Bäst Just Nu: Juni

Henric Pettersson
Final Fantasy XV
Juni månad har för mig varit en månad bestående av väldigt lite spelande. Detta på grund av sista skolinlämningar, långbesök hos päronen, midsommarfirande och härligt häng ute i sommarvärmen. De tillfällen jag haft tid att sätta mig ned och spela är det oftast Final Fantasy XV som jag valt. Det kan till en början låta lite märkligt eftersom jag redan klarat det och tillbringat över hundra timmar i Eos. Förklaringen till detta är helt enkelt att jag ganska nyligen investerade i Royal Pack samt Episode Ardyn och har ännu inte upptäckt allt nytt som kommit med dessa tilläggen. Dock ska jag väl erkänna att det inte tog överdrivet lång tid att uppleva dessa nya tillägg men när jag efter ett långt, långt uppehåll återvände till spelet så insåg jag att också saknat det. Åsikterna går isär här men jag gillade verkligen Final Fantasy XV och med samtliga episoder och annat gratisinnehåll inräknat känns detta som det spel Square Enix en gång i tiden ville släppa. Det känns numera komplett. Därför har lusten nu varit ännu större att slutföra de få saker jag tidigare struntat i. Därmed har jag äntligen klarat den sanslöst utmanande questen A Menace Sleeps in Costlemark. Nu kommer jag dock lägga Final Fantasy XV helt åt sidan och har du inte spelat det ännu så vill jag varmt rekommendera Royal Edition som innehåller allt (förutom Episode Ardyn).

Mikael Sundberg
Bloodstained: Ritual of the Night
Castlevania är tillbaka! Eller inte, men ändå exakt så. Whatever, jag älskar det trots enstaka brister och kommer att spela det många gånger framöver. Överträffar det Symphony of the Night? Kanske inte, men det hade jag inte heller väntat mig eftersom det skulle krävas ett mirakel av bibliska proportioner. Men det är helt klart på samma nivå som Dawn of Sorrow eller Order of Ecclesia, det vill säga bland de bästa i serien. Utan att upprepa vad jag precis skrev i recensionen vill jag passa på att nämna humorn som genomsyrar Bloodstained. Även om själva storyn är konsekvent bajsnödig med en massa folk som vill stoppa en massa annat folk från att göra elaka grejer, så finns det massor av kul dialogbitar och Miriam har väldigt bra komisk timing ibland. Jag gillar också att det inte är särskilt ångestfyllt trots hela den gotiska grejen och att Miriam har fått sova i tio år efter att man försökt offra henne till mörka krafter. Hon får bara sparka stjärt från början till slut. Och så blir ett spel ju automatiskt mer underhållande när man har stoppat in allt från flygande grisar till demontjejer i Playboy-outfits till besatta fåtöljer till en robotboss som ser ut som en åttiotalsvinjett till en galen frisör som heter Todd.

Andreas Blom
The Sims 4
Det började med att jag var överkroppen ner i gamla lådor på jakt efter något helt orelaterat, då jag snubblade över ett gäng gamla ritningar till ett bortglömt Sims-projekt (ja, jag har ritningar på vissa av mina skapelser). Sagt och gjort; jag installerade trean och runt tio timmar senare stod huset klart. Däremot var det inte sagda spel, The Sims 3, som verkligen stal showen. Utan dess uppföljare.

Innan jag går vidare är lite bekännelser på sin plats; Ja, jag är tokig i Sims och ja, jag har överanvänt motherlode-fusket så att hälften vore nog. Men i och min senaste familj (som visserligen är några år gammal, sett till verkliga tiden) har jag valt att utmana mig själv. Ungarna har flyttat ut och vuxit upp (eller ja, en i alla fall), har egna jobb och för en gångs skull har jag nästan börjat på noll i och med utflytten. Att jobba och tjäna ihop sina egna pengar är ju en relativ nödvändighet i det verkliga livet, men något jag knappast anammat i spelet tidigare.

