Svenska
artiklar

Petter om: Metal Gear - Från bäst till sämst

Grand Theft Auto, sen Halo och nu... Nu är det dags för chefredaktör Hegevall att avhandla Hideo Kojimas fantastiska spionföljetong

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Petter om GTA / Petter om Halo

Jag började ju med att avhandla Grand Theft Auto-serien och fortsatte sedan med Halo och båda dessa babbliga artiklar har lästs av många av er, och i kommentarsfälten läste jag om er smak, hur ni väljer att ranka era favoritspel i dessa serier. För min del är detta roligt, och jag älskar att dela med mig av min smak och sedan läsa om dina åsikter om samma underhållningsprodukt och nu är det såklart dags för en till följetong inom spelvärlden som jag älskar. Metal Gear. En spelserie som erbjudit en del fullständigt fantastiska äventyr och i samma veva nått oroväckande låga nivåer rent kvalitetsmässigt med vissa av titlarna och dessa ska jag nu alltså ranka. Here goes nathink!

Petter om: Metal Gear - Från bäst till sämst
Det finns väldigt få spelserier som bjuder på lika starka, minnesvärda, unika karaktärer som just Metal Gear.

B Ä S T
(1) Metal Gear 3: Snake Eater
Jag minns det som om det hade hänt under gårdagen, i princip. Gamereactor hade precis fyllt två år och mitt i stressen med att få ihop tidningen dök recensionsversionen av Snake Eater upp. Jag avskydde tvåan men var trots den besvikelsen väldigt taggad på Metal Gear Solid 3 som med sin kalla kriget-inramning och 70-tals-touch kändes superhett, på förhand. Jag minns mycket väl hur frustrerande jag tyckte att spelkameran fortfarande var under den inledande halvtimmen men hur det släppte så fort jag vant mig (igen) vid hur Metal Gear fungerar. Sen mötte jag The End, och den bossfighten ser jag som en av de fem mest imponerande spelögonblicken genom alla tider. Jag satt som förstenad. Bara gapade. För precis som Psycho Mantis-mötet i Metal Gear Solid hade Hideo Kojima tänkte utanför ramarna, vänd upp-och-ned på allt det jag visste och trodde att jag kunde om actionspel och de moment vi spelare under åren lopp blivit väldigt vana vid, och prickskyttestriden mot den åldrande jägaren The End var verkligen enastående speciell. Resten av Snake Eater var precis lika bra. Rysligt väldesignat, originellt, atmosfäriskt, intelligent och tematiskt strålande. Slutet mot mentorn Boss står sig precis som The End-mötet som en av de där spelstunderna som jag värdesätter något ohyggligt och anser vara ren och skär digital-konst.

(2) Metal Gear Solid
Jag tror att mitt minne och min känsla för det allra första spelet i Solid-följetongen hade varit starkare och mest troligt gjort att det hamnat före Snake Eater om det inte hade varit för att jag till viss del sabbade första-intrycket helt på egen hand. Detta gjorde jag genom att importera spelet från Japan långt innan det var dags för europeisk release, och detta har jag ångrat i omgångar sedan dess (25 år sedan, snart). Jag var så pass taggad på Metal Gear Solid att jag betalade orimliga pengar för en Collector's Edition-låda och samma dag som det anlände inledde jag mitt äventyr ute i snön vid det terroristockuperade Shadow Moses. Jag spelade igenom hela, såklart. På japanska. Och begrep naturligtvis i och med det inte ett endaste litet dyft. Jag minns hur mycket jag gillade det ändå men med tanke på hur tematiskt tungt och filosofiskt (kvasi-filosofiskt, enligt många) manuset var, är det enkelt att kalla mitt beslut för idiotiskt. Jag spelade såklart om Metal Gear Solid ungefär ett år senare, på engelska, och gillade det givetvis ännu mer då, men det kommer för min del aldrig att nå Snake Eater sett till renodlad, koncentrerad storhet. Den dystopiska, politiska, Nietzsche-doftande filosofiska inriktningen rent storymässigt som Kojima proppade sin täta actionthriller med, står sig som något av det mest märkvärdiga som spelvärlden någonsin sett. På det sätt som Hideo bryter den fjärde väggen och kryddar sina äventyr med larvig kiss/bajs-komik tycker jag dock aldrig riktigt passat den i övrigt superseriösa tonen. Men jag vet att jag är ganska ensam om just den åsikten.

(3) Metal Gear Solid: Peace Walker
Det mest underskattade spelet i hela denna följetong och det jag anser vara tredje bäst (av dem alla) stavas Metal Gear Solid: Peace Walker. Dels för att jag älskar hur tight regisserat det är och hur väl det fortsätter storyn i Portable Ops men även eftersom jag älskar Big Boss mer än vad jag gör med Snake, och den 70-talsmysiga Kalla kriget-inramningen. Jag gillar djungelmiljöerna i Metal Gear mer än alla stålgrå Shadow Moses- samt knallorangea Big Shell-korridorer i världen och därför ligger Peace Walker på tredjeplats på min lista. Jag minns mycket väl hur Jonas Elfving norpade recensionskopian samma sekund som han rev upp postskörden den dagen och hur jag fick nöja mig med att skriva en andra åsikt. PSP:n som konsol fick mina bananklasar till nävar att krampa något grönjävulskt vilket fick mig att spela kortare stunder än vad jag minns att jag egentligen ville, men trots handkramp tog jag mig igenom storyn och älskade det, innerligt.

