Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar
Shadow of the Colossus

7 saker du inte visste om Shadow of the Colossus

Innan vi skickade iväg André på avgiftning för sitt skadliga Colossus-torskande bad vi honom att skriva en sista artikel om spelet.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

(1) Gamereactors recensionspanik inför Shadow of the Colossus-remaken
Den 22 januari i år anlände Shadow of the Colossus till många av spelrecensenterna världen över, och ett stort, påkostat presskit infann sig också på redaktionskontoret i Östersund. Då jag själv brukar rensa fisk i en desto sydligare, desto västligare stad så fick jag vänta ett par dagar extra på att Postnord skulle köra ned paketet till mig, medan de andra spelmedierna redan hade börjat streama för fulla muggar.

Stressen hade infunnit sig redan på måndagen, så när det äntligen smällde till från brevinkastet tre dagar senare for jag upp som en kanon och slog omkull hela soffbordet som var dukat med veckans matreststänkta tallrikar. Jag hade tagit ledigt från jobbet dagen efter. Dels för att det passade bra, men framförallt för att jag var ruskigt sugen på att verkligen djupdyka i spelet och sedan finslipa varenda stavelse i recensionen. Shadow of the Colossus-remaken var nämligen det första storspelet jag skulle recensera så självklart fanns det en del nerver inräknat i att författa ihop en massa intryck om ett lir som i mina ögon var årets absolut största spelsläpp.

Jag bokstavligt talat slet upp det där välinslagna och urtjusiga presskittet, dönade i skivan och stålsatte mig för att förmodligen tappa alla mina tänder av ren grafikextas på min nyköpta 4K-TV och den knappt dammiga Playstation Pro-burken. Men, som rubriken säger, som du förstås känt på dig att den här texten leder till, gick det inte så värst bra...

Kim Orremark brukar jämföra ljudnivån från sitt Playstation med ett flygplan som försöker lyfta, men skrällandet som började gasta ut från min burk var ingenting i jämförelse med en mesig charterkärra. Det var mycket gälla, höga toner. Som om lördagsgodispåsar slets ur nävarna på mycket små och karamelltokiga barn varpå de börjar skrikgrina. Jag satt som förstenad bredvid. Stensäker på att konsolen skulle trasas sönder inifrån. Likt en tvättmaskin matad med tegelsten. Sedan kom felmeddelandet: "Corrupted data".

Jag slet ut skivuslingen och spanade under den, med en lätt nostalgisk känsla närvarande från 90-talet när man helt förgäves putsade skivor för att den dumma Playstation 1-linsen skulle fatta vilket spel som låg kodat där i skårorna. Undersidan var helt klistrig. Tydligen hade skivan råkat glida in i fodralet vilket var av papper på presskittet och lyckats mumsa i sig allt lim som låg mellan bladen. Jag kan säga såhär, att ingen har någonsin, så grundligt, rengjort en skiva som jag gjorde då. Man hade kunnat forska fram ny medicin på den plattan så extremt fackmannamässigt kirurgren som den jäkeln var. Problemet kvarstod dock. "Corrupted data" matades ut på skärmen, om och om igen, oavsett hur många omstarter och omständiga forumguider som jag följde.

På kvällen dräpte jag iväg en hel novell om problemet till Jonas Mäki och under tiden gubbtjurade jag framför Playstation 3-versionen av Colossus medan mailkorgen aktivt kollades av. På Youtube streamades de inledande bossarna friskt från andra recensenter medan jag hade fått västvärldens mest frustrerande måndagsexemplar genom tiderna. Det dröjde dock inte jättemånga minuter innan den kvicka Babord-Jonas hade fått kontakt med superproffsiga kvällsknegare på utgivarens presscenter som skramlade fram en digital version som ersättning till vår klistermördade skivstackare. Eloge! Varken recensionstexten eller hyllningsartikeln till originalet hade någon plats för att få med den här lilla stresshärvan, så den fick tas med nu istället. Som en liten garanti på att åtminstone en punktjävel i den här artikeln skulle rimma med ambitionen att du inte kände till det sedan tidigare.

