Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Bäst Just Nu: Augusti

Redaktionen har sammanfattat augusti och berättar i denna artikel om spelen som det tillbringades mest tid tillsammans med under den förra månaden...

Johan Vahlström väljer:
Madden NFL 20
Jag vet inte om jag skulle kalla det för det bästa jag spelat i augusti, men det är det jag spelat mest av. Precis som jag skrev i min recension av spelet är det långt ifrån perfekt med sitt stora fokus på att du spenderar pengar i Ultimate Team. Franchise Mode har inte fått någon kärlek alls, vilket har lett till att jag mest skippat det läget. Men några säsonger har jag allt klämt ur mina 49ers. Det nya enspelarläget QB1: Face of the Franchise är inte heller någon höjdare, men det går att spendera några timmar här som din egensnickrade quarterback. Jag blev draftad till Miami Dolphins och nu kommer den stora utmaningen att försöka göra detta lag bra igen. Lite utav en ny Dan Marino så att säga. Den största tiden har ändå spenderats i Ultimate Team, mest beroende på att de andra spellägena inte övertygar. Det finns massor av utmaningar (jag älskar utmaningar!) att försöka klara av och "bara en till"-känslan infinner sig hela tiden. "En till utmaning kan jag nog klara". Och innan jag hinner reagera har flera timmar sprungit iväg.

Kim Orremark:
Mach Rider
Sent om sider har även jag upptäckt storheten i detta pixelbaserade, tidlösa mästerverk. Petter och Jonas (tidigare även Calle Brännström och Jonas Elfving) har alltid pratat massor om detta NES-spel men jag har liksom aldrig riktigt haft tid. Jag har varit för upptagen med Minecraft och att bära ungdomskeps, men ja. Nu sitter jag är, fixerad och fanatisk. SÅ bra är verkligen Mach Rider.

Andreas Blom:
Bioshock Infinite
Jag är senare än sen till Bioshock-serien. Jag vet. Det tog pinsamma 12 år innan jag på riktigt tog tag i (och klarade ut) det första, för att sedan konstatera att det var ett mästerverk av sin tid. Så efter att medvetet ha hoppat tvåan (blev rätt mätt på Raptures genomvåta miljö tillika fiskekostymer av stickande ylle), flöt jag upp ovan molnen till det svävande Columbia. Givet att jag inte kommit långt, känns det här mycket mer polerat än det första. I alla fall tekniskt. Visst, fem år i spelvärlden innebär ofattbara förbättringar sett till både grafik, mekanik och symbolik. Jag är redan förälskad i atmosfären; den tryckta stämningen, eran, värderingarna, propagandan, Brookers avskalade få-jobbet-gjort-attityd, känslan av att, med min sky hook, glida längst stängerna i skyn, den rent ut sagda antitesen till Rapture sett till miljön och självklart - den oerhört fagra, men ack så hetlevrade, unga fröken Elizabeth. Så det där det jag har pysslat med den senaste månaden. Svävat i en helt annan värld ovanför vår egen. Uppslukad av dess starka dragningskraft och oförmögen att landa...

Mikael Sundberg:
No Man's Sky
Om någon hade sagt åt mig att jag skulle ägna stora delar av augusti 2019 åt att spela No Man's Sky hade jag nog trott att de var tokiga. Jag tillhörde de som ändå gillade Hello Games episka rymdäventyr redan från början, men efter drygt trettio timmar hade jag nått gränsen för vad spelet kunde erbjuda. Nu är jag tillbaka och tack vare VR är det ännu mer magiskt. Känslan av att hoppa in i sitt rymdskepp och se alla instrumenten omkring sig, och sedan greppa tag i gasreglaget och aktivera startmotorerna, den är banne mig magisk. Det är som en svindyr åkattraktion på Liseberg, fast i flera timmar åt gången och utan kö. Jag är Star-Lord när jag sprintar över gudsförgätna alienlandskap (fast jag är snäll mot de små kreaturen som kryssar mellan fötterna) och jetpackar mig uppför ett berg, spränger mig ner tjugo meter under ytan och utforskar enorma grottmassiv. Inget, jag upprepar, inget rymdäventyr på en platt skärm tre meter framför mig kan komma i närheten när det gäller inlevelse.

