LIVE
Live broadcast
Skip
logo hd live | Mortal Kombat 11
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
artiklar

"Easy Mode" eller inte?

Borde spel alldeles levereras med ett enklare spelläge och varför ses det ner på folk som väljer att dra ner på utmaningen ibland. Jonas Mäki reder ut och resonerar...

Diskussionerna brukar dyka upp varje gång ett nytt svinsvårt FromSoftware-spel släpps; borde det inte finnas ett "Easy Mode" också så fler kunde få upptäcka vad dessa spel egentligen handlar om? FromSoftwares spel är dock långt ifrån de enda som brukar leda fram till detta ämne och dessutom finns en ofta rådande syn från spel-communityt att Easy Mode bara är något som mesar håller på med.

Men är det verkligen nödvändigtvis så? Jag tycker diskussionen i sig är intressant och jag är inte sämre än att jag kan erkänna att jag ibland avstått spel som jag helt enkelt tycker är alldeles för svåra. Det händer alltså att även jag skulle ha kunnat konsumera titlar som jag nu istället upplever som ren och skär frustration. Det är såklart tråkigt, men steget därifrån till att tycka att allt bör anpassas till mig och min förmåga är långt - men inte helt överraskande.

Varje gång FromSoftware släpper ett spel, drar diskussionerna igång. Borde det inte finnas möjlighet att dra ner svårighetsgraden?

Trots allt lever vi i en tid där komiker klagar över att folk kränks av ganska precis allting, och rubriker i dagstidningar gör lite för att ändra på den saken där organisationer lyckas hitta vinklar där man genom att kisa i motljus och verkligen leta hittar saker att uppröras över på daglig basis. I ett sådant tidevarv är det såklart inte konstigt att somliga också tycker att alla spel bör vara utformade så att alla kan ta del av dem.

Tanken är egentligen inte helt dum, och vid en snabb anblick kanske rent av rättvis och fin. Men i praktiken blir produkter utformade för alla, snarast inte utformade för någon. En väldigt stor del av Sekiro: Shadows Die Twice ligger i det faktum att det är så vansinnigt utmanande, men samtidigt fortfarande rättvist. Det är inte storyn, miljöerna eller liknande som är det främsta dragplåstret utan att utmana sig själv genom äventyret.

Tar du bort utmaningen ur Sekiro: Shadows Die Twice så blir det inte längre samma spel, utan en titel som inte kräver att du är på helspänn och verkligen tränar. Det ger en helt annan upplevelse som inte är vad Hidetaka Miyazaki vill förmedla.

Visst kan man ta bort det, men samtidigt faller då hela den biten och kvar blir ett spel som helt enkelt inte är lika bra längre. Det kan jämföras med att ta bort det spännande i en actionfilm för att göra den med familjevänlig. Det gjordes i massor under 80-talet, ungefär en fjärdedel av filmen Commando klipptes exempelvis bort. Vips har man fått en bredare produkt, men det är inte längre samma grej.

"Men här klipper man ju inget", kanske någon tänker. Men det gör man. Det som skiljer ett spel från en film är i huvudsak interaktiviteten. Utmaningen är en del av innehållet i Hidetaka Miyazakis spel och att ta bort det gör att det inte längre är samma sak. Låt oss leka med tanken åt extremhållet för att visa vad jag menar.

Vill du springa New York Marathon så är det bara att göra det. Men något Easy Mode finns inte. Loppet är som arrangörerna tänkt sig och ingen har kommit på att det nog borde finnas en sträckning som bara är halvmilen lång.

Efter att spelet förenklats nog mycket, blir det till slut en film. Du trycker på A-knappen en gång, varpå Wolf (protagonisten i Sekiro: Shadows Die Twice) automatiskt springer igenom hela spelet. Vi kan kalla detta Ridiculous Easy Mode och rimligen är det någon ingen vill ha. Fortfarande har inget tagits bort ur spelet som är intakt. Det är bara helt otroligt mycket enklare. En grav överdrift, javisst, men var ska vi dra gränsen, och det visar ändå varför jag är skeptiskt mot tankegångarna att tillföra ett Easy Mode i alla spel ens med motiveringen att öka tillgängligheten.

Sistnämnda är ett behjärtansvärt skäl. Somliga är handikappade och har helt enkelt inte förmågan att kunna spela igenom allt för att kroppen inte räcker till. På detta område kan spelbranschen göra betydligt mer än idag, inte minst att se till att möjliggöra byten av knappar. Märkligt nog finns fortfarande inga val i många spel, alternativt att man får välja ett antal förvalda inställningar. För många räcker helt enkelt inte detta. Dessutom har vi ju såklart fler initiativ som diverse olika handkontrollslösningar, inte minst Xbox Adaptive Controller.

Med tillbehör som Xbox Adaptive Controller och bättre inställningsmöjligheter kan utvecklare göra sina spel mer åtkomliga för alla.

Men med det sagt får man acceptera att inte heller handikapp (eller allmän uselhet i spel) är orsak nog att peta i konst. Återigen kan alla produkter inte anpassas för samtliga, lika lite som detta görs i andra sammanhang. Musik skapas med frekvenser somliga inte kan höra, böcker produceras trots att alla inte kan läsa och sport utövas där somliga inte har förutsättningarna att delta. Det är absolut inte ett självändamål, och det är synd att det ska vara så, men en värld där allt är anpassat för alla vore så mycket värre.

Med allt detta sagt, tycker jag ändå att det är dags att sluta se ner på Easy Mode, som om det vore något slags machotävling att spela allt på svåraste. Påfallande ofta tycker jag att bra spel kan förstöras av onödiga spikar i svårighetsgraden, och likaså kan det komma i vägen för en bra story. Ori and the Blind Forest är ett bra exempel på ett sådant spel, där jag nog hade övervägt vårt allra högsta betyg om det inte vore för ett par direkt sataniska passager som gjorde det trivsamt, genommysiga spelet till en källa till frustration.

En del spel är inte mer än sin svårighetsgrad, och utan den blir exempelvis Super Meat Boy helt menlöst. Somliga spel lämpar sig för det och andra gör det inte. Så enkelt är det. Utvecklarna vet bäst.

Hög svårighetsgrad är sannerligen inget självändamål och vad som passar var och en bäst är väldigt individuellt. Jag har själv skruvat ner svårighetsgraden ibland i spel där jag tycker utmaningarna fått mig att fokusera mindre på storyn eller där upptäckarglädjen i ljuvliga spelvärldar hackas upp av onödiga och frekventa Game Over-skyltar. Det är inte underhållning för mig. Och ärligt talat går det att kolla de flesta spel på Youtube om det är något man vill se men absolut inte spela igenom.

För att ändå sammanfatta tycker jag att synen på Easy Mode är fullkomligt utdaterad. För många är det enda sättet att ta sig igenom ett spel, alternativt att trösklar och frustration inte är något som lockar. Men i slutändan finns bara ett enda rätt svar, och det är att skaparna av de aktuella spelen själva måste avgöra hur utmanande det ska vara. Endast denne person vet hur spelet är tänkt att vara för att ge den avsedda originalkänslan. Fler hade kunnat avnjuta Mona Lisa och dess utsökta detaljer om Leonardo da Vinci bara målat henne lite större, och med mer övertydlighet hade Donnie Darko uppskattats av fler - men det är verkligen inte så vi ska behandla vad som i slutändan faktiskt är konst.