På besök hos Thunderful Publishing

Tystnaden från de nedlagda båtsvarven är slående. Lukten av krogrester från andra långgatan och det distinkta näsrotskittlandet av fisk slår upp i snoken på ett trevligt sätt medan jag vinkar till Conny, Bobby och Ronny som har sålt hälleflundra vid kajen i nästan tre generationer. Någonting bryter dock det säregna västkustoset. En fräsch hufvudstadsodör, blandningen mellan Dubbel-Dusch och skovax. Det är Kim Orremark. Han står där framme utanför ingången till Seko, barnavårdscentralen och Transportarbetarnas Riksförbund och tittar varmt på mig. Vi ska tillbringa dagen hemma hos Thunderful Publishing som har lokaler i en tjusig byggnad längs med Göteborgs hamninlopp, för att testa flera spel från olika utvecklare som utgivaren praktiskt nog har samlat under ett och samma tak, dagen till ära. Du har redan läst om några av våra bravader i form av förhandstitten på Steamworld Quest och Ghost Giant, men det finns mer att berätta vilket vi tänkte göra i en tudelad artikel: Jag (André) om den koffeinfyllda förmiddagen, och Kim om den matkoma-signerade eftermiddagen.

Vi stegar in på kontoret och möts direkt av de tre pärlorna tillika eldsjälarna Alexandra, Andreas, och Paulina som tillsammans kom att lotsa oss igenom den spelsprängfyllda dagen på ett spektakulärt sätt. Schemat är tajt, så vi tar genast plats i en stor halvcirkel som formats runt de tre storcheferna Brjann Sigurgeirsson (Image & Form), Klaus Lyngeled (Zoink) och Ed Valiente (Thunderful) medan de håller i sitt välkomsttal.

Jag lyssnar hängivet på vad vi ska bjudas på under dagen, ända tills jag ser i periferin att Kim har inlett en diskret sidledsvandring mot mig, varpå han lägger helskägget rakt i mitt öra: "Du, varför är vi de enda som har skor på oss?" Han har rätt. Alla i den 30 man starka halvcirkeln runt morgontalet har vita tygtofflor på sig, medan Kim och jag står längst bak i gruppen med nedregnade storgaloscher som riktiga tonårsförbrytare. Paniken stegrar. "Hur ska vi förklara för Petter att vi blev utslängda redan under första kvarten?"

Efter talet iscensätter vi en smidig och agentlik operation och tar sedan plats på golvet i bara strumpor, något tryggare än innan. Vi klarade oss. Vi är fria att röra oss obehindrat och icke-ifrågasatta i lokalen, vilket jag utnyttjar till att rusa fram till två rediga grabbar i Hellfront: Honeymoon-tröjor. Jag älskar Hellfront med sin mustiga spelmusik och simpla men utmanande spelbarhet och förklarar genast att jag minsann innehar världsrekordet (med tjugo sekunder från tvåan) på en av banorna. De är mycket, mycket imponerade av denna osannolika bravad, och vi avslutar pratsessionen med att lira ett par omgångar tillsammans med ett gäng spelskribenter från England. Skygoblin-snubbarna Theodor och Mathias är rent omöjliga att rå på i det explosiva flerspelarläget, men trots att jag kanske inte levererar på plats kommer vi överens om att Gamereactor minsann ska besöka deras spelstudio på Lindholmen någon gång under våren. Den officiella agendan blir att snacka om hur utvecklingen gick med Hellfront, medan jag förstås ska försöka luska fram vad Skygoblin-studion har för läckra framtidsplaner.

Efter lunch bussas vi in i ett rum där underbara Steamworld Quest visas upp av Julius Guldbog från Image & Form. Jag har inte samma mastiga Steamworld-meriter som Kim men Dig 2 spelas flitigt än idag och Quest känns helt fantastiskt medan vi testar det på varsin Switch-dosa. Designen och animationerna är orimligt vackra och den spelkortsbaserade stridsmekaniken har ordentligt med potential för att bjuda på riktigt taktiska, svåröverkomliga strider som inte bara fokuserar på hur hårt du har grindat upp dina karaktärer, utan att du faktiskt måste tänka efter, ordentligt, innan du dunkar ut spelkorten i plytet på överdimensionerade svampfiender. Det som fångar mig mest under spelsessionen är dock själva dialogen, där en av hjältinnorna narraterar sig själv som den oövervinnliga sagohjälte hon tror att hon är, vilket irriterar hennes följeslagare ganska kraftigt. Varenda dialogruta har en humoristisk underton, och intervjun vi kör med Julius under tiden avbryts ständigt av att jag inte kan hålla mig för garv medan de två robot-karaktärerna lunkar runt i skogen på jakt efter mintsvamp(?). Både jag och Kim är våldsamt överens om att en japansk rollspels-spinoff är helt rätt väg att gå för Steamworld-universumet, framförallt när spelkortsstrider har blandats med i kompotten på ett helt underbart sätt.