Och med det sagt så blev det ju såklart lite mer av en utmaning den här gången... Men på samma sätt lite roligare. I alla fall i min mening. Nu är det prio om vad som ska införskaffas och allt går inte att göra på en gång. Sen har vi hela aspekten med generation efter generation. Likt att jag inte kört stenhårt på lönespecifikationen för att ekipera huset, har jag sällan spelat särskilt länge med en familj. Så det här med nästa generation är inte något jag är överdrivet bekant med. Just därför känns det som denna omgång inte är samma lika som förr, utan något nytt och ett "nytt sätt att spela på". Urgh, det där lät rätt krystat... eh, well. That's life.

Andre Lamartine
Gwent
Det finns egentligen en hel del spel jag borde spela klart nu i sommar och flera påbörjade spel såsom Sonic Mania och Days Gone. Jag har till och med återbesökt Dark Douls 3 för att köra lite ryckiga online-fäktning med kaxiga Havel-dyrkare. Denna månad har dock mest tillbringats med det CDPR:s Witcher-baserade kortspel igen, som har visat sig vara ett ypperligt litet tidsfördriv när man bara vill kasta ner lite kort någon kvart här och där nu när CDPR var släppte lös sin nya Novigrad-baserade expansion under helgen som har gått. Ärligt talat har jag nog aldrig haft så här roligt med en kortlek sedan Scorch-fasonerna i den öppna betan. Jag har lekt syndikat för glatta livet, spelat som det strängt religiösa fettot Hemmelfart och skrikit om den eviga fördömelsen medan jag bussar häxjägare på trollpackor och sattyg. Med kort, alltså. Kortkombinationerna i denna expansion är dessutom äckligt bra. Nästan för vidrigt. Jag förväntar mig att utvecklarna kommer att försämra några rejält starka kort snart innan häxprocesserna går helt överstyr, men förhoppningsvis kommer de också att finslipa på resten av faktionerna för att nå upp till syndikatets extremt beroendeframkallande nivå.

Markus Thylin
Dishonored 2
Yeeeeah baby! Efter en lång frånvaro från allt som heter smygspel så har jag spelat sönder Dishonored 2. Gudars skymning vilket bra spel. Kontrollen är så bra så man svimmar, härlig grafik, spännande handling (alltid skoj med att hämnas på folk) och otroligt varierande. Det jag älskar mest är att man ser att utvecklarna hämtat massor med inspiration från det första Deus Ex (ett annat favoritspel).

Varje bana är som en stor sandlåda och man kan vara sjukt kreativ i sin problemlösning, både när man utforskar och när man mördar folk. Jag har bestämt mig för att vara guds bästa barn och gör nu försöket att varva spelet utan att faktiskt ta livet av någon.

Det gick åt pipsvängen när en av mina avsvimmade offer placerats högst upp på en byggställning. Jag tänkte att det var en lysande plats att gömma någon, plus att jag fnittrade lite på insidan när jag tänkte på hur roligt det skulle se ut när hon vaknade där uppe och tänkte "Vad fan?". När jag passerade byggställningen igen så låg hon på marken istället, med en extremt bruten nacke. Så kan det gå. Nästa gång jag kör igenom spelet så ska jag spela korvgubben och döda allting. Strålande spel!

Adam Holmberg
Splinter Cell: Chaos Theory
Det har äntligen hänt! De gamla klassiska Splinter Cell-spelen från OG Xbox är nu spelbara på Xbox One, och inte nog med det så är även hela serien X Enhanced. Så jag har spenderat en del tid nu åt att smyga omkring som Amerikas smygigaste latex-spion. Den ljusaste stjärnan av alla är såklart Chaos Theory; Sam Fishers tredje titel och även seriens sista under den sjätte generationen av konsoler. Det är svårt att med så få ord förklara riktigt hur mycket bättre Chaos Theory var än sina föregångare på nästan alla sätt och vis. Grafiken är fortfarande acceptabel (även om allas ansikten fortfarande ser lite... hemska ut) med klockren belysning och förbättrade animationer och fler möjligheter i hur vi tacklar varje uppdrag.