Kommer jag att tröttna igen efter trettio timmar till? Mycket möjligt. Men No Man's Sky är fullsmockat med grejer att göra nu efter tre års hängiven utveckling och Hello Games förtjänar all respekt för att verkligen ha gjort rätt för sig efter den klena starten.

Johan Jolin:
Fire Emblem: Three Houses
Två genomspelningar avklarade, och ändå ser jag fram emot min tredje genomspelning. Varför har jag fastnat så vid detta, till ytan, ganska generiska japanska strategispel? Jag kan inte säga att jag hänförts av storyn och flera karaktärerna misslyckas att gripa tag i mig. Men striderna, karaktärsutvecklingen samt berättandet får mig att plocka upp spelkontrollen snabbare än jag hinner ställa ner den. Fire Emblem: Three Houses lyckas nämligen väldigt väl med att projektera moraliska effekter av krig. Att sätta fingret på vad som är gott och ont blir allt mer tvetydigt och skrivs tillslut i sten av segrarna. Folk drivs av sina egna värderingar där alla medel rättfärdigas om de helgar ändamålet. Det är oerhört imponerande hur sammanhängande historien varit samtidigt som utvecklingsförloppen stått i stark kontrast till varandra mellan de två husen jag prövat. Således behöver man spela igenom minst två av husen för att få en helhetsinsyn.

Jag vill inte gå in på fler detaljer än så eftersom att alla Switch-ägare bör uppleva Intelligent Systems senaste strategispel. De har lyckats skapa ett otroligt underhållande äventyr med fantastiska taktiska strider. Jag har hunnit spendera över 120 timmar med mina elever och jag känner mig redo att dubbla antalet timmar innan året är över. Om du funder på vad ditt nästa Switch-spel ska vara behöver du inte leta vidare. Om du hunnit igenom kalaset en gång redan, dra igenom det igen men med ett annat hus. Det är mödan värt.

Henric Pettersson:
Deathgarden: Bloodharvest
Det var inte särskilt länge sedan jag, Lisa Dahlgren och Kim Orremark hade en diskussion om Dead by Daylight och dess kvalitet. Det var nämligen en rejäl uppförsbacke för mig att övertyga Kim att skaffa Deathgarden: Bloodharvest eftersom han ansåg Dead by Daylight vara så uselt. Och ja, det är det. Det är världens bästa sämsta spel, som Lisa sa. Deathgarden är inte heller något mästerverk. Långt ifrån. Men konceptet förblir briljant och jag tvekade därför inte en sekund på att införskaffa mig spelet förra månaden och när jag väl haft tid i augusti så är det Deathgarden jag vänt mig till. Fem överlevare mot en jägare. Antingen flyr, eller så jagar du. Det är inte mer komplicerat än så och jag älskar de korta, intensiva matcherna. Visst finns det mycket kvar att göra (det är fortfarande fast i Early Access) men att försöka undkomma jägaren är minst lika spännande som att fly från mördaren i Dead by Daylight. Ytan är dessutom avsevärt mycket större, samtidigt som det är möjligt att klättra på precis allting som överlevare. Något som gör att spelet inte känns som en direkt kopia av utvecklarnas tidigare titel. Jag ser verkligen fram emot att se hur spelet utvecklas och hoppas på att det blir mer balanserat.

