Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Varför har du inte skaffat VR än?

Om du inte äger ett VR-headset går du miste om många av de bästa spelen nu och framöver. Här är anledningarna att hoppa på tåget.

På många sätt har spelvärlden kört fast. Vi har nått en nivå där praktiskt taget allt går att genomföra och visa på skärmen. Det går att bygga världar med i princip oändlig sikt och befolka den med så mycket folk att du kan fastna i en folkmassa. De stora förbättringarna som det skryts om till nästa generation är iterativa snarare än kvalitativa: kortare laddningstider, högre upplösning.

Dödstrist, säger jag.

Istället har jag de senaste tre åren utforskat nya horisonter, och upptäckt spel som återuppväckt det sensationella. Den där känslan när jag först spelade Starwing, eller Super Mario 64, eller Gran Turismo, eller Half-Life. Spel som inte bara ger samma sak fast snyggare, utan öppnar helt nya möjligheter. Den känslan får jag regelbundet i VR, och bara där.

Ändå är det många som är skeptiska, och ofta på helt felaktiga eller förlegade grunder. Därför tänkte jag nu berätta för dig varför VR är det mest spännande just nu och bara kommer att bli ännu mer så i och med nästa generations konsoler, och bemöta en del populära myter.

Ett motargument är att VR är dyrt. Och det stämmer inte längre. Om du har en Playstation 4, och det är väl ganska sannolikt eftersom den börjar närma sig 100 miljoner sålda exemplar, så kostar VR runt 3000 kronor om du hittar ett lämpligt erbjudande (du kommer att behöva Move-kontroller så räkna med dem). Vill du fläska på med ett Vive Pro-paket så blir det långt över 10000 och en dator åtminstone i samma prisklass, men det är bara om du vill ha den bästa grafiken. För priset av bara några spel eller cirka en och en halv samlarutgåva så får du ett fullt dugligt VR-paket och kan börja uppleva. Eller så kan du köpa ett fristående Oculus Quest med svagare prestanda men full rörelsefrihet för sisådär 5000. Och egentligen behövs inte superdetaljerad grafik. Även väldigt stiliserade världar känns verkliga eftersom du står mitt i dem och kan interagera med saker som om du var där på riktigt.

Ett annan grej som flera tar upp är det här med åksjuka. Och det är ett problem när man börjar lura kroppen att det händer saker som inte händer. Helt uppenbart är det en pedagogisk utmaning att intressera folk i något som kan få dem illamående. Jag menar, alkohol blev ju en dunderflopp. Skämt åsido, till att börja med är det här något högst individuellt. Vissa kan ninjaflippa genom Sairento utan problem medan vissa mår tjyvens av att stå stilla på en VR-filmad strand. Men det är också något man ganska snabbt kan vänja sig vid. Om man börjar med lugna spel kan man sedan successivt sikta på mer rörliga grejer. Slutligen är det också något som kan åtgärdas med mjukvara. Spelen har sedan 2016 blivit allt bättre på att undvika riskabla situationer och går oftast att anpassa beroende på ens personliga tålighet. Utvecklarna har lärt sig vad som fungerar och vad som inte gör det. Sammanfattningsvis så är det inte kört för dig att uppleva VR bara för att du testade ett spel i fem minuter för tre år sedan och blev yr. Sen finns det förstås människor som är väldigt känsliga och inte ens klarar en vanlig förstapersonsskjutare och då kan jag bara beklaga.

Sen är det det här med spelen. "VR har inga bra spel" brukar det låta. När man sedan listar tjugo höjdare så blir det istället "VR har inga AAA-spel". Och då brukar jag svara: "Bra". För jag har inget större behov av uppblåsta, urvattnade äventyrs/rollspels/action/shooters med fem säsongspass och lootboxar och tjugofem förbokningsexklusiviteter. Låt mig istället berätta om gräddan av VR-spelen.

Beat Saber
(9/10 från Gamereactor)
Det här spelet visar med all önskvärd tydlighet att produktionsvärden är fullständigt irrelevanta i VR-sammanhang. Musikspel är inget nytt, men i VR blir upplevelsen total när musiken dunkar i hörlurarna samtidigt som man hugger sig fram genom taktmarkörerna. Beat Saber är inte bara ett grymt spel, det är också en sjysst workout, och det visar att VR behöver separata kontroller. Så fort båda dina händer representeras i spelet blir inlevelsen minst tredubblad.

Asobi Team använde handkontrollen på ett smart sätt för att integrera dig med spelvärlden, och djupkänslan gör plattformshoppandet mer exakt än i något plattspel.

