Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Ant-Man and the Wasp vs Guardians of the Galaxy Vol. 2

Storlekshumor eller pampiga rymdbataljer? André ställer Marvel-älsklingarna Ant-Man & The Wasp och Guardians of the Galaxy 2 mot varandra i en ny omgång Versus...


Facebook
TwitterReddit

Om det är något som Marvel-succéerna Ant-Man och Guardians of the Galaxy har lärt oss är att man inte klarar sig på egen hand som hjälte; Scott Lang har Hope Van Dyne och Peter Quill har ett gäng oförskämda aliens i sina solofilmer, exempelvis. Om det är något annat som dessa filmer också har lärt oss är att lite självdistans och ett gott sinne för humor räcker långt för dagens moderna serietidningsfilmer och att allt inte behöver vara så hemskt seriöst hela tiden. Men hur står sig dessa komediuppföljare mot varandra, egentligen? På vilket sätt följer dessa upp föregångarna utan att upprepa samma skämt och hur ser berättarfokuset ut i dessa humoristiska serietidningsfilmer? Låt oss ta reda på det...

[1] Huvudperson
För enkelhetens skull kommer jag att fokusera på enbart Scott Lang och Peter Quill som huvudpersoner och diskuterar resten av karaktärerna längre ner. Börjar vi med Ant-Man är det svårt att inte charmas av Paul Rudd som... Paul Rudd. Rudd fortsätter kläcka käcka kommentarer och mest vara sig själv, men jag gillar verkligen karaktärens humoristiska livssyn; jag gillar det faktum att Lang helst tar avstånd från Marvels domedagsintriger och att han känns som en mycket mindre människa (hehe) i relation till detta mastiga superhjälteuniversum. Det är lätt att tycka om denna otursförföljda och humoristiska tjuv, som med sin krympdräkt får utlopp för sin listiga och finurliga fantasi i prekära situationer. Han är ingen supermänniska på något sätt eller någon självutnämnd sådan - han är bara en vanlig kille som vill göra det rätta.

Däremot känns det som att det emotionellt sett pågår mer hos galaxväktarna - särskilt hos Peter - än hos Scott, som mest hindras av FBI:s fotboja och det faktum att han slogs mot andra Avengers i Civil War - till Hopes och Pyms förtret. Då tycker jag att historien om den ståtliga rymdguden Ego är betydligt mer engagerande, som ju vänder Quills värld upp och ner. Jag gillar att Peter känner sig som en liten, förvirrad pojke på nytt efter att pappa Ego försöker vara en del av hans liv igen och denna dynamik ger karaktären nya, mänskliga smärtpunkter när det sedan visar sig att pappan sådde egentligen fröet till hans största sorg: moderns död. Precis som i fallet Rudd känns Chris Pratt som att han mest spelar sig själv i Guardians of the Galaxy-filmerna, men det känsliga James Gunn-manuset räcker långt för att ge Peter mer karaktärsutveckling.

Ska jag välja mellan Ant-Man och Star-Lord faller dock valet på Scott Langs mer jordnära stil och naturligt charmiga utstrålning. Det är en mer småskalig rollfigur med småskaliga problem som ju hamnar i stark kontrast med Gunns episka virrvarr, men det är nog just därför jag föredrar hyggliga Lang. [Vinnaren: Ant-Man and the Wasp]

[2] Antagonist
Med undantag för Josh Brolins Thanos och Killmonger i Black Panther är superskurkar i Marvel-filmerna aldrig riktigt varit filmernas starkaste inslag; antagonisterna i dessa filmer är oftast papperstunna hinder som enbart existerar för det faktum att superhjältar ju måste slåss mot någon i varje film och motståndarna i Ant-Man and the Wasp faller tyvärr in i ledet av bleka fiender. Ghost har visserligen en rätt läcker superkraft och påminner om Overwatch-hjälten Tracer i sitt fysiskt splittrade tillstånd mellan tid och rum, men saknar helt gnista och tjurar mest likt ett grinigt barn. Hennes bakgrundshistoria är generisk som bäst och till slut minns man hennes krafter mer än den surmulna karaktären i sig. Walton Goggins som vapenhandlaren Sonny är knappt ens värd att nämnas, som ju tycks spela samma typ av odåga som han alltid har gjort (fast i fulare peruk) och har ingen större inverkan i berättelsen.

Till skillnad från dessa gäspframkallande figurer känns Kurt Russels egoistiska och psykopatiska dödsgud Ego som en klart mer överlägsen och mer underhållande motståndare, även om dennes motivation knappast är särskilt kreativt. Man vet ju från början att den här gubben har något mörkt i kikaren när han introducerar sig som Star-Lords farsa, men familjedynamiken med Chris Pratt fungerar mycket bra och ögonblicket där han nonchalant avslöjar att det var han som planterade tumören i Peters mamma - något han, i sin vridna logik, gjorde för kärlekens skull - är härligt makabert. Jag gillar hur cancertumören till karaktär systematiskt impregnerat flera raser i universum i tusentals år, vars avkommor sedan hittas begravda i Ego-planetens kärna och hela scenen där han lägger korten på bordet är kusligt omänsklig. Hur mycket Ego än låtsas förstå människorasen och livet i stort visar det sig att han aldrig kommer att förstå den starkaste och mest drivande kraften i universum: kärleken.

