Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Redaktionens samlingar

Alla har vi väl något vi samlar på... Kapsyler? Frimärken? Tidningsurklipp från året du föddes? Här är ett axplock av vad vi på redaktionen hamstrar.

  • Text: Redaktionen

Facebook
TwitterReddit

Det fina med samlingar är att de kan komma i lika många former som omfattningar som betydelser. Den ena är inte den andre lik - och det är det som är tjusningen. Lägg sedan till att bit för bit jaga rätt på nästa del, pryl eller nummer och långsamt se sin samling växa. Eller känslan av att äntligen (med stort Ä) ha kommit över den där riktiga dyrgripen... Och här på redaktionen finns det ett par samlingar, alla av varierande karaktär och vi tänkte därför visa upp några av dessa. Givet att vi skriver om spel, filmer och andra interaktiva nöjen så är samlingarna, inte helt oväntat, rätt nischade inom dessa områden. Men som sagt, den ena är inte den andre lik.

Andreas samlar på:
Konsoler
Jag har en gång i tiden sagt att jag inte kastar mig hals över huvud efter konsoler i begränsad upplaga. Mestadels för att dessa oftast kommer målade i, vad jag anser, horribla färger och kombinationer. Detta uttalande är något som på senare år (eller månader) sparkats omkull. Inte helt och hållet - men till viss del. Saken är den att jag fått upp ögonen för konsolsamling av den mer normala graden. Luddigt formulerat, men såhär menat: att försöka få tag på fullt fungerande, "första generations"-konsoler. Och en och annan limiterad best också.

Jag är ingen fanboy. Okej, lite... Men i alla fall inte den sort som står och slår på motståndarlaget bara för att den sidan håller i en lite annorlunda handkontroll. Med det sagt så har jag växt upp i det blåa lägret och således stoltserade med PS2 istället för Xbox. Därför har jag på senare år inlett en jakt på främst Playstation-konsoler. I samlingen står redan både en Playstation 2 (av fet modell) och den ökänt överhettenderande Playstation 3 (CECHC04). Jag är fortfarande på jakt efter den första Playstation 1 som släpptes i Europa (SCPH-1002). Det går sakta, men det för att jag, för det första, vill ha kompletta enheter som inte är söndermalda av tidens obarmhärtiga köttkvarn och för det andra - lagom prissatta (har liksom inte ekonomin att lägga 80K på en Net Yaroze komplett i låda). Även fast de ska vara fullt fungerande behandlas dem som samlingsföremål. De ska inte spelas på var dag, men kunna plockas ned, kopplas in och då prestera som om det vore igår.

Detta spiller även över på den gröna sidan spelplanen. Jag har måhända ingen original-Xbox, har sålt av min gamla Elite, och VHS-spelarens första utförande saknas ännu i min hylla. Men där finns både One S samt Scorpio Edition av X-uppgraderingen. Här suktas det efter främst Star Wars-varianten. Jag nämnde just en limiterad. Dessa är flera i Playstation-loungen. Där är det Taco Bell-modellen, Nathan Drake-modellen, Spider Man-Pro'n och den nyligen uppvisade, släppta (och slutåslda) mörkblåa modellen av PS4 Pro. Slutligen pratar vi om den heliga graalen, den enda, den vackraste, den begärliga... Den gråa Original PS4:an som markerade Sonys maskins 20 års jubileum. Och den måste vara komplett.

En annan typ av konsol som jag suktar efter är utvecklingsenheter. I nuläget har jag en Playstation 2 "Test"-enhet, utvecklingskitt för sagda konsol (googla "PS2 tool" så får du se hur stor och tung, den är) samt ett XDK. Vilket står för Xbox Development Kit. Här suktas det efter framför allt samtliga "debugging stations" (som det egentligen heter) av Playstation 1 och Playstation 3.

Henric samlar på:
Hot Toys
När jag sneglar på mitt vitrinskåp innehållandes mina samlarfigurer tänker jag ibland på citatet från Spider-Man 3 där Rosemary Harris säger: ''Uncle Ben meant the world to us. But he wouldn't want us living one second with revenge in our hearts. It's like a poison. It can - It can take you over. Before you know it, turn us into something ugly.''

Byter man ut hämnd mot dessa samlarfigurer är det ganska träffsäkert på mitt samlarbehov. Min första figur fick jag av Kenny (och ett par gemensamma vänner) i födelsedagspresent för vad som känns som årtionden sedan. Detaljrikedomen var så förbaskat imponerande att jag någon månad senare inte stod ut med tanken att Spider-Man (The Amazing Spider-Man) stod så ensamt där på hyllan. Det var ju en vacker syn, men också en syn som gapade efter mer. Därför köpte jag sedan Superman (Man of Steel) och genast började allting kännas bättre. Men för att återgå till citatet så hade detta behov bara börjat.

