Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Redaktionen Resonerar: Måste spel vara roliga?

Spel som underhållningsform huserar idag hundratals olika typer av inriktningar, sorter, manér och former. Men måste det alltid vara roligt?

Petter Hegevall:
Jag brukar oftast använda det som argument när det diskuteras gamla spel, gamla tider. Att då låg snudd-på all fokus på just koncentrerad, komprimerad spelglädje och nästan inget annat. Detta eftersom underhållningsformen och dess teknik var så primitiv. Roligt går först. Är det inte roligt så är det inte värt att spela, brukar vi ju höra gamers säga både här och där. Men är det verkligen så, särskilt idag? Jag kom att tänka på det under min genomspelning av Death Stranding att spel kanske till och med är mer minnesvärda idag om de faktiskt inte är särskilt roliga alls, men ändå (med hjälp av andra komponenter) lyckas fängsla spelaren, eller? The Last of Us var ju ärligt talat aldrig roligt. Det var läskigt, misär-aktigt mörkt och enformigt sett till stealth-mekaniken. Ibland tyckte jag jag nog nästan mest att det spelet var jobbigt. Men det var ju såklart med flit, från Naughty Dog. För att låta mekanik och struktur spegla och förstärka känslan av den misärlika, råa, hårda, skoningslöst våldsamma värld som Ellie och Joel levde i. Och i fallet Death Stranding kände jag nog kanske aldrig att jag hade särskilt "roligt", men likt förbannat spelade jag varenda minut med någon slags nästan manisk fascination för världen och hur det strukturerats rent mekaniskt. Idag, med den bredd som spelvärlden huserar, finns det naturligtvis plats för alla typer av spel - men behöver det vara "roligt"?

Kim Orremark:
Underhållning betyder inte samma sak för alla människor och som du säger, Petter, kan ren och skär spelglädje speglas i massor av andra saker än just mekaniker. Death Stranding är ett utmärkt exempel på det. Ett spel där nästan allt känns som hinder men det finns ett brinnande driv att slutföra uppgifter och komma vidare hela tiden.

Redaktionen Resonerar: Måste spel vara roliga?
The Last of Us var kärvt, jobbigt, grått, ensamt och enformigt. Men det var ju också meningen för att skapa det där svårfunna bandet, den där perfekta kopplingen mellan koncept, story och spelmekanik.

Henric Pettersson:
Vad det gäller Death Stranding är jag benägen att hålla med. Jag har förvisso bara spelat ungefär sex timmar men det är ju inte särskilt svårt att konstatera att det inte är särskilt kul att leverera föremål från punkt A till punkt B hela tiden. Dear Esther är ju inte heller särskilt roligt eftersom det enda du gör är att gå i 45 minuter utan att kunna interagera med någonting. Trots det är det ett förbaskat underhållande spel, tack vare omgivningen och berättelsen.

Petter:
Är den gemensamma nämnaren här just "walking simulators" eller kan vi kika djupare och hitta andra likheter?

Johan Jolin:
Om jag förstått diskussionen rätt så sätter jag mig nog på tvären här. Om jag inte är road av ett spel, vad är då poängen? Visst uppskattar jag stämningsfull atmosfärer, originella idéer, samt fängslande narrativ, men sker detta på bekostnad av spelglädje blir jag snabbt uttråkad. Ett tråkigt men välgjort spel kan vara bra, men aldrig fantastiskt. Därför bör väl spel sträva efter att underhålla publiken i sån stor utsträckning som möjligt.

André Lamartine:
Det beror såklart på vad "roligt" är och vad man är ute efter sett till underhållningsvärde, då spel numera kan erbjuda oförglömliga och konstnärliga upplevelser med mycket små medel. Det finns ju flera spel som inte satsar lika mycket på stark spelmekanik och som ändå lyckas hitta något slags underhållningsvärde. Här är jag dock på herr Jolins sida: spel måste vara "roliga", då framförallt återspelningsvärdet är en viktig faktor för mig. Red Dead Redemption 2 är ett bra exempel. Det var otroligt polerat, grafiskt läckert, storyn var mycket mänsklig och världen var extremt detaljerad - men inte fan var det särskilt roligt att spela. Då kan man lika gärna se en mellansekvenssamling på Youtube för att få hela historien, då cowboysimulationen i sig var för mekaniskt. Det saknade liv och driv. Jag lär aldrig spela om detta.

