Decenniets 30 bästa filmer (2)

(20) Blade Runner 2049
Denis Villeneuves uppföljare tillhör de förunderliga få, de sällsamt förekommande, de utomordentligt ovanliga. Det är något så unikt som en uppföljare som tjänar ett syfte, har en historia av relevans att förtälja och faktiskt berättigar sin förekomst. Vi välkomnades varmt åter till den cyniska, dystra och överbefolkad plats dit hoppet kommer för att dö. Blade Runner 2049 är mötet av två kolossala krafter, Roger Deakins och Villeneuve, en tour de force av sällan skådat slag som golvade oss med exceptionell scenografi, ett spektakulärt, tankeväckande manus och så mycket neo-noir-estetik att vi storknade och dog glädje-döden. Med Blade Runner 2049 breddade Villeneuve Philip K Dicks redan breda canvas och vågade ställda fler frågor, visade oss nya under och fasor, och lyfte samtidigt hela sci-fi genren till en betydligt högre plats än den någonsin tidigare varit på. Philip K Dick hade i sanningen varit stolt, för jösses Amalia vilket mästerverk detta är.

(19) Captain America: The Winter Soldier
Detta var decenniet då den klassiska blockbuster konceptet kom för att dö, men i ett till synes oändligt hav av fekalier sprutandes från de stora studiorna så var The Winter Soldier en varm bris av genuint strålande filmskapande. Joe och Anthony Russo lyckades med omöjliga konststycket att göra en superhjältefilm visuellt fräsch och spännande igen, samt dessutom bibehålla ett smart manus som inte dumförklarade publiken och aldrig var rädd för att bokstavligen talat avlägsna ryggraden från Marvels filmuniversum. Markus och Stephen McFreely fick gott om utrymme att röra runt i grytan och med ett tydligt fokus på karaktärer snarare än bombastisk action och bevarande av status quo. Winter Soldier är gjord för generationer av seriefantaster, är fylld av passion och är Marvels utan konkurrens bästa film.

(18) True Grit
Om Bone Tomahawk fångade den sanna skräcken i vilda västern, fångade Coen-bröderna ett kontemplativt hjärta i sitt råbarkade västerndrama - ett hjärta som pumpade ovanligt varmt, ovanligt sorgset för att vara en Coen-film. Samma stund som den förgiftade Mattie rider förbi Roosters blodmassaker slogs vi av hämndens tomma seger och slutet var en känsloladdad tomhet som sakta smög sig på oss, fortsatte att hemsöka oss många år senare. Om något var True Grit en fullträff, ett bevis på att det fortfarande fanns originellt krut i västerngenren. Coen-bröderna använde här hela sin berättarmässiga arsenal för att återigen cementera sig som den svarta humorns och melankolins mästare.

(17) The Handmaiden
En lista över decenniets bästa filmer vore inte komplett utan Park Chan-wooks rykande erotiska filmatisering av Sarah Waters roman Fingersmith. Vi blev förälskade, nej, golvade av Chan-wooks kittlande berättande och filmens urläckra foto. Den lustfyllda thrillern utmärktes också för sitt skickliga och känslomässiga frekvensbyte: det var sexigt, det var skruvat, det var listigt, det var lustigt, men framförallt var det ett triumferande stycke filmkonst som på många sätt och vis definierade vad vi vill se i film överhuvudtaget: allt och lite till.

(16) Parasite
Det kan tyckas vara lite väl tidigt att utse Bong Joon Hos senaste mästerstycke till en av årtiondets bästa filmer, utan att den har fått puttra i folks medvetande ett tag till. För oss var dock Parasite rena rama filmdynamiten, som slungades i ansiktet på oss med en rasande drivkraft och som avslutade detta årtionde på en rejäl smäll. Denna rakbladsvassa Palme D'or-vinnare var nämligen mer än bara en klasskonflikt, vars komplexa lager synade människans mörker med ett unikt sinne för humor, dynamik och gott om nyanser. Detta är något som kommer att diskuteras och dissekeras livligt även i nästa decennium.