Astro Bot: Rescue Mission
(9/10 från Gamereactor)
Mycket av VR-spelen bygger ju rent naturligt på ett förstapersonsperspektiv, men en del smarta äventyr som Moss och Ghost Giant har gjort en grej av att du finns i spelvärlden, men att du egentligen styr något annat. Astro Bot är det bästa av den typen av spel och visar att ett riktigt välgjort plattformsspel bokstavligen får nya dimensioner när du själv är med och duckar för kanonkulor, nickar sönder rangliga trästrukturer och nästan känner vegetationen stryka över huvudet. Det här är den naturliga evolutionen av Mario-konceptet och jag önskar hett att Nintendo kunde satsa på ett mer kraftfullt format.

Resident Evil 7
(9/10 från Gamereactor)
Skräck är en perfekt genre för VR, och höjdpunkten stavas Resident Evil 7. Det var ett magnifikt skräckspel till att börja med (och något jag vägrar att röra eftersom jag värnar om mitt hjärta) men att ge det ännu mer inlevelse förvandlar det från skräck till ren och skär fasa.

En begränsning med VR är ju att din handkontroll går att svinga (eller vifta) betydligt snabbare än ett femkilos tvåhandssvärd, så man behöver "spela med" i viss mån för att det ska bli kul. Men i gengäld dräneras ju din stamina väldigt snabbt och huggen blir väldigt fjösiga om du viftar för mycket.

Skyrim VR
(4/10 från Gamereactor)
Jo, jag vet att Henric inte gillade det. Jag håller inte med. Det här spelet har konverterats och moddats och uppgraderats i oändlighet, men även om det går att göra det hundra gånger snyggare så bleknar de versionerna jämfört med att spela det i VR - och spelar du på PC är det ju fortfarande möjligt. Man ska förstås använda dubbla rörelsekontroller så att båda händerna blir tillgängliga i spelet, och röra sig fritt snarare än med teleportering. Då blir det makalöst coolt att kuta uppför en trappa till en övergiven borg, parera en pil med skölden på ena armen och sen hugga ner bågskytten med några välplacerade hugg. Eller varför inte själv skaffa en båge och smyga runt i katakomberna. Eller grilla två fiender samtidigt med magi från varsin hand. Oavsett spelstil blir Skyrim så mycket bättre med VR. Eller okej, om du rollspelar en simmare så suger det. Men annars så.

Wipeout: Omega Collection
(8/10 från Gamereactor)
Den klassiska racingserien samlades i ett enda spel med alla banor, alla svävare och all musik. För att göra det hela ännu mer sympatiskt släpptes sedan VR-stödet som en gratis uppdatering. Och det gör spelet ännu bättre. Känslan av att sitta i en gungande supersvävare i trehundrafemtio knyck är makalös, men notera att det här är ett spel som kräver sin VR-vana, om du inte vill spela med rejäla skygglappar.

Den exakta närvarokänslan i Superhot gör det möjligt att skjuta blint åt olika håll, något som vore omöjligt med ett traditionellt styrsystem.

Superhot VR
(10/10 från Mikael)
Superhot var redan genialt i sitt upplägg om än lite begränsat. Men Superhot VR är ett helt nytt spel som utnyttjar tekniken till max. Här måste du ha rörelsekontroller, men eftersom du står still på varje given plats har du fullständig flexibilitet att hantera situationen som får dig att känna dig som en actionhjälte. Ducka bakom en bänk, knocka den närmaste motståndaren, fånga vapnet han tappar i luften, skjut nästa fiende, ta även det vapnet, och skjut sedan de återstående. Superenkel grafik, superenkelt upplägg, men superhet spelkänsla.

Keep Talking And Nobody Explodes
(8/10 från Mikael)
Ett argument mot VR är att man isolerar sig från omvärlden. Keep Talking And Nobody Explodes använder detta som själva spelidén. En spelare i VR har framför sig en bomb, som kan desarmeras genom att lösa en lång rad pussel. Men det är de andra spelarna som har handböckerna framför sig på skärmen och måste förklara hur var och ett ska lösas utifrån de ledtrådar som VR-spelaren kan hitta. Det blir snabbt oerhört stressigt och kul när man försöker lista ut vilken ledning som ska klippas samtidigt som klockan obönhörligen tickar ner och larmen börjar tjuta.

Elite Dangerous
(ej recenserat)
PC-versionen av Elite Dangerous, David Brabens kompletta rymdepos, har förstås stöd för VR vilket gör rymdäventyren ännu mer inlevelserika. Det här är ett spel som redan kräver din fullständiga dedikation, men har du väl investerat i en rejäl flygjoystick och en spelfåtölj som matchar cockpit i din Asp Explorer så återstår bara att dra på sig VR-hjälmen - och se din virtuella hand greppa samma styrspak medan du utforskar rymden och pangar pirater av hjärtans lust.

