Gamereactor tycker till om Avengers: Endgame

Henric Pettersson:
Det är väl egentligen ingen hemlighet att jag varit extremt förväntansfull på Avengers: Endgame. Visst var mina förväntningar på Avengers: Infinity War skyhöga, och frågan är om jag någonsin haft så höga förväntningar på en film förut. Ändå överträffade mina förväntningar på Avengers: Endgame dessa, och som tur var så uppfylldes dem alla.

Redan innan Avengers: Infinity War gick upp på biograferna talade Russo-bröderna om hur olika dessa två filmer skulle vara. Något jag tog med en nypa salt och tänkte äsch, konceptet lär väl ändå vara detsamma? Jag hade naturligtvis fel. För dessa filmer är som natt och dag där Infinity War handlar om att slåss för vad man tror är rätt medan Endgame handlar om att gå vidare efter en förlust. För aldrig någonsin har en film om superhjältar ägnat så mycket tid åt hur superhjältar tacklat förluster som denna. Det är en psykologisk djupdykning i hur hjältar lever vidare ett liv där det inte längre finns något att kämpa för. Ett liv där hot som kräver hjältars assistans inte längre sker. Ett liv där de, på många sätt och vis, inte längre behövs. Detta var något som verkligen fångade mig från start och medan många besökare hade velat beskriva denna aspekt av filmen som slö och utdragen hade jag snarare velat se mer av det. Men med en speltid på tre timmar är det förståeligt att man bara kan ge tittarna en viss mängd av detta.

Man kan säga vad man vill om Marvels filmer... Jag förstår att många har tröttnat efter 22 filmer där Marvel spelat lite för säkra kort lite för många gånger. Jag har förvisso inte tröttnat (inte alls), men anser ändå att det är skönt med ett avslut. För Avengers: Endgame känns verkligen som slutet på en era, och början på en ny. Något som redan sagts förr av regissörerna, men jag kan bekräfta det. Anthony och Joe Russo gjorde ett makalöst jobb när det kommer till att knyta ihop säcken på denna berättelse. De som har tröttnat kan numera få det avslut de önskar sig och vi som vill ha mer kan såklart också få det, men med vetskapen att saker och ting förändras. Vissa saker kommer aldrig vara som de en gång varit. Något som jag finner nödvändigt för att Marvels cinematiska universum ska fortsätta utvecklas. Fortsätta att kännas fräscht...

Vad jag inte uppskattade med filmen är humorn. Ett numera återkommande klagomål för min del som brukar variera i betydelse. Denna gång anser jag dock att humorn tog över stunder som egentligen är präglade av ånger och sorg där humor inte hör hemma över huvud taget. I samband med denna humor är det två karaktärsinriktningar jag också ställer mig skeptisk till, även om jag kan förstå logiken bakom deras sätt att hantera nederlaget på. Jag kan dock inte hindra mig själv från att känna att utförandet kunde varit bättre. Men trots dessa brister kan jag inte sticka under stolen med att jag älskade filmen. Fullkomligt älskade! Avengers: Endgame känns som en film som hela tiden bygger upp inför en episk final och när hjältarna väl står inför den, är mina förväntningar maximerade. Berättelsen i filmen involverar nämligen alla filmer som hittills släppts vilket får finalen att inte bara kännas som ett avslut för filmen i sig, utan ett avslut på den resa som Iron Man sparkade igång för elva år sedan. Jag tänker naturligtvis inte avslöja något från denna kulminering utan nöjer mig med att säga följande: jag grät, jag skrattade, jag tackade.

André Lamartine:
Ja, vad ska man säga? Russo-bröderna har ännu en gång lyckats leverera en tillfredsställande och välgjord Marvel-saga, som denna gång tar i från tårna för att fylla så många tomrum och knyta så många trådar som möjligt i ett spektakulärt fanservice-paket.

Framförallt gillar jag det där The Leftovers-upplägget i början av filmen och ännu en gång gillar jag interaktionerna mellan dessa udda figurer. Trots att det är mycket att hålla reda på tycker jag Russos tar vara på viktigaste delarna i denna svulstiga blockbuster: enkelheten, tomrummet och tystnaden. Det finns liv och hjärta bakom relationerna, intimare ögonblick får andas ut och stillheten i vissa scener fylls av tystnad och känslor. Jag uppskattade också att bifigurer som exempelvis Nebula fick en så betydande roll och att Ant-Man fick flexa lite dramamuskler utöver sin komiska Paul Rudd-rutin. Jag ogillar egentligen Brie Larsons känslolösa superhjältinna, men tycker att Russo-bröderna lyckades implementera henne på rätt sätt här.

