Redaktionens "Guilty pleasures"

Henric Pettersson:
• Film: This is the End
Ja, alltså egentligen borde jag ju inte tycka om This is the End så mycket som jag faktiskt gör. Den är ju trots allt bara proppad av tramsiga scener i en ganska så ointressant handling. Ändå sitter jag och gapskrattar varenda gång jag ser om filmen och jag ska erkänna av att jag i skrivande stund småfnissar när jag tänker på scenen där James Franco frågar Danny McBride varför han lagt sin säd över Francos porrtidningar. Det blir ju egentligen inte mycket dummare än så, men detta är väl bara ett tecken på att jag inte helt har vuxit upp ännu. För att inte tala om scenen där Jonah Hill blir våldtagen av en demon på ett sätt som aldrig kommer lämna min näthinna. Det blir ju egentligen inte fånigare än så här, men det skulle inte förvåna mig om jag kikar på filmen ikväll igen. Och för det skäms jag lite.

• Spel: Dead by Daylight
Det finns knappast mycket gott att säga om Dead by Daylight. För på så många vis är det ju ett uruselt spel. Grafiken är under all kritik, det är obalanserat som tusan, enformigt och fult (har jag redan sagt det?). Av någon, högst oklar, anledning har jag ändå investerat i samtliga DLC-karaktärer och njutit mer än vad jag borde av att slakta människor som Freddy Krueger, Michael Myers, Ghostface och Amanda Young från Saw. Idag har jag säkert tillbringat över hundra timmar med spelet på PS4 och har utöver detta spelat ytterligare några till på PC. För trots att det är så otroligt enformigt och stelt så myser jag rejält när jag kan sätta mig ned en stund för att bränna av någon match och sedan njuta lite extra när jag anklagas för fusk efter att ha dräpt samtliga spelare utan några som helst problem. Dead by Daylight är verkligen världens sämsta, men bästa spel och jag borde verkligen sluta spela det omedelbart. Men eftersom ett Stranger Things-tillägg nyligen släpptes kommer jag troligtvis inte göra det på ett tag framöver...

André Lamartine:
• Film: X-Files - I Want To Believe
Gillar man något, så behöver man ju inte skämmas för det - särskilt när det kommer till film. Men den första filmen som förmodligen dök upp i mitt huvud när vi började knåpa ihop den här listan och som jag ibland har svårt att försvara är X-Files-rullen I Want To Believe, en kommersiell flopp som varken gick hem hos vare sig kritiker eller fans. Det fanns egentligen ingenting märkvärdigt med denna paranormala thriller, vars typiska "vad ska jag tro på"-premiss sköttes betydligt bättre i serien och kändes mer som en krystad "two-parter" på TV - där den största gåtan av de alla var; MTV-tönten Xzibit som FBI-agent. Det måste dock erkännas att jag faktiskt gillar den där isolerade TV-känslan och återföreningen mellan Scully och Mulder gör mig fortfarande alldeles varm i kroppen. Mysteriet som baserades på ryska hundexperiment var också tillräckligt otäck för att göra detta till ett mysigt snötäckt mordgåta jag mer än gärna återvänder till, även om det dramaturgiskt sett inte rörde sig om någonting speciellt. Framförallt är det slutscenerna som skänker en tröstande mysfilt över mig och precis som Mark Snows musiksnutt "Home Again" antyder är det som att man alltid återvänder hem till någonting tryggt och rofyllt - som att tiden stannade i helt rätt ögonblick. Efter den senaste (hemska) TV-säsongen har småskaligheten i "I Want to Believe" dessutom blivit mer betydelsefull för mig och scenen där turturduvorna ror mot en paradisö är, för mig, ett betydligt mer tillfredsställande slut på X-Files-mytologin.

• Spel: Mirror's Edge
Hoppjäntan Faiths debutspel från 2008 var inte helt felfri när det väl begav sig, där dess frustrerande trial-and-error-mekanik, bökiga stridssystem, statiska mellansekvenser och några orättvisa plattformssekvenser kunde göra Mirror's Edge till en påfrestande spelupplevelse. Men jag stod ut, hela vägen, och jag älskade det innerligt, trots sina brister. Jag var förtrollad så fort jag lade händerna på ett spelbart demo och blev snabbt förälskad i konceptet, hur många gånger jag än föll till min död. Det händer att jag fortfarande slår på PS3:an för att skutta omkring och klättra till de högsta byggnaderna, bara för att känna mig som herren på täppan. Det är få actionspel som är så här stämningsfulla, rofyllda och drömska. Jag älskade också den nästan obefintliga storyn, som i sin enkelhet höll mig fastklistrad hela vägen och hur kaosartad slagsmålet än må ha sett ut från förstapersonsperspektiv tycker jag fortfarande att striderna är belönande häftiga när man väl hittar flytet i kontrollen. Dessutom anser jag fortfarande att det rofyllda soundtracket är bland det bästa som någonsin har gjorts i ett spel. Uppföljaren Catalyst tycker jag inte riktigt hade samma charm och fångade aldrig den där sällsynta stämningen från mitt älskade Mirror's Edge.