Petter om: Metal Gear - Från bäst till sämst
The Phantom Pain fungerade som en kort prolog till Metal Gear Solid V.

S Ä M S T
(1) Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty
Jag gillade aldrig Sons of Liberty. Och även om jag kan känna att det här spelet kanske fått utstå lite väl mycket spott & spä genom åren så är jag inte den som är beredd att kalla det underskattat (även fast det såklart inte är dåligt, bara inte lika fantastiskt som de tre spelen här ovan). Jag minns väldigt väl den skitstorm som uppstod i spelsverige då min gamla kollega (från Missil-tiden) Thomas Wiborgh puckat nog spoilade hela den första delen av äventyret i en förhandstitt i Super Play (månaden innan det släpptes) och hur taggad jag var på det faktum att Solid Snake faktiskt skulle dö i äventyrets början och hur hans roll skulle axlas av en blond nykomling. Det lät spännande. Mer oförutsägbara turer och vändningar från den alltid lika orädda Hideo Kojima, men ja - det färdiga spelet lämnade massor att önska, för egen del. Jag gillade inte Raiden, alls. Jag uppskattade inte humorn, bossarna eller det faktum att Big Shell-miljöerna kändes hopplöst opersonliga och framförallt enformiga jämfört med Shadow Moses. I grunden hade jag nog hoppats på ett spel som skulle vara mer likt ettan, även om jag som sagt såhär i efterhand kan uppskatta Kojimas vilja att förändra, förnya, utmana.

(2) Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
Det femte spelet innehåller en hel del bekymmer vilket såhär i efterhand känns logiskt med tanke på att vi idag såklart vet att Hideo Kojima och Konamis ledning bråkade konstant under utvecklingsfasen. Budgeten skenade iväg, spelet höll inte riktigt vad Hideo hade lovat (enligt Konami) och det har ju pratats om hur Kojima-San styrde halva Konami vilket retade gallfeber på hans överordnande. Jag gillade The Phantom Pain under mina första speltimmar. Det kändes som en trevlig modernisering av ett gammalt koncept och mekaniskt var det ju proppat av nyheter men det tog mig inte jättemånga timmar efter inledningen för att inse att Metal Gear Solid V i grunden inte ens påminde om ett Metal Gear Solid-äventyr. Storyn var pannkakstunn och den där tunga, intressanta tematiken och tonen som alla tidigare Solid-spel erbjudit var som bortblåst, åtminstone under vissa längre partier. Slutet var en enorm besvikelse också och när jag nu blickar tillbaka på Phantom Pain märks det relativt tydligt att det var en utvecklingsprocess kantrad av internbråk och bekymmer.

(3) Metal Gear
Det är ju i grunden fel åsikt att ha, som gammal spelräv och som speljournalist, jag vet det. men jag gillade verkligen aldrig Metal Gear till NES. Faktum är att jag direkt ogillade det. Nu har det ju en halvsabbad, nedkapad, vingklippt konvertering av MSX2-originalet (som jag aldrig testat) och visst lades grunden för hela stealth-genren här men för mig, då, var Metal Gear bara bökigt, tråkigt, alldeles för oförlåtande och ofta obegripligt. Om jag skulle återvända till originalet idag, spela MSX2-originalet, kanske jag skulle älska det (mycket kan hända på 30+ år, såklart) men där jag står idag ser jag detta som spelseriens tredje svagaste del.

Petter om: Metal Gear - Från bäst till sämst
Vad tror du att framtiden har att erbjuda när det kommer till MGS?

F R A M T I D E N
Jag är inte superförtjust i själva grundtanken på att Metal Gear som spelserie kommer att leva vidare (vilket den naturligtvis kommer) utan upphovsmannen och snillet bakom de flesta av idéerna, Hideo Kojima. För precis som i fallet Death Stranding (fjolårets näst bästa spel) märks det så otroligt tydligt när ett spel producerats av Kojima-San och jag misstänker att Konami kommer att få problem med att försöka hålla samma skyhöga lägsta-nivå med Metal Gear VI som Kojima och hans team klämde ur sig under så många år. Men! Om vi ska förlita oss på tanken att Konami fortfarande huserar drösvis med superbegåvade utvecklare som just nu arbetar på del sex i MGS-serien så skulle jag vilja ha något lite mindre expansivt än Phantom Pain, något tightare med mer fokus på story och mindre fokus på öppna miljöer och oändlig valfrihet. Den biten kan framförallt Hitman-serien ta hand om, mitt Metal Gear Solid vill jag verkligen ska vara tätare, mer regisserat och mer linjärt än så.

Vilka Metal Gear-spel är dina favoriter?

Petter om GTA
Petter om Halo



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy