Trött på alltför svåra spel

Säg utmanande spel, och de flesta idag skulle nog först och främst associera till From Softwares Dark Souls-serie. Men det var såklart långt ifrån de första riktigt svåra spelen som släpptes och dessa har funnits sedan tidernas begynnelse. Att dansa igenom Pitfall till Atari 2600 krävde ninjareflexer, överjordisk skicklighet och rikliga mängder valium för att hålla raseriutbrotten i schack.

Det här gällde även Trojan till NES, ett spel jag kommer hävda att du ljuger om du säger att du har spelat igenom det utan fusk. Sådär har det rullat på och varje generation har det kommit en handfull direkt omöjliga titlar på grund av att det var avsikten, alternativt utvecklare som inte presterat bättre. Den enligt min ringa mening kanske främsta konsolgenerationen av dem alla, var den som inleddes med Dreamcast, följdes upp med Playstation 2 och Xbox samt avslutades med Gamecube.

Mängden kvalitetsspel från dessa fyra format är halvt löjeväckande, och gemensamt för dem är att spelen ofta fortfarande kändes som traditionella spel. Då menar jag att du direkt slungades in i händelsernas centrum, att återspelningsvärde fortfarande var en grej och att du fick lista ut hur saker och ting fungerade själv. För en sak som för mig definierar efterföljande generations hårdvara med Playstation 3, Wii och Xbox One - är faktiskt bristande utmaning.

Nu försöker jag inte säga att det saknas svåra spel till dessa konsoler eller något liknande, men det var ändå något som skedde då, vilket ledde till en uppsjö av spel som i det närmaste spelade sig själva. Inte nödvändigtvis dåliga spel heller, men de kom att bli trendsättande. Några exempel på vad jag menar är Call of Duty: Modern Warfare 2, Uncharted 2: Among Thieves och Wii Sports. Nu är ju dessa tre titlar långt ifrån lika varandra, men de är alla spel nästan vem som helst kan spela igenom utan större ansträngning eftersom det finns så makalöst mycket hjälp längs vägen.

Alla dessa tre är spel jag haft roligt med genom åren, Modern Warfare 2 var ljuvligt i multiplayer, Uncharted 2 var en mäktig matiné och med Wii Sports har jag kunnat gejma med släktingar som aldrig rört en handkontroll. Men dessa och många andra fick sådant genomslag att det i åratal vällde ut spel på marknaden, utformade så att all utmaning skulle vara eliminerad.

Kanske var det just detta som i sin tur lett till att det senare kom ett slags rekyl. Folk började faktiskt klaga på hur självspelande spelen hade blivit, indie-spel blev det nya svarta, utmaningar letades online istället och From Software fick sedermera sin framgång. Till och med Nintendo anpassade sig och släppte spel som Captain Toad: Treasure Tracker och Donkey Kong Country: Tropical Freeze samt Super Mario 3D World som innehöll några av de svåraste världar jag någonsin stött på i ett ordinarie Mario-spel.

Vad som hänt sedan dess, uppskattningsvis strax innan förra generationen slutade, är dock att vi fastnat i detta läge. Svåra spel är idag en grej. Och jag vet såklart att många älskar detta. Jag vet dock också att jag inte är ensam om att tycka att det inte tillför så mycket alla gånger att göra saker idiotsvåra. Min favoritexempel är Ori and the Blind Forrest. Ett sant mästerverk, där Moon Studios ändå tyckte att den härligt flummiga stämningen behövdes brytas av ibland med ett par omotiverat tuffa passager som liksom inte ens passade in i spelet.

Och det finns fler exempel såklart. Idag är det en grej att göra svåra spel, i synnerhet om det ska vara retroinspirerat. Det finns någon slags förtäckt uppfattning om att spel var rent sataniskt svåra förr i världen, vilket helt enkelt inte är sant. Spelen var kortare förr i världen (få spel var längre än några timmar långt), vilket gjorde att utmaningarna ofta kom från poängsamlande och/eller en lite högre svårighetsgrad. Men lika ofta handlade det bara om bra gameplay.

Det är därför Mega Man 2, Excite Bike, RC Pro-Am och Kung-Fu är lika roliga att spela idag som när de släpptes i slutet av 80-talet. Grejen med att det skulle ha varit idiotsvåra spel som dominerade förr i världen, faller på sin egen orimlighet. Hade bara en handfull personer kunnat ha roligt med spelen, medan de för resten blev frustrationssimulatorer - så hade spelvärlden aldrig varit den gigantiska tummelplats det är idag.

Jag ser hellre en mer lagom utmaning i mina spel så jag slipper fastna en mindre evighet på extra jävliga ställen. Visst är det tillfredsställande när jag klarar av det, men att slippa irritationen och få ett bättre flyt med en jämnare utmaning, hade för mig varit att föredra. Många riktigt svåra spel är såklart genialt utformade i sina utmaningar (Celeste och Hollow Knight samt såklart From Softwares titlar), men många är det inte.

Ett bra exempel på vad jag menar är Super Mario Maker 2, där det idag dräller av riktigt många banor. Vissa är så genialiskt designade att man bara baxnar. Testa Celestial Sprint Speedrun (7N1-MVB-WKF) eller Super Castlevania Bros (5WW-0MF-TMF) så förstår du vad jag menar. Andra är däremot bara slöa, svinsvåra banor - som följaktligen inte heller spelas lika flitigt av annat än närmast sörjande. De banor jag nämnde är också utmanande, men på det där välgjorda sättet som gör att man har kul och aldrig blir irriterad... och det är en känsla jag inte förknippar med underhållning.

Jag försöker inte säga att svåra spel ska försvinna (för det tycker jag sannerligen inte, inte heller att det ska finnas en lättare svårighetsgrad i alla spel), men kanske är det dags att sluta se det som ett självändamål att spel ska vara otillgängliga. Alla titlar vinner inte på omotiverade toppar i utmaningarna och det tillför inget till retrokänslan. Det känns bara som ett slött försäljningsargument, som funkar för att spel under fem års tid var så sabla lätta. Nu fruktar jag istället en ny rekyl, där spel återigen blir vansinnigt enkla med autosikten och handhållande hela vägen igenom äventyren på ett sätt som tar bort sporren av vilja fortsätta. Lagom är helt enkelt bäst, även när det kommer till utmaning.