Petter Hegevall:
• Film: Into the Blue
Det blir ju rätt rejält med bro dude-snack, high fives och fjortiz-testosteron-doftande "chest bumps" i denna film. Karaktärerna är inte vidare värst välarbetade heller om vi går på djupet, snarare papperstunna. Och att filmfotografens fokus legat på att i stort sett enbart filma Jessica Albas bikinistjärt undgår ingen. Ändå, trots gott om tillkortakommanden, är John Stockwells (han som axlade rollen som "Cougar" i Tony Scotts Top Gun) soldränkta nonenshistoria den film som jag tror att jag återvänder till, mest. Minst ett par gånger per år, spisar jag Paul Walkers lättklädda dykfest och att kalla denna för något annat än min "guilty pleasure" vore därmed direkt lögnaktigt. Jag älskar Into the Blue innerligt och passionerat trots alla minuspunkter och jag mår alltid bra när jag ser den.

• Spel: Mortal Kombat X
Animationerna är så stela att det ibland känns lite som om Nether Realm Studios utgått från att samtliga av spelets blodtörstiga slagpåsar stelopererats innan de anmälde sig till den turnering som detta underbart ostiga spel kretsar kring. Visst, Mortal Kombat X innehåller ursnygg grafik, massor av innehåll, mängder av tokroliga dödsavslutningar, korta laddningstider, underhållande och varierat story mode och innehåller en attityd som saknar motstycke i genren, men det är enligt mig inte ett särskilt suveränt spel för det och den yxigt hackiga, stelbenta fightingen är i sig tillräckligt gammaldags för att motivera ett betyg långt under det allmänna spelpress-snittet som finns presenterat på bland annat Metacritic. Ändå älskar jag det. Jag älskar de senaste tre Mortal Kombat-spelen och återvänder oftare till denna titel än vad jag gör till exempelvis Street Fighter IV eller Tekken 7, som jag anser vara bättre slagsmålsspel - i princip rakt igenom. Jag älskar den burdust amerikanska, köttiga blodiga inramningen. De helsjuka attackerna och att det går att slå motståndaren i skrevet. 1200 gånger i rad, dessutom. Och därför är detta spel på alla tänkbara sätt och vis ett "guilty pleasure" för egen del.

Mikael Sundberg:
• Film: Ghostbusters (2016)
Ghostbusters var en ganska betydande del av min barndom trots att, om man ska vara riktigt ärlig, den ursprungliga filmen var aningen för läskig och de flesta av skämten flög låååångt över mitt barnahuvud. Men jag ville vara en spökjägare och hatta runt i New York i overall och med en experimentell kärnreaktor på ryggen. Därför blev jag väldigt intresserad av den nya filmen, som försökte göra samma sak igen: ta ett gäng Saturday Night Live-komiker och släppa loss dem i en galen historia. Problemet är väl att de släpptes loss lite väl mycket. Den största bristen i Ghostbusters (2016) är att alldeles för många scener där det bara improviseras hejvilt tills scenen går och lägger sig av ren uppgivenhet. Men premissen är okej och oväntat tidstypisk: En ensam galning släpper loss ohyggliga monster för att han hatar människor och söker uppmärksamhet. En paranormal skolskjutare. Och jag älskar karaktärerna. Kanske inte Kristen Wiigs Erin, som är sådär överdrivet internhysterisk på ett jobbigt Friends-Rachel-sätt. Men Melissa McCarthys Abby, Leslie Jones Patty och till och med Chris Hemsworths gravt överspelade superidiot Kevin är både intressanta och roliga bekantskaper. Och så måste jag särskilt hylla Kate McKinnon, vars excentriska och stentuffa galna doktor Jillian Holtzmann bjuder på några av filmens bästa scener. Även om ett hysteriskt internetdrev förmodligen tog död på den här filmen helt och hållet skulle jag vilja se någon sorts fortsättning. Typ, fippla lite med kontinuiteten och plocka in dem som assisterande spökjägare till det nya Ghostbusters-projektet. Åtminstone Holtzmann. Jag behöver mer Holtzmann.

• Spel: Dynasty Warriors-serien
Efter åtta ordinarie spel och fler spinoffs och expansioner än jag kan räkna till kan jag väl konstatera att Dynasty Warriors är själva definitionen av guilty pleasure. De är oftast grafiskt undermåliga, gravt enformiga och groteskt godtyckliga. Visst kan man hacka sig fram med samma knapp och se hälften av vad spelen har att erbjuda, men sen finns det också ett smått masochistiskt djup där vissa hemligheter kräver en examen i kinesisk historia för att begripa, för att inte tala om de högsta svårighetsgraderna där du dör om Xu Zhu fjärtar på andra sidan kartan. Grejen är den att alla spelen (förutom del nio som saboterade hela grejen) ändå är underbart underhållande. Det grundläggande avslappnande i att springa runt med två meter skäggig gud och två meter vass metall och utplåna halva Kinas befolkning med ett hugg är inte att förakta. Sen bygger ju också hela spektaklet på en legendarisk berättelse baserad på en alldeles fascinerande del av historien, där människorna bakom Koeis spejsade tolkningar var nästan lika storslagna som myten. Att de här spelen fick mig att plöja tusen sidor av historiskt epos säger väl en del om den grundläggande storheten.