SteamWorld Quest: Hand of Gilgamech var sannerligen det jag (Kim) såg fram mest emot inför mitt och Andrés besök hos Thunderful, och intrycken därifrån stod sig när dagen var slut. Det fanns dock en hel del annat att bli exalterad över också. Strax innan vi begav oss iväg på den gemensamma lunchen slog vi oss ned på golvet med Brjánn Sigurgeirsson för att få en personlig genomgång av Anthill på Nintendo Switch. Brjánn kallade det gång på gång "det absolut bästa spelet som någonsin gjorts" och även om den saken kan diskuteras rådde det inga tvivel om att André helt klart var med på de noterna eftersom han fnissade som ett mycket litet barn i en godisaffär varje gång myrorna på skärmen gjorde enkla saker som att förflytta sig mellan olika punkter. Jag ska dock villigt erkänna att det var svårt för mig att relatera och förstå alla liknelser mellan arbetsmyror och göteborgska hamnarbetare, hade jag varit västkustbo hade parallellerna säkerligen fungerat bättre. Allt som allt, Anthill ser ut att vara ett perfekt tidsfördriv på Switch och Brjánn berättar om den gången han höll på att missa ett flyg för att han blev helt uppslukad av spelet på en flygplats. Lyckligtvis slutade det hela bra, han kom med planet men fick höra 346 människor sucka samtidigt när han boardade sist av alla.

Det fanns mängder av andra spel på plats som vi fick oss små teststunder med, jag slog mig ned med det mysiga Decay of Logos, ett spel som lånar mycket spelbarhet från exempelvis Dark Souls-serien men med en design som snarare lutar åt Zelda-hållet. Utvecklarna berättar för mig att de verkligen har satsat på att bygga ett spel med supertät atmosfär där det narrativa drivet verkligen ska stå i fokus. Vid sin sina kommer vi ha en mytologisk älg som inte bara kommer kunna hjälpa till i spelets strider utan också i diverse pussellösning. Av den lilla stunden jag spelade att döma kan Decay of Logos bli precis hur helmysigt som helst och mixen mellan Zelda och Dark Souls känns avvägd och spännande.

Vid den här tidpunkten på dagen hade jag och André återhämtat oss från den katastrofala toffelincidenten på morgonen och kunde äntligen slappna av. Det märktes på André, som vanligtvis jobbar på båtvarvet, att han behövde konsumera någonting med fordon i. Jag släpade med honom till en soffa för att spana in BMX-spelet Lonley Mountains: Downhill, utvecklat av den lilla studion Megagon Industries i Tyskland. André greppar handkontrollen och slungar sig ut för en backe men kan inte riktigt kontrollera någonting på skärmen och trycker nyllet direkt in i närmsta träd. Jag, som precis öppnat en flaska läsk, kan inte dölja min förtjusande skadeglädje och vrålskrattar lite för högt. Hela byggnaden stannar upp, allt blir knäpptyst och jag skäms. André lär sig till slut spelkontrollen och börjar skickligt sicksacka ner för smala passager och läskiga dödshopp.

Lonley Mountains: Downhill kan enkelt (och kanske lite orättvist) beskrivas som om Trials-spelen helt plötsligt bytte vinkel och du skulle cykla nedåt istället för att köra crosshoj över andra hinder. Det är dock egentligen inte särskilt likt. Allt handlar om hur bra du kan bli på att manövrera bromsen och tighta svängar samtidigt. I början kändes det som jag inte hade koll på ett jota men efter varje omstart (som sker så snart du har cyklat in i något eller ramlat på andra sätt), kändes det som att jag blev bättre hela tiden. Efter en halvtimme med spelet började glåporden från André hagla och jag utmanade honom; "Vem är snabbast?". Jag som Stockholmare är alltid snabbast, tävlingen avgjordes snabbt. Jag lyckades även tvinga på mig en konversation med utvecklarna, två gemytliga tyska herrar, och vi pratade om deras redan existerande hardcore community, balansering och plattformstrubbel. Lonley Mountains: Downhill kan bli precis hur kul som helst och den där direkta jakten på höga poäng som är så beroendeframkallande i exempelvis redan nämnda Trials infinner sig direkt. Spelet ska släppas någon gång under året.

Thunderful hade fler spel på plats och vi hann inte riktigt klämma på allt under tillfredsställande tidsramar. Spel som Curious Expedition, Rico, Giga Wrecker Alt. fanns på plats spelbara (där recension av Rico är på väg) och allt som allt var det en dag fullmatat med coola intryck och roliga berättelser. Jag och André slog oss exempelvis ned med grundaren av Image & Form och tillika överhuvud av Thunderful och hans kollega Edward Salvador Valiente som tidigare jobbat bland annat åt Nintendo. Vi pratade om hur det var att se det första SteamWorld-spelet utannonseras under en Nintendo Direct och hur företaget har jobbat med serien efter det och hur framtiden kan se ut. En hel intervju kommer komma som en separat artikel, snart.

När dagen börjar lida mot sitt slut vill André prata om den sedvanliga göteborgska kvällen, jag har ingen aning om vad det är men får snabbt lära mig att den innehåller dansband, cigarrer och dödshot, något jag aldrig skulle tacka nej till, såklart. Vi börjar packa ihop oss och glider i våra sneakers. Jag är nöjd, SteamWorld Quest: Hand of Gilgamech känns på förhand riktigt toppen och André verkar fortfarande tro att han befinner sig i Ghost Giant eftersom han konstant försöker ta tag runt min midja och kasta mig över hustak samtidigt som han pratar om någon Louis och fnissar. I en perfekt vykortsbild går vi sen sakta mot solnedgången i ett jättekallt och snålblåsigt Göteborg och lämnar den svenska utgivaren bakom oss, för den här gången.