Shadow of the Colossus
Ett mycket tjusigt men otursjagat presskitt.

(2) Dormins svärd och getterna
Jag tyckte det var coolt att hitta den nya grottan med The Last Guardian-påskågget. Det är dock absolut ingenting, så fjuttigt dagisbarnslöjligt i jämförelse med det jättejobb som Brian på PS4trophies-youtubekontot och självklart hela spelarbasen som samlades på Discord (och även med hjälp av Shadow of the Colossus-legenden Nomad Colossus) gjorde för att blotta den coolaste upptäckten någonsin i remaken.

Team Ico hade petat in en del extraföremål i spelet redan 2005. Bluepoint tog dock det hela lite längre i sin fruktansvärt ambitiösa remake. I hela det förbjudna landet har de spridit ut 79 stycken guldmynt och om du orkar med hästjobbet att samla ihop allesammans så börjar en stenvägg att lysa vid västra långsidan av stortemplet. Om du tvingar ned Wander till en bugande position så öppnas dörren varpå du får tillträde till Dormins hemliga källare, där man till ljudet av hans dystopiska skratt hittar Dormins svärd.

Detta ledde förstås till otaliga spekulationer om att låsa upp något speciellt efter att ha mördat alla 16 kolosser med Dormin-sabeln, exempelvis en ytterligare boss, inspirerad av någon av de 32 stycken bautabjässar som Ueda strök från originalspelet. Tyvärr var det inte riktigt så, men visst låstes det upp någonting nytt efter att ha upptäckt källarrummet.

På ett gäng olika platser i det förbjudna landet började de ambitiösa Colossus-fanatikerna hitta teckningar på getter, ditritade på olika bergsformationer. De fyra målningarna bildar lite av en osymmetrisk fyrkant om man märker ut dem på kartan. Under den här streamen visade PS4trohpies att en Twitter-användare hade hittat att mönstret utefter getplaceringarna var ganska lik Auriga-stjärnbilden, där en av stjärnorna längst ut hette Capella, vilket betyder just get på latin. Det tråkiga, eller det kanske mest intressanta är att ingenting mer har hittats sedan dess, åtminstone inte utefter vad jag har läst mig till. Så någonstans ute bland slätterna och alla bergsformationer kan det gömma sig en hemlis som förlänger eller avslutar hela Dormin- & getspektaklet, något mer värdigt den enorma dedikation som krävdes för att bara hitta alla mynt följt av de svårhittade getmålningarna.

Shadow of the Colossus
Att bara hitta ett svärt efter letandet efter de 79 guldmynten var lite av en besvikelse för många. Den kroppslösa identiteten Dormins källarrum var däremot en visuell tillfredsställelse.

(3) En regnbågshäst finns gömd i nyversionens Debug-läge
Youtube-snubben Sanadsk har genom en massa krångel fått igång Debug-läget i Shadow of the Colossus-remaken. Med hjälp av den kan han göra så gott som allt i hela spelet, inklusive byta färg på hästen med ett par enkla knapptryck. Någonting som ännu inte har upptäckts som en upplåsbar pryl i nyversionen är en rosalätt pålle som sprutar ut regnbågsfärgat glitter när den springer. Möjligtvis är den galoppgossen priset när man väl listat ut hemligheten med getterna, eller så skippade Bluepoint bara att ta med den. Det finns dock en bugg i spelet som upptäcktes av Glitch Post där hästen börjar skifta till fräsiga discofärger och lämnar efter sig ordentlig neon-rök, men animationerna liknar inte glitterspåret som regnbågskusen skjuter ut.

Shadow of the Colossus
Vår häst förblev svart under recensionshelgens alla tre genomspelningar.