Efter att jag tog studenten fortsatte jag jobba samtidigt som jag bodde kvar hemma. Därför var inte utgifterna särskilt stora och jag har aldrig varit särskilt duktig på att vara sparsam. Samlandet i mig älskade dock denna stund i mitt liv då antal samlarfigurer fortsatte öka. Idag pluggar jag och har således inte råd att spendera tusentals kronor på samlarfigurer och jag har inte köpt en på över två år nu. Ibland infinner sig suget att skaffa fler men än så länge har jag varit tillräckligt stark för att säga nej till köpbehovet.

Idag äger jag elva (tretton om man räknar in mindre) Hot Toys och det är i mina ögon en riktigt vacker samling. Dessutom definierar de mig och mitt enorma intresse för DC Comics och Marvel. Om flera kommer införskaffas vid ett senare tillfälle låter jag vara osagt, men för stunden räcker dessa gott och väl.

Petter samlade på:
Konsoler
Jag samlar inte längre, detta eftersom jag kände att jag under årens lopp hade blivit besatt/fanatisk och att jag värdesatte min konsolsamling mer än livet själv. Vilket gjorde att jag kontaktade en samlare i Malmö som köpte rubbet av mig, minus nio stycken riktiga samlar-dyrgripar som jag krängde själv, på Ebay. Vid försäljningstillfället ägde jag 44 konsoler inklusive dubbletter och bland dessa fanns en oöppnad Vectrex (som var värd mer än vad jag hade trott), en oöppnad ColecoVision, en oöppnad NES samt en oöppnad SNES. Dessa blev dyra, vilket såklart var fantastiskt för mig som köpte dem alla när de släpptes (eller kort därefter) och betalade en liten bråkdel av vad jag fick. Jag hade även fyra stycken Dreamcast-maskiner varav en av mina japanska konsoler var i absolut nyskick med plast kvar och kartong utan minsta lilla märke på. Jag hade även en Nintendo Virtual Boy i obruten förpackning som drog in cirka 10 000 kronor. Den maskinen som jag sörjde allra mest efter att ha sålt rubbet var bisarrt nog ingen av dess utan min gamla dammiga Sega Saturn som jag spelat säkert 1000 timmar på.

Kenny samlar på:
Serietidningar
Jag har älskat serietidningar ända sedan jag var en liten knodd, men själva samlandet har haft olika former genom åren. Som barn så började jag med att bygga en seriesamling helt fokuserad på Spider-Man. Jag prenumererade på den svenska utgåvan och jagade gamla klassiker på loppmarknader med min mormor och morfar. Det här eskalerade sen till fler samlingar fyllda av serier som Kalle Anka, X-Men, Stål Kalle, Ninja Turtles, Läderlappen och mycket mer. På den tiden så handlade det egentligen inte om att samla ihop något "komplett". Det var bara kul att se hur min samling blev större, samtidigt som jag lärde mig mer om de karaktärer jag läste om. Samtidigt så var ju serietidningar perfekta att läsa på bilresor, när man gick på toalettbesök och käkade mellis (notera att det här var före tiden då man hade tillgång till internet på samma enkla vis som idag).

Vid tonårstiden så slutade jag dock med att kontinuerligt köpa serier, utöver min vanliga prenumeration på Spider-Man, och istället så började jag läsa en hel del manga. Men det var mest för själva läsandets skull, inte för något samlande. För att spola fram lite i tiden så var det berättelsen Civil War som lyckades att tända liv i mitt halvdöda serietidnings-intresse igen. Eventet där Marvels hjältar ställdes mot varandra i en gigantisk kamp. Den här berättelsen utspelades i den svenska utgåvan av Spider-Man, någon gång mellan 2007-2008 (om jag inte minns fel), och här började jag få upp intresset igen för att dyka ner lite mer i Marvels breda serievärld.

En tid senare, med hjälp av en arbetskollega, så lyckades jag att importera engelska och nysläppta serier av Marvel via Ebay. Dock med ganska dyr frakt. Det här var faktiskt ganska korkat då det fanns (och finns) svenska seriebutiker som erbjuder prenumerationer på engelska serier, men det visste jag inte då. Hursomhelst så började jag att fanatiskt läsa och samla på Marvels serietidningar i formen av lösnummer, och kort därefter så hoppade jag även på DC-tåget. Det blev högar av olika serietidningar, i plastfickor, som tillsammans bildade en komplett berättelse eller titel. Det här upplägget skrotade jag dock ganska fort när jag upptäckte att jag inte kunde sortera eller hålla ordning på mina högar av serier på ett enkelt och snyggt vis. När jag dessutom upptäckte hur lätt och bekvämt det var att läsa serier från Marvel och DC digitalt via min surfplatta så slutade jag i princip helt med att köpa nyheter i formen av fysiska lösnummer (det här öppnade även dörren för mig att enkelt börja utforska andra vassa seriebolag som Image, IDW, Dark Horse och Valiant). Att samla på mig mängder av fysiska lösnummer var däremot inget för mig, även om jag förstår charmen med det.