Uncharted 4 var löjligt snygg och hade en maffig, intim story som fördjupade Indiana Jones-klonen Nathan Drake. Var det roligt att spela? Inte det minsta. Jag har varvat tvåan och i synnerhet trean flera gånger. Fyran har jag inte rört efter första genomspelningen, då det kändes som att spelbarheten var sekundärt och påklistrat. Med The Last of Us resonerade oftast storyn med själva spelandet, där man ofta tvingades in i desperata och prekära situationer. Det är roligt: Att leva sig in i den hopplösa postapokalypsen. Detta har jag varvat minst en gång till för att återuppleva några skrämmande kapitel, även om vissa linjära partier mest tragglar för berättandets skull.

Redaktionen Resonerar: Måste spel vara roliga?
Dear Esther är också ett sånt där spel som vi älskar, efter att vi spelat igenom det. Men var det verkligen roligt? Inte det minsta.

Petter:
Alldeles, alldeles sant, i och för sig.

Joakim Sjögren:
Om ett spel inte omedelbart är roligt att spela så måste det såklart finnas andra typer av motivationsfaktorer som drar spelaren framåt. Jag tror dock inte det nödvändigtvis måste vara i form av en bra story eller en spännande värld som i fallet Dear Esther och Death Stranding, utan ibland är det bara mentalt tillfredsställande att se en tydlig progression som sakta tickar uppåt. Diablo är som exempel inte det mest roliga att lira egentligen, men att se siffrorna öka för varje nerplöjd timma är läskigt vanebildande, och det är samma sak i spel som Harvest Moon och Stardew Valley där ett simpelt (och snudd på trist) spelsätt kan hypnotisera i hundratals timmar. Detta är väl förövrigt själva grunden för flow-konceptet där medvetandet och sysselsättningen kan fogas samman utan att man egentligen kan svara på varför alla gånger. Så länge det finns ett engagemang att kittla så kan man nog komma undan med rätt tråkiga spelmoment överlag, med andra ord.

Jonas Mäki:
Det är ju ett tidevarv när även frustration har kommit att bli ett försäljningsargument, tänker bland annat på From Softwares spel där tandgnissel, "You Died" och usla checkpoints är en del av dragningskraften. Jag hör nog till de som trots allt vill känna att spel är roliga att spela, annars kommer jag tappa intresset. Sedan behöver inte roligheten bestå av humor och kulörta färger såklart, men att jag ändå känner mig underhållen genom hela resan. På samma sätt kollar jag sällan genren drama när det kommer till filmer, trots att det ofta är där rullarna som får bäst betyg återfinns. Jag blir helt enkelt inte underhållen och är stolt ytlig i det fallet. Jag vill ha roligt.

Andre Wigert:
För min del behöver ett spel inte vara roligt. I grund och botten söker jag efter en mäktig berättelse och spel som berättarmedium gör att jag drogas djupare ned i handlingen än vad en bok eller film någonsin kommer lyckas med. Jag skulle vilja stå för det där, men det skamlösa hyckleriet är förstås ett faktum då jag haft tio fullständigt briljanta timmar med Pokémon Sword nyligen och där är berättelsen så gott som värdelös. Jag vill tro att banal nyfikenhet och upptäckarglädje är en stor del. Jag kanske skiter fullständigt i om Zelda blir uppstoppad till en galant trofé hemma hos Ganon men jag ska ta mig tusan ta mig dit bara för att se insidan på slottet och hur antagonisten är designad. Så...spel behöver inte vara roliga så länge de bjussar på antingen progression, berättelse, eller väcker nyfikenhet kring vad som finns på andra sidan dörren.

Redaktionen Resonerar: Måste spel vara roliga?
Att promenera 122 000 mil med folks paket låter svintrist, vilket det också är. Ändå trollbinder verkligen Hideo Kojimas senaste.

Petter:
Jag tror till och med att jag skulle vilja gå så långt som att påstå att jag idag gillar att ha riktigt tråkigt i spel. Fördriva tid med de mest monotona av sysslor, särskilt om det är väldigt välgjort som i Death Stranding. Hideo har fått mig att sukta efter ett post-spel, en simulator där jag jobbar som brevbärare åtta timmar om dagen och bara gör tråkig skit. Haha...

