Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Petter om: Halo - Från bäst till sämst

Chefredaktör Hegevall minns sina spelsessioner med de bästa respektive sämsta spelen ur Bungies ikoniska följetong...

Den ytterst babbliga artikeln om min samlade syn på Grand Theft Auto (länk) som spelserie var ju, som kommunicerat, bara början på en artikelserie där jag (min vana trogen) vill vara personlig på ett sätt som vi av naturliga skäl aldrig är i våra listor. I denna andra omgång tänkte jag skriva av mig lite om en annan av alla fantastiska spelserier som jag inte bara håller väldigt högt men har en alldeles särskild relation till, vilket jag tror att många av oss har. Halo. Bungies magiskt coola scifi-epos och alla dess strålande uppföljare ska avhandlas och precis som i fallet GTA tänkte jag helt enkelt lista de spel jag gillar mest och skriva exakt varför, och hur jag kom i kontakt med dem.

Petter om: Halo - Från bäst till sämst
Precis som Half Life-hjälten Gordon Freeman är Master Chief tom, som karaktär. Redo att fyllas med din egen personlighet.

B Ä S T
(1) Halo
Det går liksom inte att komma ifrån att Bungie aldrig toppade deras allra första spel i denna magiska följetong. Det går heller aldrig att komma ifrån att det var en särskild period i mitt liv då Halo svepte in och började ockupera 82% av min totala tankeverksamhet. Du som läst Gamereactor genom åren har såklart läst om detta i omgångar och med risk för att därmed framstå som världens tjatigaste och mest senila farbror ber jag om ursäkt till dig, på förhand. För Halo och premiären av Microsofts förstfödda spelkonsol är knutet till Gamereactor på ett sätt, även fast Gamereactor Sverige år 2001 inte existerade och även fast jag vid den här tidpunkten inte hade bestämt mig för vad jag skulle göra härnäst. Jag hade sålt min andel i Spray-ägda speltidningen Missil och flyttat hem igen. Tagit hastigt junkjobb som originalare/slav på Östersunds-baserad reklambyrå och tillbringade helgerna med att spela basket och köra rally, istället. Ända sedan mitt andra gymnasieår hade jag byggt upp en särskild relation med dåvarande Macintosh-spelstudion Bungie vars spelserie Marathon hade roat oss på mediaprogrammet kungligt i många, långa månader. Jag lirade även Myth och Oni på min arbetsdator och såg länge fram emot Halo, även om bytet av genre, spelupplägg, grafikmotor, utseende och inriktning i omgångar gjort mig förvirrad.

Jonas Mäki beställde en Xbox-konsol plus Halo från Bluray-skribent Johan (som slutade på Gamereactor för fem år sedan ungefär) och eftersom Johan befann sig i New York på releasedagen kunde Jonas lägga vantarna på en av de första Xbox-konsolerna som överhuvudtaget plockades in i vårt avlånga land. Naturligtvis ringde han dessutom mig samma dag som han fick hem den, och en dryg kvart senare satt jag på hans soffa och gluttade på när han och gemensamma kompisen Krister intog Battle Creek i den allra första Halo-multiplayermatchen som någon av oss hade skådat. Resten är historia, mer eller mindre. Jonas spelade igenom Halo: Combat Evolverd på ett dygn, ringde mig igen - lånade ut konsolen och det följande dygnet spelade jag igen äventyret två gånger, på rad. Kort därefter köpte jag min egen Xbox, mitt eget Halo, och började njuta av multiplayerkomponenten med kompisarna Lars, JB och Victor - på daglig basis. Det hela förvandlades till en nästan fanatisk fascination, ska sägas. Vi fyra blev svårt, svårt beroende av Jason Jones ikoniska scifi-shooter och det gick så långt att vi spelade minst 20 multiplayermatcher varje kväll, utan undantag, i över ett år. Vi gjorde i princip ingenting annat. På ett år. Och även om pistolen var onödigt kraftfull och även om det saknades onlinemöjligheter och allt det där, var och förblir det kanske det mest belönande och dynamiskt perfekta flerspelarspel som jag avnjutit under mina 42 vårar. Själva äventyret, kriget mot Covenanterna, var ju minst lika bra det och satte som vi alla vet en ny standard inte bara för actiongenren i synnerhet men för spel som underhållningsform - i allmänhet. Det blir enligt mig helt enkelt inte mer ikoniskt än det allra första Halo.