(15) Joker
Nolan visade Warner/DC vägen med The Dark Knight (framförallt). Ta en välkänd serieblaska, förpacka rubbet som en mörk, vuxen, seriös thriller satt i någon slags verklig variant av serievärlden för att på så sätt distansera sig från konkurrensen och likt DC Comics serietidningshistorik erbjuda ett lite mindre... Barnsligt alternativ än närmaste rivalen Marvel. Men sen, efter det, tappade DC och Warner bollen lite. Eller ganska rejält. De glömde att Christopher Nolan redan skrivit facit och började istället jaga efter Marvel Studios svårfångade svans. Något som vi alla vet inte gick sådär superbra. In kliver regissören bakom Baksmällan-rullarna och med begränsad budget och tid satte han ihop en ny film som i allra högsta grad följer den malla som Nolan skrev ihop och som ännu en gång visar hur Warner/DC i allra högsta grad bör behandla sina superhjältar. Joker var och förblir ett litet mästerverk. Proppad av nervigt storslaget skådespeleri från en Phoenix i högform, dränkt i cool estetik och en atmosfär som fick Marvels senaste filmer att likna ett Happy Meal.

(14) The Tale of Princess Kaguya
Vi förlorade något inombords när vi såg Isao Takahatas animerade prinsessaga. Kanske var det vårt hjärta som Eldflugornas Grav-regissören Isao Takahata slet ut och aldrig lämnade tillbaka? En sak är vi åtminstone säkra på: The Tale of Princess Kaguya är en av årtiondets absolut vackraste och mest omtumlande filmupplevelser. Vi levde ett helt liv tillsammans med Kaguya, ett lika lyckligt som förlorat flickskap som Takahata målar upp med värme och ångerns outgrundliga sorg. Hisaishi kompletterade dessutom denna livshistoria med en komposition som nådde himmelska nivåer. The Tale of Princess Kaguya gjorde genuint ont i själen och är något vi alltid kommer att vara tacksamma för.

(13) Blue Ruin
Med en enkel, minimal premiss och obehaglig känsla av slutgiltighet fångade Jeremy Saulniers stilistiska film Blue Ruin oss direkt här på redaktionen. Men den verkliga styrkan i Blue Ruin ligger i dess sanslöst vackra, avskalade manus som låter handlingarna tala högre än orden. Omgivningarna utnyttjas till fullo och ger kraft till ett märkligt men absorberande känslospel som domineras av en ständigt underliggande förnimmelse av spänning och förväntan blandat med Dwights sårbarhet. Blue Ruin är en orkester spelad till perfektion av en extremt talangfull regissör som cementerade sina förmågor i Green Room några år senare. Men Blue Ruin är och förblir Saulniers magnum opus, en kavalkad i överväldigande känslor och brutal, skoningslös hämnd.

(12) Sicario
Få filmer detta gångna årtionde kan mäta sig i intensitet med Denis Villeneuves studie i brott som ständigt doppar tårna i skräckträsket och kastar oss som publik rakt in i ett narkotikakrig som saknar motstycke. Sicario är en förstapersonsupplevelse i grandios skala som på ett utstuderat, sinnrikt sätt stormar fram likt ett ånglok och aldrig tillåter oss andrum eller säkerhet. Det knivskarpa, fokuserade manuset levererar ömsom käftsmällar ömsom chockar och vägrar publiken någon tillstymmelse till glädje eller lyckligt slut och har modet att hålla sig trogen vid sin dystra, råbarkade vision. Briljerande skådespel varvas med vidunderligt vackra, mörka toner från det musikaliska geniet Johann Johannsson och bidrar till Sicarios storhet, en rakt av sensuell krevad som omvälver ens sinnen.

(11) Inception
Det är sällan vi vänder oss till vårt biosällskap med så uppspärrade ögon och med hakan på golvet, men det är extremt sällsynt att ha samma upplevelse upprepande gånger i en och samma film - något vi definitivt upplevde med genomgeniala Inception, en makalös drömheist-thriller som inte liknade något annat i actiongenren och som än idag markerar en filmteknisk fantasi av sällan skådat slag. Är det inte denna upplevelse som i grunden definierar filmkonstens möjligheter? Är det inte denna upplevelse som vi filmfanatiker lever för? Det går inte att ignorera Christopher Nolans ostoppbara ambition att revolutionera actiongenren och är något som fortfarande förtjänar att hyllas, även i nästa årtionde.

På fredag dyker den tredje och sista delen av denna lista upp här på siten.