Det är kanske inte helt rättvist att jämföra trista Ghost med en knasig rymdgud, men Kurt Russell har mer karaktär och personlighet i sin insats. [Vinnaren: Guardians of the Galaxy Vol. 2]

[3] Sidokaraktärer
Scott Lang och Peter Quill hade ju som sagt inte klarat sig själva utan sin superhjältefamilj och om det är något som dessa filmer har starkt gemensamt är deras underbara karaktärskara. Det är exempelvis svårt att inte älska Langs guligga ex-familj och Luis är en oemotståndligt kul figur som konstant packar sina redogörelser med irrelevanta detaljer, men det är Evangeline Lillys proffsiga, skarpa och stenhårda Wasp som stjäl rampljuset i uppföljaren. Det känns lika mycket som Wasps film som Ant-Mans och precis som filmtiteln antyer, är det svårt att separera getingen och myran från varandra, som ju klickar ljuvligt bra ihop. Även Michael Douglas får lite mer att göra denna gång än att bara sitta i sitt dammiga gamla tanthus.

Samtidigt känns Gunns galax befolkat med betydligt mer färgstarka och mer intressanta ansikten och till skillnad från exempelvis Luis gäng eller Janet van Dyne - som har en minimal roll - tar Gunn både gamla och nya figurer till nya, oväntade platser. Det speciella med det andra Guardians-kapitlet är att majoriteten av karaktärerna - liten som stor - får sin chans att skina i ytterst personliga berättelser. Vol. 2 fördjupar exempelvis mordiska Nebula och att se Rocket och Yondu knyta ett oväntad band med varandra ger filmen en ny puls, även om vissa scener kan kännas lite väl melodramatiska. På så vis känns Guardians of the Galaxy inte som en upprepning som Ant-Man 2 ibland kan göra, där mycket av skämtstrukturen i myrfilmen känns alltför bekant och relationer förändras inte så värst mycket mellan huvudpersonen och resten av dennes värld. Man gör inte heller tillräckligt mycket med figurer som Ghost, Bill Foster eller den tramsiga FBI-agenten Woo för att driva storyn åt nya håll. Å andra sidan landar inte heller alla karaktärer från Guardians lika väl och tryggt som Ant-Man and the Wasps övriga cast, där exempelvis Drax mest blir jobbig att lyssna på och mindre roller som Taserface faller platt.

Ändå ser jag Gunns sidokaraktärer som den bättre birollsskaran, som ju kompletterar Peters värld på betydligt mer fängslande, känslomässiga och originella vis. Dessutom stjäl lill-Groot varje scen han medverkar i, Mantis är otroligt charmig och piraten Yondu är i en klass för sig. [Vinnaren: Guardians of the Galaxy Vol. 2]

[4] Story
Efter att ha kikat på dessa filmer igen upptäckte jag hur "tjatiga" dessa filmer kändes, på olika vis. Ant-Man and the Wasp skiftar exempelvis från att vara en historia om att rädda Janet van Dyne från kvantumvärlden till en enda lång tradig jakt efter ett miniatyrlaboratorium, som tappar spänning och engagemang ju längre den pågår. Guardians of the Galaxy Vol. 2 i sin tur tycks aldrig ta slut efter att alla karaktär får gråta ut en skvätt från sina personliga bekymmer och den sista halvtimmen är proppad med lite väl mycket budskap om kärlekens och vänskapens ogenomträngliga kraft. Det blir för mycket, för utdraget i båda fallen.

Men storymässigt måste jag säga att Vol. 2 knäcker Ant-Man and the Wasp, med lätthet. Att se myran och getingen puckla skurkar med förminskade vrålåk och förstorade Pez-behållare räcker långt och denna påhittighet är ju filmens egentliga huvudnummer, men historien om kvantumspöken, husarresteringen och krånglande hjältedräkter saknar högre insatser - trots den mörka eftertextscenen. Ant-Man and the Wasp känns för oförarglig och trygg som möjligt, medan Gunns tvåa känns som ett personligt passionsprojekt. Det doftar nämligen Gunn-galenskap i varje vrå, i varje detalj från denna skruvade galax och det gör ju mindre intressanta inslag som GCI-gudar till något mer än bara en typisk superhjälterulle. Det gör klyschiga historier om gott och ont till en minnesvärd rymdmelodrama med massor av minnesvärda ögonblick. Det gör musikmontage som Fleetwood Macs "Break The Chain", som uppstår efter ett tyst ögonblick av kärleksfulla flashbacks, så otroligt mycket mäktigare i Gunns omtänksamma händer och förgyller filmseriens originella inramning.

Vol. 2 tar förvisso i lite för mycket på känsloplanen och drar ut den sista akten med lite väl mycket rymdbataljer, men det var faktiskt riktigt underhållande att utforska karaktärernas emotionella världar och Yondu växer på ett så mänskligt och överraskande vis att man inte kan göra annat än att uppskatta filmvärldens emotionella palett. [Vinnaren: Guardians of the Galaxy Vol. 2]

VINNARE: Guardians of the Galaxy Vol. 2
Säga vad man vill om Gunn osmakliga Twitter-inlägg, men att fylla sina filmer med personlighet och minnesvärda scener - det kunde han, minsann. Man kan nämligen byta ut Reed från Ant-Man-filmerna och ändå behålla samma mysiga familjeformat, men att byta ut Gunn inför Vol. 3 tar givetvis ut andan från den vrickade galaxen...