig igenom helvetet som heter Street Fighter (1), jag har kämpat mig fram mot Bison i olika versioner av Street Fighter 2, och jag har fått in några riktigt snygga avslutningar i Alpha-serien. Street Fighter står fortfarande långt bakom mina favoriter i genren. Men den nya samlingen har definitivt lyckats att höja mitt intresse för Street Fighter, samtidigt som det har varit riktigt kul att få känna på hur serien utvecklades genom åren.

Henric Pettersson har spelat massor av:
Bioshock: The Collection
Would you kindly play the Bioshock games again? Jag vet inte hur många gånger jag har återvänt till Rapture och Columbia vid det här laget. Jag spelade om de två första spelen så sent som i slutet av 2016 när samlingen släpptes i bättre upplösning till PC. Jag var delvis nöjd med HD-samlingen och tyckte att det både fanns bättre och sämre saker med den. Utöver Vampyr hade jag rätt stor speltorka i slutet av maj / början av juni och kikade därför runt lite på Playstation-butiken. Dum som jag är köpte jag Bioshock-samlingen igen för att avnjuta dem på Sonys konsol också. Därmed har jag varit ganska så upptagen med dessa fantastiska spel denna månad och det är alltid en fröjd att återvända till kusliga Rapture och, vid en första anblick, mysiga Columbia. Det är dock tufft att inse att vi troligtvis aldrig kommer få se en fortsättning av serien som jag bevarar nära hjärtat. Med största sannolikhet kommer jag därför fortsätta återvända till de helt olika städerna med jämna mellanrum och återuppleva äventyren på nytt. Det tycker jag alla borde göra.

Kim Jakobsson har spelat massor av:
Hollow Knight
I samband med Nintendos E3-konferens släpptes ju Hollow Knight som funnits ute på PC sedan en tid tillbaka. Jag köpte förvisso spelet på PC vid release, men har ihärdigt väntat på att få lira det bärbart på min Nintendo Switch. Och jösses vad skoj det är. Den pixelerade och handmålade grafiken gör sig perfekt på den lilla skärmen, och spelmekaniken är helt otroligt finslipad in i minsta detalj. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt och kalla detta för ett av de bästa "Metroidvania-spelen" som skapats. Du låser hela tiden upp nya förmågor som gör att du ständigt är nyfiken över vad som döljer sig bakom nästa vrå. Det skadar ju inte heller att miljön du rör dig i ofta är lummiga (och förvisso mörka) skogsmiljöer som jag som så ofta tilltalas av. Nej ni, har ni en Nintendo Switch är ni tametusan pliktskyldiga att köpa Hollow Knight för 130 riksdaler. Er semester kommer att bli mycket mer spännande!

Lina Svensson har spelat massor av:
Dead Space
För några veckor sedan dammade jag av mitt Playstation 3. Min gamla bästis, som jag spenderat så många timmar tillsammans med. Efter min recension av spelet Agony kände jag att jag verkligen var i behov av att spela lite skräckspel med en hög dos kvalité (eftersom Agony inte gav mig den dos jag behövde) Så, i spellådan grävde jag fram lite välbevarat guld. Nämligen alla tre spelen i Dead Space-serien. Dessa spel är några av mina absoluta favoritspel. Genom alla tider. Nu när jag tar mig an mardrömmen på nytt kan jag bara konstatera att mina åsikter om dessa spel står fast. De är verkligen tre stycken riktigt riktigt bra skräckspel. Det enda problemet jag har nu är att jag (till min förskräckelse) börjat att bli lite nervklen. Jag vet inte om det hänger på åldern, eller om det är Stockholm som gjort mig mjäkig. Jag tar mig fortfarande igenom spelen med en skräckblandad förtjusning, dock med en betydligt högre puls än tidigare. Detta är ju givetvis inte acceptabelt. Jag lär se till att härda mig genom att spela mer skräck. Den stora drömmen vore ju att få en uppföljare till denna galaktiska skräckfrossa. Men dessvärre ser det mörkt ut på den fronten, vi lär nog aldrig få se en fortsättning på dessa magnifika spel. Men, drömma får man ju göra.