Samtidigt kan jag tycka att mittenpartiet - trots sin roliga premiss - mest sölade vissa gånger och för att vara så spoilerfri som möjligt vill jag såklart inte sabba överraskningarna för läsarna, men jag tror att det är logiken som mest kändes oklar och tunn. Man har ju kunnat acceptera flera sanslösa företeelser och ursäktat det hela med att det minsann "bara" är serietidningsfilmer, men här kan jag klia mig på huvudet ibland och undra varför vissa saker gick att göra och varför andra händelser inte gick att undvika. Jag antar att jag känner mig lite extra kritisk till detta för att just denna film är så avgörande för hjältarnas framtid. Jag är inte heller helt säker på att jag gillar Thors riktning denna gång heller, jag tycker inte heller att Thanos känns riktigt lika hotfull som sist och ska man vara petig kan jag också känna att filmreferenserna haglar på lite väl mycket ibland. Tack! Vi fattar!

Ändå hittar filmen, återigen, en god balans mellan action och karaktärsdrama i en påkostad epilog som verkligen tar vara på karaktärernas utveckling genom åren. Alla får en chans att skina, viss mer än andra. Den absolut sista scenen är exempelvis otroligt ljuvlig och ger filmen en värme och kärlek som jag tycker kan saknas i denna typ av film. Hela sista kvarten känns som ett genuint och känslosamt kärleksbrev till fansen, som ett tack för att alla har hängt med i vått och torrt för att nå detta ultimata Marvel-ögonblick. Så, ta med er näsdukar om ni läsare ännu inte hunnit kika på Endgame.

Jag känner mig faktiskt rätt färdig med Marvels filmuniversum, just nu. Mätt och belåten. Jag har inget större intresse av att följa de mindre figurerna framöver och har inte lust att introduceras till fler filmhjältar nu. Jag lär såklart kika in Guardians of the Galaxy Vol. 3 nu när James Gunn officiellt är tillbaka vid rodret, men där tar det lite stopp och även om Endgame också var en slags inbjudan till en ny generation trikåbärare tycker jag att denna 10-åriga resa har nått sitt slut för min del. Nu sätter jag mig ned vid en trädgård och flinar nöjt mot solnedgången, likt Thanos i slutet av Infinity War.

Johan Jolin:
Världen är tom och vakuumet från alla döda har fyllts med sorg, ilska, och hämndlystna. Avengers: Endgame tar vid precis där Infinity War lämnade oss och leder oss på en bländande tre timmar lång resa. Självklart bjuds vi på hypersnygga actionscener, men bröderna Russo har inte varit rädda att dra ner på tempot under långa perioder som bygger upp scenariot och skildrar superhjältarnas mer mänskliga samt känsliga sida.

Visst hade de kunnat klippa bort 30 minuter, men tiden flyger snabbt förbi och jag tänker inte hymla med mina åsikter, Avengers: Endgame är den perfekta avslutningen på filmhistoriens kanske mest ambitiösa projekt någonsin. Jag vart rörd till tårar, jag log så smilgroparna stelna, och jag satt hänförd över en av de mest storslagna bataljerna jag skådat. En story kan sällan lyckas lämna ett större avtryck utan en riktigt väl genomarbetad antagonist, och Thanos med sin enorma styrka och kompromisslösa brutalitet är allt jag älskar att hata hos en ärkefiende.

Filmen är dock inte perfekt. Faktum är att Infinity War var den bättre filmen enligt undertecknad. Det är mycket i handlagen som inte hänger ihop, och desto mer jag funderar över det, desto mer förvirrad blir jag. Det är tyvärr en ofrånkomlig konsekvens i och med riktningen de valt. Jag var därför väldigt tveksam till den narrativa utvecklingen när jag satt i biografen, men nu i efterhand så vill jag inte fastna vid petitesser. För Endgame lyckades göra precis det alla underhållningsformat är ämnade att göra: den underhöll och hade mina känslor i ett järngrepp. Avengers: Endgame var ett episkt avslut på en fantastisk resa och bjuder på fanservice som kommer tillfredsställa varje man och kvinna som hängt med på hela åkturen.

Jag är mycket nöjd och nu lättad att de lyckades knyta ihop säcken som hyllar ursprungshjältarna. Nu ska jag ivrigt skrapa ihop växeln för att köpa ett par nya biljetter.

Kim Orremark:
Jag ska vara kort och koncis och supertydlig: Avengers: Endgame är en makalös rulle. Det finns egentligen inga superlativ som räcker till för att beskriva den otroliga resa som filmen tar mig på från första bildruta till eftertexterna rullar. Redan i den första kvarten har mitt känsloregister hunnit spela på alla noter som finns och de resterande tre timmarna är ingenting annat än en känslomässig berg och dalbana. Det känns som att tiden som förflyter i salongen inte ens är 20 minuter lång och det är inte innan jag ska resa mig upp som jag inser att jag inte bytt position överhuvudtaget, nu med helt bortdomnad underkropp som resultat. Precis som Lammet tycker jag filmens svagaste segment är mitten där vissa grejer känns konstigt instoppade endast för effekt, men allt annat... allt annat är magi i filmform.

Jag har nog inte varit på en föreställning där hela salongen kollektivt har kippat efter andan, skrattat och snyftat på det här sättet sedan Titanic gick på bio och till och med jag, som aldrig brukar reagera känslomässigt på film, hade svårt att hålla mina känslor i styr. Det här är verkligen fanservice och hantverk på en helt egen nivå och Endgame är en film jag kommer se flera gånger igen.