Andreas Blom:
Håller med Jolin här. Vad som gör spel roliga är ju högst subjektiv och om man inte finner någon form av underhållning, vad är då poängen. Vissa tycker det är kul att få brallorna och polisongerna avskrämda av sig (konstigt folk), medan andra tycker det är roligt/underhållande/finner någon form av njutning i emotionella historier eller djävulskt svåra pussel. Själv tycker jag inte man kan klassa spel som roliga eller inte, utan vilken form av underhåll/njutning man får av olika titlar och aspekter. Och om ett spel är tråkigt (tänker på Petter och monotona sysslor), så stänger jag av. Gillar man att avbryta med monotona sysslor... Jo, då är det också en form av underhållning.

Petter:
Fast, det där är ju inte sant. Tråkigt är ju tråkigt och att vandra på ett fjäll i 29 minuter med svintung packning och bara kånka på, utan nån som helst underhållningsfaktor, är ju enbart tråkigt - Men Kojima har ändå lyckats skapa spänning och intresse för de trista momenten. Dra en kvick parallell med filmvärlden om du så måste. Det finns ju gott om tunga, tunga, mörka dramafilmer som aldrig är vare sig roliga eller det minsta underhållande. Det kan ju ofta handla om rena rama plågan, snarare. Men de kan vara fängslande ändå och tristessen gör att tankarna tar omvägar och gör att man som tittare får ut helt andra saker än om det hade varit tempomässigt tight och upplyftande. Tråkigt kan vara bra. Och jag tror faktiskt inte att det alltid behöver finnas en "underhållande" faktor i underhållning för att det ska fängsla.

Johan Jolin:
Jag kan visserligen köpa det argumentet och jag förstår vad du menar. Alla underhållningsmedium kan fängsla med starka känsloväckningar och det krävs verkligen inte feta explosioner och skojiga skämt för att lyckas med det. Personligen upplever jag dock att filmer och kanske framförallt spel ytterst sällan lyckas med det utan att kännas tråkiga. Death Stranding är till exempel en riktig vattendelare, vissa fängslas av den monotona speldesignen samtidigt som väldigt många avskyr den. Red Dead Redemtion 2 är ett annat exempel. Samma sak känner jag med film. Allt för många dramarullar är, medvetet eller omedvetet, överdrivet pretentiösa just för att de vill utmana uppfattningen av underhållning vilket jag stör mig på. Det krävs oerhört stark berättarteknik och skådespeleri för att fängsla känslor. I spel deltar jag aktivt i handlingen, som är betydligt längre än en film, och om det är genomgående en medvetet monoton och seg resa blir det ytterst svårt att fängsla mig utan "roliga" inslag.

Johan Vahlström:
Jag skulle aldrig kunna spela klart ett spel jag tycker är tråkigt. Sen är det en skillnad på dåliga spel och tråkiga spel. Det finns dåliga spel som fortfarande är roliga att spel. Sen finns det bra spel som är tråkiga. Av dessa två väljer jag nog hellre ett dåligt spel som jag har roligt med. The Crew 2 till exempel är inte bra, men jag gillade att spela det. Journey, ett spel som tydligen ska vara fantastiskt, var så urbota tråkigt att jag inte ens orkade spela klart det.

Redaktionen Resonerar: Måste spel vara roliga?
Speltempot och storyutvecklingen i Red Dead 2 är så långtsamt att det ofta blir direkt tråkigt, men det gör ju knappast spelet sämre. Kanske är det till och med tvärtom i just detta fallet.

Jonas:
I synnerhet japaner brukar ju vara mästare på att göra sangviniska spelinslag av vardagens enahanda sysslor, och det finns ju som bekant spel om allt från att laga mat till att campa, gå på skolan och plugga matte. Jag är därför inte alls förvånad över att det var just Kojima som lyckades leverera ett spel som helt kretsar kring det mest hatade sidouppdraget av dem alla - att leverera paket till folk.

Petter:
Hahaha, det ligger helt klart något i det. Helt klart. Men jag gillar även att samla på hästar i Skyrim, att bara driva runt i GTA V och spionera på NCP:s som åker buss till jobbet samt att göra massa annat hopplöst trams. Nu är ju paketutdelningen i Death Stranding ännu tråkigare än att samla på mörkbruna riddjur men ja, jag är nog säkert rätt annorlunda i det där fallet och har kommit på att jag också blir underhållen av renodlade tråkigheter.



Loading next content