Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
artiklar

Best of Metal Gear

En av de spelserier som haft allra högst genomgående klass är Konamis Metal Gear-följetong, men vilken del av dem är egentligen det allra bästa spelet?

(5) Metal Gear Rising: Revengeance
2013 / PS4, Xbox 360
Det var såklart modigt av Hideo Kojima att år 2009 utannonsera Metal Gear Solid: Rising, en spinoff i den anrika Metal Gear-serien utan ett spår av den stealth serien så intimt kommit att förknippas med. Men det var ändå att ta sig vatten över huvudet och tystnaden var kompakt i två års tid. Det ville sig inte riktigt. Lyckligtvis finns ju Platinum Games och är det något denna studio behärskar fullt ut så är det tredjepersonsaction. År 2011 kom de överens om att de skulle göra spelet och två år senare släpptes sedan Metal Gear Rising: Revengeance. Och det ska vi vara tacksamma för. Platinum Games bjöd på ett högoktanigt actionspel utan döda stunder där vi röjde runt med en ohyggligt dödlig Raiden. Kvar från Metal Gear-serien fanns de vansinniga personligheterna och de sanslösa bossarna och i slutändan står sig Metal Gear Rising: Revengeance som ett av de mest underhållande actionspelen från förra generationen. Att det inte fått mer uppmärksamhet - eller ännu hellre en uppföljare - är direkt skamligt.

(4) Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots
2008 / PS3
Den 90 minuter långa mellansekvensen som Hideo Kojima stoppade in i äventyret som kretsade kring en äldre, grånad Snake, torde rimligtvis vara orsak nog att aldrig kora detta spel i någon form av bästa-lista - någonsin. För hur filmiska filmsnuttarna och själva grundberättandet i denna älskade spelföljetong än varit genom åren, gick det helt klart överstyr i Guns of the Patriots. men det är ju å andra sidan alltid det som (bland annat) utmärkt Metal Gear Solid och sett till så att Kojima-Sans kedjerökande superspion stuckit ut från mängden - att det vågat gå mot strömmen och helt enkelt brutit regler, normer och ny mark i omgångar, vilket även var fallet här. Snortight spelmekanik, superlarvig komik, en inbyggd mytologi som slog knut på sig själv flera gånger om samt en estetik som fick oss att vilja gråta av renodlad lycka. Metal Gear Solid 4 förblir ett strålande spel proppat av karaktär och personlighet.

(3) Metal Gear Solid: Peace Walker
2010 / PSP, PS3, Xbox 360
Det råder för oss på Gamereactor ingen som helst tvekan om att denna spelserie varit som allra vassast när Hideo Kojima (& Co) förflyttat historien från en sargat terroristproppad nutid hela vägen tillbaka till 70-talets Kalla kriget och i Peace Walker fick vi mer av den sanslösa briljans som Snake Eater innehöll. Big Boss var i detta klassiska äventyr (som släpptes exklusivt till PSP till en början men sedan även konverterades till andra plattformar) stationerad i Costa Rica tillsammans med det handplockade specialförbandet MSF (Militaires Sans Frontières) och i jakt på ett massförstörelsevapen signerat terrorgruppen Peace Sentinels gick han såklart över gränsen både en och två gånger. Snortight mekanik och den där svårbeskrivna superatmosfären från Snake Eater hörde till de mest minnesvärda ljuspunkterna i detta bärbara, underbart underbara actionpekoral.

(2) Metal Gear Solid
1998 / Playstation
Det är svårt att prata om Metal Gear Solid utan att instinktivt börja skrika av förtjusning. Hideo Kojimas vision för framtida 3D-spel sopade banan med allt vad berättande i spel hette innan och samtliga på redaktionen (förutom pluttarna Adrian och Henric som inte var födda) spelade, grinade och spelade igen. Det är fortfarande ett av de bästa spelen som har gjorts och en milstolpe vi alltid kommer prata om. Givetvis är det ett av de bästa spelen i serien också. Att infiltrera Shadow Moses-ön iklädd tight kroppsdräkt och ett paket cigaretter som den surmulne Solid Snake för att nysta upp en gigantisk konspiration samtidigt som färgstarka bossar ur karaktärsgalleriet ska besegras är lika roligt idag som det var då. Alla detaljer som gått in i att skapa världen, alla konversationer i spelets codec och mängden hemligheter som finns instoppade överallt gör Metal Gear Solid till en riktig klassiker.

(1) Metal Gear Solid 3: Snake Eater
2004 / Playstation 2
Shagohod, Volgin, Sokolov, The Philosophers, Groznyj Grad. Att bara läsa några av uttrycken högt för sig själv får det att flimra framför ögonen av grågröna mellansekvenser med ett av spelvärldens absolut bästa hakparti i centrum. Den sista delen i trilogin kom ut år 2005 i Europa och golvade varenda Metal Gear-torsk då det var ett så stort kliv från de tidigare delarna i serien. De pannkaksplatta inomhusmiljöerna från Shadow Moses och Big Shell var nu utbytta mot en enormt detaljrik sovjetdjungel och vi var rentav livrädda då Snake (Big Boss) inte längre hade någon radar som kunde visa vart ryssen höll till. Istället fick vi byta paltor på Snake stup i kvarten för att han skulle smälta in i miljön bättre och visst var det obeskrivligt tillfredsställande att attackhoppa ut från en buske mot en stackars patrullerande knegare. Överlevnadsspelbarheten, där storrökaren var tvungen att krubba i sig ormar och annat djungelmums gav en ytterligare underhållningsspets till liret som gjorde att vi verkligen kände oss som den där utsatta superagenten, med ett orimligt stort ansvar på sina axlar.

Det gjorde ingenting att mellansekvenserna var lika långa som ett sitcom-avsnitt för med Kojima som regissör förmedlas alltid ren Hollywood-briljans och själva berättelsen serverade så många vändningar och trippelagenter att vi fick torrsprickor i svalget. Snake Eater är det bästa spelet i serien, det är inget snack om den saken enligt oss på redaktionen, och rent motiveringsmässigt hade vi egentligen kunnat skita i att skriva allting här ovan för det räcker i princip att nämna två stycken karaktärer. Två stycken bossar, som har lyckats bli de mest minnesvärda slagsmålen vi någonsin har stött på med TV-spel som berättarmedium. Kampen mot hundraåringen The End är en rafflande batalj, utformad på ett sätt som vi aldrig hade sett tidigare. Den sträckte sig över flera olika, stora områden (med laddningssekvenser emellan dem) och när vi efter många bråda dödar äntligen fick tag på den välgömda skäggstruten gick vårat avtryckarfinger som en trimmad symaskin. The Boss var däremot en mer klassisk strid, men så outgrundligt vacker. Briljant inringad av berättelsen och bara ännu mer betydelsefull fram mot slutet av Snake Eater då korten faller på bordet så hårt, så omtumlande, att till och med världens hårdaste superagent visar känslor.

Tidigare artiklar i serien:
Best of Halo
Best of Call of Duty
Best of Resident Evil
Best of Sonic