(2) Halo 3
Halo och Halo 3 är de enda 10/10-spelen i denna serie, enligt mig. Flera av oss på redaktionen håller inte med, rankar Halo 2 och Halo Reach minst lika högt men där stannar de mest superlativ-proppade super-lovorden för egen del. Halo 3 däremot. Perfektion. Jag minns mycket väl hur onödigt, olidligt, otroligt lång väntan kändes och hur stressat det var här på Gamereactor då det släpptes (eller dök upp i recensionsform), 12:e september 2007. Det återstod cirka två veckor innan spelet skulle finnas ute på spelhyllorna runt om i världen och för oss handlade det om att spela igenom Halo 3 ilsnabbt, mosa runt i multiplayer-komponenten under tre sömnlöst überstressiga dygn för att kunna skriva en rättvis, ordentligt utförlig recension och klämma in den i tidningen som skulle gå iväg på tryck. Jonas recenserade, jag lirade massa multiplayer mitt i all deadline-stress och vi var båda rörande överens om att Bungie hade gjort det igen. Lysande, lysande spel. Rakt igenom. Under de följande månaderna upprepade jag och vännerna som levde loppen i Halo (1) samma sak, fast med trean, träffades varje kväll, spelade oförskämda mängder split screen och älskade varenda sekund av det. Halo 3 var mer genomarbetat än Halo 2. Storyn var enklare att begripa, Bungie slog inte riktigt samma typ av omöjliga knut på sin egen virriga mytologi och multiplayerbanorna kändes bättre. Och därför... är det min tvåa på denna lista.

(3) Halo 5: Guardians
Aldrig har vårt betyg, Gamereactors officiella nuffra, skiljt sig så mycket från er läsares genomsnittliga betyg på ett spel som det gör för Halo 5: Guardians. Före detta redaktionsveteranen Mathias Holmberg delade ut 10/10 medan ni läsare satte idel 6:or. Vilket såklart handlar om personligt tycke och smak, bara. Alla gillar vi och uppskattar olika saker och jag kan absolut förstå varför vissa var gruvligt besvikna på 343 Industries senaste äventyr. Även jag kände viss besvikelse över det faktum att jag inte fick möjlighet att kontrollera Master Chief under samtliga av äventyrets kapitel, men det var enligt mig också den enda egentliga minuspunkten i singleplayer-portionen av Halo 5 som jag fortfarande håller väldigt, väldigt högt. Multiplayer-delen är nämligen något av det bästa som gjorts i actiongenren enligt undertecknad och jag fortsätter att återkomma hit med jämna mellanrum. Dels för att Call of Duty-influenserna från Halo 4 fått stryka på foten (tack och lov) men även eftersom kartorna är strålande (här finns några av de bästa banorna som Halo-MP någonsin erbjudit). Jag dyrkar även den tighta och minimalistiska mekaniken och hur avskalat rent och ordentligt det känns.

Petter om: Halo - Från bäst till sämst
Halo som spelserie har genom åren bjudit på några av de mest minnesvärda ögonblicken genom spelhistorien.

S Ä M S T
(1) Halo ODST
Som jag skrev i min Grand Theft Auto-artikel handlar ju detta, trots rubriceringen ovan, inte om spel som jag eller någon annan här på Gamereactor anser vara "dåliga" på något sätt. Tvärtom. Alla spelen på denna lista är bra. Kanske till och med superba. men det finns naturligtvis titlar i Bungies ikoniska spelserie som jag inte favoriserar på samma sätt som jag gör med exempelvis Halo 3 och en av dem stavas ODST som jag tycker var och förblir ett poänglöst stickspår som var tänkt att bredda universumet och den story som Bungie försökte berätta, men bara kändes som en hoprafsad nödlösning för att blidka Microsofts spelförläggaravdelning. Jag gillade inte hur delar av ODST försökte vara Ghost Recon, jag gillade inte den mörkare grafikstilen och avskydde att spela som någon annan än Chefen.