(4) Monos kropp har ett inkodat skydd från snuskiga kameravinklar
Jag älskar att kolla på Boundary Breaks Youtube-kanal. Snubben bakom klippen brukar (ofta med hjälp av andra personers mjukvara) ta kontroll över spelkameran och flyga runt med den överallt, oberoende av den spelbara karaktärens position och utan att kollidera med olika väggar. Det är hutlöst intressant att se och förstå lite mer kring speldesign, exempelvis hur många fiender, bossar och olika objekt har gömts under marken för att sedan ploppa upp när det blir slagsmålsdags. Självklart har kanalen också tagit sig en rejäl titt på Shadow of the Colossus . Egentligen är Nomad Colossus Youtube-sida ett enda stort Mekka för sådana upptäckter men Boundary Break tar ett annat perspektiv och lade märke till en lite klyftig funktion som Team Ico stoppade in i spelet en gång i tiden.

Det är ju förstås populärt att försöka manipulera spelkameran på olika sätt för att få sig en titt på hur karaktärer och byggnader kan se ut inifrån. De exempel jag kan tänka ut på rak arm när folk har gjort detta och hittat något spännande är de som upptäckte ögontexturen som placerats på dockans ögonglober i Bloodborne, och de som försökte titta under kjolen på 2B i Nier: Automata tio gångeroch fick en trofé för mödan vid namn "What Are You Doing?".

I Shadow of the Colossus kanske vissa blir nyfikna på hur det står till med Mono, närmare bestämt om klänningen och kroppen är en del av samma textur eller om klädesplagget sitter utanpå en karaktärsmodell. Om man skulle försöka med detta så går det inte jättebra då Ueda och gänget har stoppat in en kamerakollision vid altaret så det helt sonika inte går att struta dit kameran. När Boundary Break testade på detta, som sagt helt ostyrda av några inlagda kollissioner, så märkte han att hela Monos kropp försvinner så fort kameran börjar närma sig. Detta var förmodligen implementerat vid ett senare skede i utvecklingen, för hennes huvud går att dyka in i så man ser att ögongloberna är separata objekt instoppade i skallen.

Shadow of the Colossus
Oavsett hur duktig du är på att parera stryk i både Tekken och Dark Souls kommer du aldrig vara tillräckligt fingerfärdig för att lyckas undkomma dödsspaghettin som flyger ut från de döda kolossernas kroppar.

(5) Shadow of the Colossus var designat med en manlig publik i åtanke
I en annan intervju med Game Masters (ompublicerad av ACMI) talar Ueda om Ico. På den tiden ville han inte skapa någonting som liknade eller som var som ett TV-spel i sin vanligaste form. Han ville bara göra någon form av underhållning som skapades från en dator (eller som sedan avnjöts på en konsol/dator beroende på hur man tolkar intervjun). Så den tilltänkte publiken för Ico var primärt folk som inte brukade lira TV-spel. För Shadow of the Colossus däremot ville han rikta sig mer mot "gamers" så att säga. Faktum var att liret var specifikt designat utefter vad grabbar ville ha, även om Ueda rent generellt inte brukar rikta sig mot en så precis publik.

Jag blev ganska förvånad av att höra detta, för Shadow of the Colossus känns inte som det typiskt manliga spelet i den bemärkelsen enligt mig. Visst, protagonisten är en grabb som lite sago- och dåtidens hjälte-klyschigt ska rädda livet på sin vackra flickvän - men utöver det vet jag inte riktigt vad som passar in. En tanke som jag hade var att spelpubliken under 2005 kanske var överdominerad av karlar, men enligt en rapport från Entertainment Software Association var könsfördelningen ganska jämn vad gäller dator- och TV-spelande det året med 55% pojkar kontra 43% kvinnor, och dessutom utgjorde kvinnor över 18 år en större del av spelarna än vad grabbar mellan sex och sjutton år gjorde. Lite tvärtom mot vad jag trodde först.