Idag så samlar jag såklart fortfarande på serietidningar, men på ett helt annat vis. Majoriteten av min samling består nu istället av feta omnibus-böcker och deluxe-utgåvor som samlar kompletta serier på ett snyggt och lättillgängligt vis (det är även ett perfekt format för när man ska låna ut serier till intresserade vänner). I dagsläget så har jag lyckats att skrapa ihop strax över 75st maffiga omnibus-böcker och Absolute-utgåvor från Marvel och DC (13st av dessa är med Spider-Man) och då har jag inte räknat med alla deluxe-utgåvor, hardcovers och vanliga mjukpärmsböcker som står i bokhyllorna. Lösnummer samlar jag fortfarande på, men det gäller bara speciella favoriter. Jag har exempelvis de fyra första numren av Teenage Mutant Ninja Turtles (de engelska originalen), Amazing Spider-Man #300 (första gången Venom introducerades), Daredevil #7 (första gången DD bar den röda dräkten), The Dark Knight Returns #1 (första numret av Frank Millers klassiker) och mycket annat skoj. Serietidningar och superhjältar är en förbannat kul hobby som har följt med mig sedan mina yngre år, och som har resulterat i en härlig och färgglad samling som aktivt växer.

Johan samlar på:
SNES-spel, CIB (complete in box)
Jag vet inte om jag skulle kalla det för en samling, ännu.. För tillfället har jag åtta stycken spel till Super Nintendo, med tillhörande kartong och manual, men denna samling har jag precis påbörjat. Super Nintendo var en stor del av min uppväxt och speciellt spelet Donkey Kong Country. Det var väl egentligen brorsans SNES, men jag spelade nog minst lika mycket. Vi spelade också tillsammans, vilket gjorde det hela bättre. Minns väl när vi försökte klara av alla banor i Zombies Ate My Neighbors. Det var också till denna konsol jag köpte mina första alldeles egna spel för sparad veckopeng. Jag minns inte vilket som var det absolut första, men ett av dem var Lost Vikings, vilket var ett väldigt svårt spel för en ung grabb.. Men det var ju vikingar däri!

Dessa minnen av min barndom ledde mig till att köpa en SNES-konsol förra året. Tyvärr är de flesta spelen inte så billiga längre och man önskar att man sparat allt, så jag tar det ett steg i taget. Tror det första spelet jag köpte till min samling var Theme Park, ett spel jag spelade mycket när jag var yngre. Har också en kopia av NBA Live 95 som fortfarande är inplastad. Kanske inte det sexigaste spelet någonsin, men det är kul att ha. Jag bor i en alldeles för liten lägenhet för att kunna göra nåt kul av en samling, och det är väl därför den växer långsammare än jag velat. Planen är att kunna fylla nån vägg i framtiden med olika SNES-spel, bara för att känna mig som ett litet barn igen.

Erik samlar på:
Läckra Blu-rayutgåvor av gamla skräckfilmer
Det här med dubbeldipp är inte bara något som George Costanza ägnar sig åt i ett av de allra roligaste Seinfeld-avsnitten som någonsin sett dagens ljus, utan också något som någon gång drabbar alla oss som älskar och samlar på film. Jag har vid flera tillfällen insett att Blu-rayutgåvan som jag just klickade hem redan har två (eller ibland ännu fler) syskon hemma i min samling. En på gammal videokassett och en på DVD. Men det spelar liksom ingen roll.

För när bolag som Arrow Video, 88 Films, Scream Factory och Blue Underground gång på gång släpper ifrån sig så pass läckra utgåvor av gamla kultklassiker som i allt för många år dragits med halvdana DVD-utgåvor och i vissa fall halvt ögonmördande VHS-kopior, så är det givetvis snudd på närmast omöjligt att inte lätta på plånboken och köpa på sig även dessa. Då har det liksom ingen som helst betydelse att jag redan haft Argentos klassiska Deep Red på slitet videoband och tre olika DVD-utgåvor (varav en var så pass värdelös att den skiftade mellan engelskt och italiensk tal under hela filmen). Det finns alltid plats för en till. Med lite bättre bild, lite bättre ljud och med massor av godsaker på extramaterialsfronten. Finns det hjärterum, så finns det ju som bekant även stjärterum - vilket i och för sig inte alltid stämmer då min sambo knappast delar min entusiasm över filmsamlande och inte är så där jättesugen att låta dessa plastfodral ta upp alldeles för mycket plats i vår fyra. Det är väl det som i slutändan hindrar mig från att verkligen gå överstyr med samlandet.