(2) Halo Wars
I teorin älskade jag Halo Wars. Ensemble Studios hyllade realtidsstrategi-tolkning av Bungies scifi-universum. Inte minst eftersom jag växte upp med spel som Command & Conquer, Total Annihilation samt Starcraft. Jag var dessutom tidigt med att förklara hur väl anpassat själva upplägget var mot Xbox 360-handkontrollen och jag var en av dem som prisade inramningen och presentationen. Idag, när jag återvänder eller blickar tillbaka - har jag dock problem att prisa det här spelet som på flera sätt känns som en light-version av ett "riktigt" RTS. Uppdragen känns inte sällan avsnoppat enformiga, upplägget och spelkontrollen begränsad och jag tycker inte att storyn riktigt håller, heller. Tyvärr.

(3) Halo Reach
På samma sätt som ODST och delar av Halo 5: Guardians sabbade Halo-upplevelsen för mig genom att låta mig kontrollera karaktärer som inte var krigsgrönt urstarka och kända vid namnet John-117, gjorde det hyllade Reach samma sak. Jag ogillade karaktärerna som äventyret kretsade kring, jag var aldrig särskilt förtjust i Reach som plats, den mörka och mer allvarsamma grafikstilen passade enligt mig aldrig Halo och multiplayerkomponenten var knökfull av bekymmer. Att man styrt om ranking-systemet så att det denna gången var exp-baserat vilket gjorde det mer obalanserat än i Halo 3, enligt mig. Jag hatade dessutom möjligheten att kunna sprinta (hörde aldrig hemma i Halo enligt mig) samt "armor abilities" som i mångt och mycket sabbade flera av spelets mer välgjorda kartor. "Hitscan" retade dessutom gallfeber på mig precis som jetpack-partiet (även om det såklart gick att slå av).

Petter om: Halo - Från bäst till sämst
Det allra första spelet skrev om regelboken för hela spelvärlden.

F R A M T I D E N
I september är det dags för nästa del i Halo-sagan om på flera sätt är detta "vinna eller försvinna" för 343 Industries, åtminstone om man kikar på vad den samlade fanbasen anser om deras spel sedan Microsoft köpte loss spelserien från Bungie. Halo Infinite utlovas vara en "återgång" till allt som gjorde det första äventyret så ikoniskt och personligen ser jag väldigt mycket fram emot att få veta mer om det. På samma gång som en del av mig räds det faktum att flertalet inbitna analytiker misstänker att 343 och Microsoft smugit in mängder av Destiny-moment i Halo för att skapa en Game as a service-titel och därmed tjäna mer pengar under längre tid - hoppas jag såklart att 343 har den goda smaken att undvika allt sånt, för evigt. Halo är inte Destiny, såklart. Halo är kanske snarare raka motsatsen. Jag hoppas på att Halo Infinite blir sådär slagkraftigt episkt med enorma, vidsträckta banor proppade av läcker scifi-natur och praktfulla Covenant-byggnader dränkta i kunglig estetik uppbackat av strålande spelbarhet utan sprint-mode, jetpacks, armor abilities eller annat trams från tidigare titlar. Framtiden får såklart utvisa var Master Chief är på väg men en sak är stensäker och det är att hans mångåriga historik som Xbox-formatets galjonsfigur knappast går att vare sig förbise eller förminska. Bungies avtryck på spelvärlden är enormt och Halo kommer för evigt att ha en väldigt särskild plats i mitt hjärta.

Vilka Halo-titlar är dina personliga favoriter?
Länk till "Petter om GTA"



Loading next content