(6) Den flådiga marknadsföringen
THQ hade en ganska briljant idé när de skulle marknadsföra släppet av Red Faction Guerrilla genom att lägga 100 stycken exemplar av spelet i en parkerad bil och lämna en stor hammare bredvid. Kopplingen till spelet i sig var att spelmotorn Guerrilla använde sig av var just då världsbäst på simulera förstörelse (enligt THQ själva). Shadow of the Colossus hade också en anmärkningsvärd marknadsföringsstrategi - kanske inte lika extrem som Red Factions, men åtminstone en mycket trevlig och ambitiös sådan som använde sig av ett väldigt övertygande bloggande.

Bloggen gick under namnet Giantology och gjordes av den fiktiva karaktären Eric Belson. Under 2005 började han göra inlägg om olika arkeologiska upptäckter runt om i världen där de fejkade fynden var avbildade utefter fem olika kolosser i Det förbjudna landet. Vi hade den flygande ballongpytonormen i de iranska bergen, Valus längs en strand i Indien, jätteålen i Australien, rester från tjuren i ett svinkallt Sibirien och slutligen Gaius i Peru.

Alla dessa inlägg om de extraordinära fynden lades upp ganska snabbt mellan oktober och december 2005, vilket i sig inte hade varit en så imponerande marknadsföringskampanj - även om bilderna och klippen var mycket välgjorda och påkostade. Det desto häftigare var att skaparen bakom foliehattsbloggen (Glenn Sanders) innan det hade gjort 84 stycken inlägg mellan januari och oktober, allt relaterat till arkeologi, mystiska upptäckter och fiktiva personer runt omkring honom.

Den dedikerade Colossus-fanhemsidan har samlat all information om marknadsföringskampanjen som du definitivt ska kolla in. Bland annat nämner de att bloggen och dess innehåll ska ha nått ut till 25 miljoner personer i 110 olika länder - vilket så klart gör den här punkten ganska välkänd... Jag tyckte dock att det var hutlöst intressant och valde därför att ta med detta istället för att ännu en gång skriva om de 32 borttagna kolosserna som de flesta har koll på vid det här laget.

Shadow of the Colossus
Ballongormen Phalanx var en av bestarna som användes till den anmärkningsvärda marknadsföringen.

(7) Bluepoint Games förklaring till varför Team Icos Shadow of the Colossus hade en sådan bedrövlig bilduppdatering
Kort sagt och som du självklart förstår var det Playstation 2-burkens prestanda som var problemet för Ueda och gänget. Det långa svaret är dock väldigt intressant, vilket Bluepoint delger i en mycket urtjusig intervju tillsammans med de speltekniska genierna hos Digital Foundry. Under pratstunden berör det en massa fräcka saker, exempelvis att de enda platserna som Bluepoints nyversion fallerar på vad gäller 60 bilder per sekund (om du kör i performance mode på en Playstation 4 Pro förstås) är i templet när duvorna är med i bild och någon gång medan eftertexterna körs. Utöver det har varken Digital Foundry eller Bluepoint själva hittat något bristande bildrullande.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

På frågan om varför originalet gick så slött svarar Bluepoint att det var för att Team ico ville för mycket. Det rörde sig inte om någon dåligt skriven kod, även om vissa saker så klart kunde ha förbättrats, utan när ambitionen att få spelet att se väldigt cinematiskt ut genom vissa eftereffekter, bloom-ljussättning, motion blur - allt det sammantaget var bara för mycket för Sonys nummer två-låda och det gjorde att bilduppdateringen aldrig kunde bli helt klockren. Samtidigt hyllar både Digital Foundry och Bluepoint Team Ico för hur den Japan-baserade studion var före sin tid med vissa saker, bland annat en en metod för att lägga texturer på lager för att få fram vissa trevliga effekter.

Relaterade texter

Shadow of the ColossusScore

Shadow of the Colossus

RECENSION. Skrivet av André Wigert

Bluepoint Games remastrade en gång Shadow of the Colossus, men i år har de gjort lite till. André Wigert har kollat om bamsebjörnarna fortfarande är stora och stygga...



Loading next content