Den nya kniven Sam har till sitt förfogande är ett prima exempel på hur ett så litet tillägg låter oss göra så mycket mer än tidigare. Enkla saker till att skära upp tunna material för ytterligare genvägar, sabotera maskineri eller möjligheten att på bekostnad av högt ljud även bryta upp dörrlås gör varje scenario mer flexibelt än båda sina föregångare. Chaos Theory är för mig seriens höjdpunkt och jag hoppas fortfarande på en sann uppföljare som tar denna formen av smygande som erbjuds här men med toppmodern presentation och tajt bandesign låter oss rädda världen från skuggorna. Passa på om ni inte spelat Chaos Theory tidigare!

André Wigert
Subnautica
Jag dyker ett par gånger om året och har så gjort sedan jag var ung och fjunig. Undervattenssporten finns så klart representerad i ett gäng med spel men oftast är den tråkig och underutvecklad, och jag skulle så klart aldrig få se röken av det enligt många briljanta Subnautica då det är lika PC-exklusivt som World of Warcraft. Men i början av juni fanns det helt plötsligt på Playstation-butiken. Det hade tydligen funnits där sedan förra året. Jag skäms en aning över min extremdåliga spelbevakning...

Det blev bokstavligt talat bromsspår i plånboken av hur fort jag köpte det och första gången jag doppade huvudet under vattnet höll jag på att smälla av. Designen, färgerna, den vackra grafiken, alltsammans var urmäktigt och när dykkänslan sedan visade sig vara vidrigt verklighetstrogen drog jag på mig ett spelberoende som jag inte haft på många, många år. Survival-aspekten tillsammans med ambitionen att bara komma djupare och upptäcka vad som finns där nere i mörkret är bra mycket mer spännande än någon av de spelvärldarna jag stiftat bekantskap med de senaste åren. Om alltsammans fortsätter så här vackert fram mot slutet så är Subnautica en tia. Ett mästerverk.

Johan Jolin
Super Mario Maker 2
Jag har jagat likes i nästa en hel månad. Inte såna där på sociala medier utan likes som verkligen räknas, de i Super Mario Maker 2. Jag har kämpat och slitigt för att skapa en riktigt väldesignad bana för att bygga upp lite street cred innan portarna slås upp för allmänheten. Dessvärre måste jag ödmjukt medge att det inte gått särskilt bra.

Men mina ansträngningar har lyckligtvis inte varit förgäves för det i och med att jag haft riktigt skoj och även utvecklat mina färdigheter längs vägen. Jag blir bättre och bättre för varje bana jag bygger men samtidigt behöver jag bli lära mig att arbeta utifrån ett tema istället för att slänga ihop en massa pussel. Så medan jag väntar på spelets officiella release klurar jag på idéer och motiv jag kan utveckla nya banor utefter.

Mario Maker är ett alldeles utmärkt spel att plocka upp titt som tätt för att se vad för tokigheter folk har lyckats koka ihop online. Med all säkerhet kommer detta bli en av Switchens största spel och är ett måste för alla plattformsfantaster där hemma.

Johan Vahlström
Judgment
Jag är äntligen tillbaka i Kamorucho igen, troligtvis den stadsdel jag gillar bäst i spelvärlden. Denna gång spelar jag inte som en yakuza, men som en detektiv. Men det hade ju inte varit Kamorucho om det inte hade inkluderat några japanska maffiasnubbar, och de är högst involverade här också. Hela storyn handlar om dem. Det finns så många minispel att man inte vet var man ska ta vägen. Ska jag kasta pil? Kanske spela poker? Gå till en arkadhall? Däremot finns det ingen karaoke! Jag säger det igen. INGEN KARAOKE??! Det borde vara ett måste i alla spel i Yakuza-världen. Vad jag har förstått beror det på att huvudkaraktären spelas av en riktig sångare och att det hade blivit alldeles för dyrt att få honom att sjunga också. Jag saknar ju karaoken, men det glöms snabbt bort i den gripande storyn och den levande stadsdelen. Jag skrev det i min recension av spelet, att man har tagit alla bra delar av Yakuza-serien och blandat dem med ett nytänk i denna spinoff. Och det fungerar verkligen för mig. Spelet håller högsta klass, förutom några små felsteg, och jag räknar med att kunna spendera många, många, många timmar framöver med spelet. Jag måste ju dessutom samtala med alla fantastiska sidouppdragskaraktärer då det är där spelet, och serien, skiner som bäst.