Jonas Mäki:
Madden NFL 20
Jag sörjer verkligen att EA har monopol på Madden-serien, som helt stagnerat de senaste 10 åren. EA försöker halvhjärtat slunga in lite nya funktioner som aldrig överlever från en upplaga till en annan - helt enkelt för att de inte är bra - och det är närmast övertydligt hur mycket även de själva skulle tjäna på konkurrens. Årets upplaga, Madden NFL 20, är en av de sämsta på mycket länge, men trots det har jag spelat flitigt. Det är trots allt uppvärmning inför nästa säsong (vilka ska Tom Brady spela mot denna säsongs Super Bowl då?) av världens mest underhållande sport, och mot bättre vetande har jag kämpat med att ge Minnesota Vikings de framgångar de förtjänar och alla vet ju att även en digital Super Bowl-vinst räknas. Väl?

André Lamartine:
Overwatch
Jag hade egentligen tagit en paus från Blizzards framgångsrika actionlir efter att ha spelat det religiöst några år. Detta av flera anledningar: jag ogillade e-sportsriktningen och hur stillastående spelet kändes efter tag; jag ogillade hur kaotiska Moira, Doomfist och Brigitte var när de släpptes (som jag vägrar spelar av ren, barnslig princip); jag ogillade hur utvecklarna balanserade och förändrade karaktärer till det sämre, som Symmetra (min main). Men ja, Sigma lockade mig tillbaka och även om Sigmas konstanta sköldar känns lite overkill (nu får det väl ändå räcka med sköldar i det här spelet?) har jag ändå lite kul igen. Jag gillar också arkad-spelen och det nya rollsystemet har potential. Kanske ska jag ge mig i kast med Competitive-läget igen, som jag övergav för länge sedan.

Joakim Sjögren:
Blair Witch
Det är ytterst sällan som jag väljer att tackla spel från skräckgenren, men nu när augusti har lagt sig ner för att dö är det faktiskt bara att konstatera att jag inte bara lirat ett, utan två äventyr som hör hemma i denna sällsynta skrämsel-kategori. Man of Medan fick nämligen inleda förra månaden, och även om Supermassive Games lyckats svarva fram ett helt okej spel så är det ändå nya Blair Witch som fått undertecknad att känna allra mest oro och i förlängningen tvingat fram löjligt många natt-räder av garderober och hörn-utrymmen för att säkerställa att inget står och lurar i mörkret. Det ska visserligen sägas att denna spökhistoria lider av en del buggar och kunde behövt en del polering här och var, men bland denna semi-stökiga spelkod väntar en stämningsfull hundpromenad genom Burkittsville-skogen där obehaget och spänningen stiger längsmed hela vägen vägen.

Petter Hegevall:
Assetto Corsa Competizione
Jag har stora problem med att dela ut betyg till italienska Kunos haussade uppföljare och det är ju precis, exakt därför som Gamereactor fortfarande saknar en recension av det här spelet. Trots att det faktiskt släpptes den 29:e maj. Jag har nog aldrig haft problem så långvariga som dessa gällande mina egna åsikter om ett specifikt spel, och då har jag ändå betygsatt strax över 2500 titlar sedan 1994. Detta har med ett antal saker att göra. Till att börja med är ju faktiskt Assetto Corsa Competizione inte färdigt. Det borde aldrig ha släppts i "färdig form" där i maj utan borde rimligtvis legat kvar i "early access"-form året ut. Sen är denna racingupplevelse så otroligt bipolär. Delar är bland det absolut bästa jag testat i simulatorväg. Däckfysiken, grafiken, dygnscykeln, de laserscannade banorna, fokuset på enbart GT3-racing (jag behöver verkligen aldrig något annat) här till de delar som jag vill dela ut ett skyhögt betyg till. Sen har vi alla buggar, det faktum att onlineläget knappt fungerar som det ser ut idag samt det faktum att de datorstyrda motståndarbilarna är dummare än en påse gamla skridskor. Trots detta, trots att spelet är en mixpåse av sällan skådat slag - har jag haft toppenskoj med Assetto Corsa Competizione den gångna månaden och ser verkligen fram emot att mosa vidare när Gamereactors nya racingsimulator är färdigbyggd.

Vilket spel lirade du mest under förra månaden?

View comments

Loading next content