Daredevil S3 - Vi har sett den nya säsongen

Jag är nog inte den enda som blev något frustrerad över Daredevils andra säsong, som ju mot slutet övergav en lovande intrig med Punisher för att istället koncentrera sig på odödliga superninjor och en halvdan romans med eldiga Elektra. Det var ju såklart nödvändigt att sätta grunden för The Defenders, där samtliga superhjältars gemensamma fiende faktiskt blir The Hand-organisationen, men detta var inte anledningen till att vi fastnade för Netflix-versionen av Daredevil - vi var där för Matt, hans vänner, hans ärkefiende och för den råa stilen som utmärkte den fantastiska debuten år 2015. Därför är jag glad att meddela att detta är precis vad vi får i den tredje säsongen; förutom privilegiet att ha fått besöka inspelningen av Daredevil tidigare i vintras, har Netflix även låtit mig kika på den första halvan av den hett efterlängtade säsongen och hittills är jag helt uppslukad.

Den nya historien tar vid där The Defenders slutade; Matt blir levande begravd med Elektra i ett försök att störta The Hand för gott och på ett mirakulöst vis överlever han - men han är inte densamme. Det är inte bara de fysiska såren, hans försämrade supersinnen och den brutna kroppen som präglar honom - det är också hans egen tro som står på spel när han tar till hårdhandskarna mot Kingpin, som har gjort en oväntad deal med FBI för att ta sig tillbaka till sin rättmätiga plats i New Yorks societet. Medan starten av säsongen börjar med att åter etablera var majoriteten av karaktärerna befinner sig, ligger säsongens fokus helt på Matt's inre djävul och Wilson Fisks återkomst.

Vi går in i Matt's kängor och mentala tillstånd likt vi aldrig har gjort förut, där Matt har beslutat sig för att överge livet som advokaten Murdock och går in i rollen som Hell's Kitchen vigilant, vilket inte bara innebär ett par förkroppsligade inre konflikter hos karaktären - det innebär också ett nytt band med klosternunnan Maggie, som ju hjälper honom att rehabilitera sig och som är underbart spelad av Joanne Whalley. Hon har en stark närvaro som man vill se mer av och säsongens tidiga höjdpunkter involverar ofta denna tuffings mothugg och visdom när Matt liknar sig själv vid Bibel-figuren Job.

Förutom Matts andliga rehabilitering, får vi ett nytt och mer personligt fokus hos hans närmsta bundsförvanter Karen och Foggy. Med Karen (spelad av en passionerad Deborah Ann Woll) får vi en större inblick i hennes ensamma liv, den skuld hon känner för Matts förmodade död och även ledtrådar om hennes problematiska förflutna, vilket ger oss en bättre och mer intim bild över vem hon är i grunden och vad som driver henne till att konstant ta sig vatten över huvudet som utredande journalist. För Foggys del lär vi känna hans familj, hans paranoia under Fisk-behandlingen och honom som mer än bara en gladlynt och babblig comic relief under hjältens skugga; vi ser en mer seriös och självständig sida av honom och även en starkare drivkraft att hantera svåra situationer på ett ädelt och lagligt vis. Elden Henson lyckas här göra den pratglade advokaten lite mer mänsklig och engagerar som seriens etiskt inställda kämpe.

Min absoluta favorit i serien är dock nykomlingen Poindexter, som spelas av Hearts of Dixon-hunken Wilson Bethel och som får i uppdrag att sitta barnvakt för Vincent D'Onofrios lömske skurk. Dex, som han också kallas, sitter på många talanger men också många inre demoner och är beroende av hårt styrda rutiner för att klara av vardagen. Jag ska såklart inte gå in på alltför många detaljer här, men jag kan säga att Bethel är fenomenal i rollen som den plågade agenten, särskilt när hans perfekt polerade yta brister och som Wilson Fisk såklart försöker ta vara på - något som vi ju fått ett litet smakprov av i den officiella trailern som släpptes nyligen.

Även D'Onofrio måste hyllas, återigen, för sin härligt diaboliska insats som Wilson Fisk. Precis som den första och delvis andra säsongen stjäl D'Onofrio varje scen han medverkar i med sin hotfulla tysthet, eleganta manér och den tickande bomben bakom hans undertryckta ögon. Det är en fröjd att se Fisk planera och manipulera så minutiöst under FBI:s övervakning, som ju tidigt in i säsongen kläcker en mästerplan för att hämnas på Daredevil och som lite i taget återvänder till sina glansdagar. Något som FBI-agenten Ray Nadeem, spelad av en mycket sympatisk och charmig Jay Ali, inte tycks inse innan det är alldeles för sent.

Visuellt sett känns säsongen också mörkare, mer intim och lite mer realistisk, utan att nödvändigtvis överge serietidningskänslan. Det är ofta vi exempelvis följer karaktärer från deras axel när de är på väg att göra något avgörande, som att vi följer deras orosmoln från nära håll. Utan att säga alltför mycket finns det också ett par stiliserade scener och snyggt filmade sekvenser som exempelvis kan förvandla en enkel kuliss till en hel livshistoria och som rymmer otroligt mycket känslor och kreativitet. För mig som ju har satt foten i några av seriens kulisser var det en fröjd att se dessa platser väckas till liv och smälta in i denna mörka New York-tappning som serieskaparna kokat ihop.

Stridskoreografin är som vanligt spektakulär utifrån de många knytnävsmackorna och sparkarna som levereras under säsongens tidiga skede och för er som givetvis hoppats på att få se ännu en benknäckande entagningssekvens även denna gång kommer absolut inte att bli besvikna; vid det här laget är det en tradition att imponera tittaren med en kaosartad batalj och det finns en blodig och råbarkad entagningsfight även denna gång - en scen som med lätthet överträffar de de senaste säsongerna. För den som läst Born Again finns också ett par referenser och actionscener från förlagan att gotta sig i och som appliceras väl in i storyn.

I överlag är jag riktigt förtjust i historiens mer jordnära ton. Den tredje säsongen ger oss helt enkelt mer av det som gjorde oss så förälskade i serien från början och förfinar det brutala serietidningsstuket till nya, spännande thriller-nivåer. Skådespelarna är tillbaka i högform, likaså manuset, stämningen och berättandet. Den fokuserade konflikten mellan Matt och Fisk känns alltid närvarande, även om de inte ses öga mot öga ännu - ilskan mellan dessa motvikter bultar bakom deras pannben och är hittills riktigt snyggt uppsatt. Med andra ord, är jag extremt sugen på att se mer; mer om Matts inre kamp, mer om Karens mystiska förflutna, mer om Fisks mästerplan, mer om de utnyttjade FBI-agenterna Dex och Ray, mer om Maggies band till Matt. Nu har jag som sagt bara sett sex avsnitt, men kan redan nu konstatera att den tredje säsongen av Daredevil är djävulskt bra och kommer garanterat att klistra fast mig och övriga tittare mot TV-rutan den 19 oktober.