Tetris Effect
(9/10 från Gamereactor)
Till och med något så stillsamt som Tetris blir intensivt och inlevelserikt i VR. Det gör förstås väldigt lite för själva spelandet, men i det här spelet fyller VR sitt syfte genom att specifikt avskärma dig från allt annat och fokusera dig ännu mer på spelet, vilket ska öka den så kallade Tetris-effekten, det vill säga att du kommer att se block rotera framför ögonen långt efter att du har slutat spela.

Och det är bara mestadels spel som finns tillgängliga på Playstation VR. Med en PC kan du spela de flesta av dessa plus äventyr som Lone Echo och actiontitlar som Budget Cuts och Robo Recall. På PC kan man generellt dra fördel av mer kraftfull hårdvara och bättre rörelsekontroller, vilket gör spelen snäppet bättre.

Man hade ju kunnat tro att VR bara skulle handla om förstapersonsskjutare men alla möjliga genrer erbjuds: bisarra plattformsäventyr i Trover Saves The Universe, Matrix-doftande ninja-action i Sairento, realistisk bergsklättring i The Climb, renodlad racingsimulator med Project Cars 2, eller helt enkelt flyga runt i Google Earths kopia av hela världen. Jag blev också väldigt förtjust i From Softwares långsamma men extremt stämningsfulla äventyr Déraciné.

Dark Souls-skaparnas Déraciné är ett dramatiskt äventyr där man följer en grupp barn som bor isolerade i en viktoriansk herrgård omgiven av faror.

Det är vad som finns idag, och mycket är förstås på väg. Insomniac släpper det toksnygga Stormland till PC som kommer att erbjuda en öppen värld att utforska. Asgard's Wrath är ett dundersnyggt PC-äventyr. Wolfenstein: Cyberpilot blir ett VR-exklusivt äventyr i den alternativa historien. Sonys Iron Man VR-spel kan bli väldigt lovande då det inte bara är ett skjutaspel på räls utan faktiskt låter dig flyga som Iron Man genom att styra med båda händerna. Om det överhuvudtaget fungerar som tänkt så lär det bli en fantastisk upplevelse. Snart släpps också VR-stöd för No Man's Sky som kommer att ta det spelet, som har förbättrats något ohyggligt från den tama starten, till nya nivåer. Och så kommer ju också Dreams få stöd för VR och då finns det inte längre några gränser för vad som går att göra, både kreativt och spelmässigt.

Vilket headset man väljer beror förstås på budget och smak. Förutom de ursprungliga, HTC Vive (och dess Pro-variant), Oculus Rift och PSVR, så har Valve nyligen släppt sin Index och i dagarna lanseras alltså den fristående Oculus Quest som offrar grafisk prestanda mot en betydligt större rörelsefrihet. Längre fram är det mycket sannolikt att Sony kommer att släppa en ny PSVR, men räkna med att man till en början kommer att använda bakåtkompatibiliteten för att fortsätta med den gamla. Jag tror dock att det kommer att dröja ytterligare något år.

Tycker du spelen till Playstation VR ser för gryniga ut? Asgard's Wrath löser i alla fall det problemet om Sanzaru Games håller vad de lovar.

Men för mig känns Playstation 5 intressant, inte som traditionell konsol utan utifrån möjligheten att erbjuda ännu bättre VR. Det är nästan ett mirakel att de urgamla Move-kontrollerna, konsolteknik från 2013 och en relativt lågupplöst VR-hjälm kan skapa en så bra upplevelse redan nu. Och det mest fascinerande, för mig, är att det här bara är början. Vi är i generation ett av riktig VR, typ på Atari 2600-nivå, och redan är det makalöst. Jag är med tåget från början och ser fram emot allt som kommer framöver.

Och jag hävdar inte att VR kommer att ersätta traditionella spel. Ingen behöver känna sig hotad och slå tillbaka. Vissa genrer kommer aldrig att ersättas: jag ser ingen poäng med att låtsas stå på gatan och se Ryu och Chun-Li fajtas framför mig eller, hemska tanke, slåss i förstapersonsperspektiv. Filmiska äventyr som behöver kunna skifta perspektiv kommer inte heller att fungera bra, och är oftast spel som vill ha så mycket grafisk prestanda som möjligt ändå. Och en del genrer kommer att vara mer intensiva än man egentligen vill uppleva i VR, eller kräver en överblick som blir väldigt svår att uppnå. Men de senaste tre åren har visat att tekniken möjliggör och förbättrar fler typer av spel än vad jag hade trott från början.

Så spelen finns på plats med både förbättrade upplevelser jämfört med plattspel och med saker som inte hade gått att göra utanför VR. Många av de senaste årens bästa spel är exklusiva för VR eller blir bara mycket bättre. Det finns prisalternativ för olika stora plånböcker, både jämförbart med en konsol eller riktigt dyra grejer för entusiasterna. Mycket av barnsjukdomarna har åtgärdats och det går att hitta bra spel även om man inte pallar med de riktigt intensiva titlarna.

Så, alltså ... varför har du inte skaffat VR än?