Opinion: Rogue One fick mig att ogilla Star Wars

Jag, och troligen många av er som läser detta, växte upp med en kärlek till Star Wars. Flera av oss drömmer sig säkerligen tillbaka till en enklare tid fylld med spännande Star Wars-spel, Star Wars-Lego på julafton eller kanske till och med nya Star Wars-filmer som sakteliga rullar ut i biograferna (även om de var hemska prequels). Ett av mina bästa minnen var när jag som liten fick välja en valfri födelsedagspresent från min hemstads leksaksaffär och jag gick hem med Micro Machines miniatyr av den Tydirium-skytteln från Return of the Jedi komplett med vinklingsbara vingar och en liten Han Solo och Chewbacca som kunde sitta i cockpiten.

Så när Disney utannonserade att de skulle skaka fram en ny trilogi, och en hel radda extra filmer utöver detta, så vaknade den där Star Wars-besatta pojken till liv igen. När den första trailern för The Force Awakens släpptes december 2014 fnittrade jag högljutt med mina kollegor och att se Millenium Falcon fara mot annalkande Tie Fighters med John Williams klassiska musik bombastiskt dånandes gjorde mig lite emotionell. Detta känns som en miljon år sedan och mitt intresse för varumärket har med tiden slipats bort som en sten vid havet och vad som tidigare var hjärtpumpande glädje har blivit cynism och djupa suckar. Det började med Rogue One: A Star Wars Story.

Rogue One är en händig handbok i hur man sakta dödar fantasi samt hur kallt och besinningslöst varumärkesigenkänning kan vara. Jag tvivlar såklart på att ingen här någon gång funderat över vad som hände minuterna innan A New Hope och Leias "diplomatiska" rymdjolle blir bordat av Imperiet ovanför Tatooine. Exakt hur lyckades rebellavskummen, som endast verkar ha lampskärmar som huvudbonader, smussla till sig ritningarna till det mäktigaste vapnet i galaxen? Disney visar här hur en frågeställning ofta kan vara tusen gånger mer spännande om den lämnas obesvarad.

Nu ska jag säga att min första genomtittning av filmen inte var bland det värsta jag sett. Det var lite spännande att se Star Wars försöka djupdyka ner i universumets mörkare och mer desperata kapitel med lite spännande action, nya karaktärer och en mer intim story. Men det var en scen som jag inte tyckte om. En scen som sakta men säkert var den lilla sprickan i fasaden som växte sig större för varje gång jag såg Rogue One. Det var den berömda Darth Vader-scenen. Den scen som enligt mig helt förkroppsligar mitt problem med varumärkets inriktning.

Ta det inte fel nu; i ett vakuum är den scenen bland det häftigaste som visats i universums historia. Att se Darth Vader gå bärsärkagång och tillintetgöra rebeller som om de inte vore något var tillfredsställande. Men det tjänade ingenting till storyn över huvud taget. För Darth Vader var inte ett egentligt klimax relaterat till huvudpersonernas kamp nere på Scarif och hade ingen som helst inverkan på händelserna. Hela den scenen, trots sin makalösa nördfaktor, är egentligen bara ett referensspektakel. En laserpekare som viftas framför allas ögon som om vi vore en skock med vilda kattungar. Det skiner, blänker och gnistrar men saknar ett faktiskt existensberättigande.

Vad är det som scenen faktiskt bidrar med utöver denna nördfest? För energin från den scenen är inget som egentligen fortsätter med A New Hope och det faktum att Darth Vader skulle ens behöva ta sig an rebellerna på egen hand känns inte heller så logiskt då han ändå var oerhört lugn och metodisk i originalfilmen som utspelar sig bara en kort stund efter Rogue One. Det var något som gjorde honom och Imperiet skrämmande när man var liten; Vader var en farlig fiende som många fruktade, men Imperiet hade sån makt att han ändå inte behövde lägga sig i. Sedan så känns det märkligt att Leia Organa spelar så ovetandes om Vader personligen såg skeppet lämna Scarif. Rogue One bygger inte ut dessa händelser och har ingen helt naturlig övergång till A New Hope som många hade hoppats.

Den scenen var vad som senare ledde mig till att ifrågasätta många andra saker i filmen. Som hur vi har en distraherande digital Grand Moff Tarkin posera framför kameran, hur en mugg med blå mjölk är bland det första vi ser i hela filmen och hur patrasken Evazan och Ponda Baba tydligen vandrar omkring på Jedha bara en kort stund innan Imperiet spränger stället och senare tar sig till Tatooine och så vidare. Det är scener, stunder och detaljer som gång på gång fortsatt gör mig mer och mer irriterad. Star Wars under Disney har en grav identitetskris där deras filmer som ska utvidga universumet aldrig slutar försöka leva under den ikoniska skugga de tror att fansen vägrar leva utan.

Nu kan jag såklart bara tala för mig själv men jag börjar bli mer än måttligt trött på filmindustrins besatthet av nostalgi, referenser och ikonografi från 70 och 80-talets ljuva varumärken. Speciellt när filmerna som kommer bärandes med detta överflöd av "känner du igen detta?!" sällan har sin egna identitet eller bidrar med något nytt och minnesvärt. För ärligt talat, vem kommer inom 10 år att minnas Felicity Jones karaktär Jynn Erso? Eller det svarta hål av karisma som är Cassian Andor? Det är karaktärer som är där för som mest ytligt drama och för att kontextualisera de frågor som fans tydligen insisterar att vi konstant behöver svar på. Måste vi verkligen veta varför Dödstjärnan har en svag punkt?

Disney försöker krama svar ur varenda liten onödig detalj som blod ur en sten och berövar Star Wars från sin magi. Nu är Rogue One inte en i närheten lika stor bov som Solo-filmen var, en film som fick mig att kontant sucka och begrava ansiktet i händerna (scenen som rakt ut förklarade Han Solos efternamn var så smärtsam att jag trodde jag hade gallstensanfall), men det var början till slutet av hur Disney haft noll koll på hur de ska hantera varumärket. Jag har enorma problem med den filmen men jag tar hellre 1000 till av Rian Johnsons The Last Jedi än en till Rogue One eller Solo. För Rian gjorde i alla fall en film som ur ett metaperspektiv ifrågasatte vikten av kanoniska referenser och nostalgi istället för att begrava sig under det.

Det är skönt att se hur Disney börjat röra om och skifta sin Star Wars-satsning efter klara problem med hur de ska gå till väga. Jag hoppas att vi framöver kan slippa att ha en Star Wars-film per år för det är ärligt talat det sista vi behöver. Star Wars började som ett passionsprojekt och det var något som de tre första filmerna verkligen kändes som. Det var inte bara produkter masstillverkade på rullande band med olika visioner och nostalgitopping för att försöka gömma sina brister.

Nu är jag såklart svag och fortsätter se dessa filmer. Jag köper de på blu-ray när de släpps och jag är fortfarande nyfiken på hur Star Wars: Episode IX kommer att bli, men jag måste ärligt talat säga att Rogue One var vad som var början till slutet av min entusiasm för Star Wars. Den första trilogin av filmer står sig fortfarande som en klassisk serie av filmer som för det mesta håller väl även idag, George Lucas brinnande inferno till prequel-rullar är underhållande dåliga men fortfarande säregna i sin stil och inriktning, men Disney är vad som sakta får universumet jag växt upp med att kännas platt, grått och ointressant.