Kim Orremark har spelat massor av:
Dark Souls Remastered
Precis som Ronnpa är jag helt fast i From Softwares första äventyr. Eftersom jag fnös åt hela konceptet när spelet släpptes för första gången har jag alltså haft min premiärrunda i spelet som skapade en ny typ av elite-spelare på internet. Efter första genomspelningen kommer alltid den andra, mer experimentella, dödsrundan. Nu är det dags att på allvar testa nya klasser, hitta fler fiender och försöka dräpa livsfarliga bossar på nya och kreativa sätt. Dark Souls Remastered är ett mycket bättre spel än vad jag någonsin trodde det skulle bli om man spelade Bloodborne eller Dark Souls 3 som första spel i "serien". Jag fullkomligen älskar det.

Andreas Blom har spelat massor av:
Car Mechanic Simulator 2018
Jag har, som många av er säkert vet vid det här laget, en fäbless för alla spel vars titel slutar på "Simulator". Okej, kanske inte alla... Men en hel del. Det sista exemplet som stulit alldeles för mycket tid från undertecknad den senaste tiden är Red Dot Games senaste upplaga av deras bilmeckar-simulator, Car Mechanic Simulator 2018. Medan jag spelat det till och från ända sedan årsmodell 2014, måste jag säga att den senaste versionen imponerar mest. I samma stund som jag nådde maxnivån (som krävdes för att låsa upp allt i verkstaden) så släppte jag allt vad storymode heter och drog iväg till auktionshuset. I sann Fast N' Loud-anda köpte jag en bil som jag sedan bogserade hem till garaget, hissade upp på liften och slet ut i princip allt. Slutresultatet liknade mer fabrikskonfigurationen än något vrålhottat Pimp My Ride-åkdon, då spelet fortfarande inte är världsbäst på att låta mig som spelare kombinera delar som från början inte är avsedda för sagda bilmodell. Lägg till den funktionen och jag är såld.

Varför jag tankat flertalet timmar är därför att spelet, så fort man lär sig hur det spelas, kan gå väldigt fort. Köper jag varenda del till en ny motor på en gång så är det bara att bygga ihop den i ett svep, med precis tillräcklig noggrannhet för att verka verklighetstrogen, men aldrig djupgående nog för att trötta ut den mindre insatte. Skulle inte förvåna mig om jag fortfarande står kvar då Julis bästa går upp, trots att jag även har PC Building Simulator liggandes.

André Lamartine har spelat massor av:
Dark Souls 3
Det är en smula tjatigt vid det här laget, men i juni har jag inte tagit en enda paus från Sotwares underbara fantasytrea. Jag har spelat om spelet ett par gånger nu och platsen jag mest längtar till när jag påbörjar ett nytt äventyr är The Ringed City, ett saftigt DLC-paket som har välsignat mig med många minnesvärda invasionsmoment och några av de bästa bosstriderna jag har haft nöjet att drabba samman med. Jag älskar att ge Slave Knight Gael flera omgångar stryk som fantommedhjälpare och jag älskar att hoppa i rollen som spelbossen Spear of the Church, som trots sina tama Covenant-priser skänker en träffsäker badass-känsla till min spelupplevelse när man smiskar en grupp oförsiktiga Greatsword-spammare eller enstaka stackare som svept alla sina Estus-flaskor. Visst har jag stött på vissa inkonsistenta onlinefaktorer om man har oturen att stöta på laggiga motståndare, men jag har inte gjort annat än njutit av denna mörka askfyllda fantasyvärld och fram tills jag tröttnar och tar mig an Dark Souls Remastered kommer jag att fortsätta med skattjakter och invasioner.

André Wigert har spelat massor av:
Ni no Kuni II: Revenant Kingdom
Det första Ni No Kuni-äventyret var en underbart vacker rollspelsresa med ett starkt Pokémon-osande stuk på striderna. Jag älskade skiten ur titeln. Jag förvånades dock när det kom fram att uppföljaren skulle avvika totalt från allt det mysiga i Wrath of the White Witch som Level-5 hade skapat. Betygen var dessutom väldigt goda för originalet, så att totalvända hela skutan mot för serien väldigt nyskapande segment var extremt oväntat. Kreativiteten sitter dock helt rätt hos spelutvecklarligan, för både de storslagna realtidsstrategi-striderna som Ni No Kuni 2 har byggt upp och själva bybyggar-gränssnittet är genomtrevligt och hjälper titeln att stå på två rejäla köttpåkar ben. Bristen på mellansekvenser stör mig något, men det överskuggas snabbt av den äckligt välritade estetiken som Studio Ghibli bjuder på.

Vilket eller vilka titlar har du tillbringat mest tid tillsammans med i sommar?