LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annonsera
logo hd live | Ni no Kuni: Wrath of the White Witch
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Då saknar jag de gamla spelkonsolerna...

Hegevall retar sig (såklart) på en del egenheter som är synonymt med dagens spelkonsoler och har skrivit en krönika om vad han saknar från våra gamla retroenheter...

Jag älskar våra nya spelkonsoler, även fast såklart ingen av dem bör beskrivas som perfekta. Jag älskar i och för sig nästan alla nya prylar som mina svettiga labbar får chans att fingra på. Jag är pryltokig och har så varit i princip hela mitt liv och när det vankas ny teknologi från spelvärldens giganter, är jag en av de där som sitter som på nålar och väntar/längtar efter det som komma skall. Med det sagt händer det allt oftare att jag saknar funktioner och egenskaper från gamla spelkonsoler och således drömmer mig tillbaka till svunna tider, när konsolerna kanske kändes en smula mer genomtänkta i sin helhet. O andra sidan handlar det ju i mångt och mycket om enklare tider, också, vilket gör jämförelsen en smula orättvis. Jag har hur som helst smiskat ihop en liten lista över saker som jag saknar från en del gamla retrokonsoler.

Jag saknar en fysisk reset-knapp
Hela grejen med att konsoltillverkare som Sony, Microsoft och Nintendo plockat bort så gott som varenda fysisk knapp på dagens spelmaskiner kommer jag nog aldrig att begripa. Jag kan förstå grundidén om att det är enklare att göra en mer stilrent minimalistisk produktdesign om man skippar allt vad knappar och luckor heter, men för mig som användare är det i det närmaste hjärndött att inte kunna sträcka sig fram och fysiskt stänga av konsolen eller starta om spelet med en riktig hårdknapp, och då menar jag ingen blippigt oförutsägbar touch-knapp som lever sitt eget lilla liv (PS4, jag blänger på dig).

Jag saknar att slippa uppdatera
Visst, jag ska egentligen inte gnälla över att Sony, Microsoft samt Nintendo hela tiden arbetar för att förbättra spelkonsolerna vi spenderat en massa pengar på. Det är ju en bra sak, nästan enbart. Men det finns en inbyggd känsla av dödlig frustration varje gång jag låter min Xbox One X vila i ett par månader och sedan startar den för att snabbt slunga igång Halo 5: Guardians och brassa på några rappa matcher. För det går ju såklart inte. Först ska 1,64 GB uppdateringar laddas hem och sedan installeras, vilket inte sällan gör att jag skallar ett vitrinskåp.

Jag saknar att stoppa i en kassett och spela, direkt
Ibland blundar jag och drömmer mig tillbaka till enklare tider. När jag köpte ett Playstation-spel, cyklade hem, stoppade i skivan i min konsol och bara spelade, direkt. Eller när jag lånade något nytt Super Nintendo-spel av klasskompisen Albertsson, lubbade hem och bara klämde ned kassetten i min SNES, utan bekymmer. På någon ynka sekund var jag såklart igång - och spelade. Idag kräver alla storspel att det ska installeras stora, stora filer på konsolens hårddisk och även om jag såklart ser fördelarna med kortare laddningstider och allt det där (gentemot skiva, för kassett fanns det inga), är det ändå sådär lagom irriterande med jämna mellanrum. Många gånger tror jag ärligt talat att jag tillbringar mer tid med att vänta på att konsolen ska uppdateras, spelet laddas hem, patchas och installeras - än vad jag gör med själva spelandet av titeln som det nyss tog tre timmar att få igång.

Jag saknar handkontroller med sladd, som bara var att koppla in
Ibland, om jag bestämt mig för att lira på min Playstation 4 eller Xbox One tillsammans med tre stycken kompisar känner jag en frustration komma krypande som jag vet med mig inte är det minsta nyttig. Snarare tvärtom. Livsfarligt för ett gammalt gubbhjärta som mitt. För det händer inte sällan att jag får något slags light-raseriutbrott en sådan gång och börjar vråla likt en besatt människa. Och just då... Just precis då, saknar jag exempelvis min Nintendo 64 där allt som krävdes var att plocka fram tre handkontroller till och pula in sladdarna in i konsolen. Klart! Idag ska allt krånglas till sådär onödigt mycket med konton och liknande - vilket retar gallfeber på undertecknad.

Jag saknar Game Genie
Detta kanske bara är korkad nostalgi som talar men om jag skulle påstå att jag inte saknar möjligheten att poppa in min Game Genie i min Mega Drive och på ett kick kunna fuska mig igenom hela nivåer med oändligt liv, oändlig ammunition och massor av nya (hemliga) vapen, skulle jag ljuga. Under ett par år i min mångåriga historia som gamer älskade jag att fuska och jag älskade Konamis gamla härliga fuskkoder lika mycket som jag älskade min Game Genie.

Jag saknar ljuspistoler
Duck Hunt var skoj, det finns en charm i det gamla Nintendo-spelet men det är såklart inte därför som jag saknar ljuspistolen. Det är snarare tre stycken titlar som släpptes under ett senare skede i spelhistorien som jag verkligen drömmer mig tillbaka till och de tre stavas Time Crisis, Virtua Cop samt House of the Dead. Även om alla tre var glorifierade "railshooters" och idag kanske skulle ses som hopplöst gammalmodigt mossiga om de släpptes år 2019, fanns det för egen del något magiskt i det faktum att man fick vara riktigt fysisk tillsammans med spelet via pistolen i sig. Visst, idag finns det den där märkliga, kritvita Aim Controller-grejen till Playstation VR som kanske kan beskrivas som en vidareutveckling av Namcos Guncon (Time Crisis) men det blir ändå inte samma sak.