Svenska
Gamereactor
artiklar

Topp-5: Komedier

Vi dundrar igång den nya artikelserien Topp 5 med listan över det vi på Gamereactor anser vara tidernas fem bästa komedifilmer...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Vi startar i och med denna lista en ny artikelserie här på Gamereactor som kommer att dyka upp i flera olika tappningar under det kommande halvåret och det handlar om något så enkelt som våra fem favoriter inom en rad olika filmgenrer. André Lamartine, Marcus Persson och nykomlingen Patryk Jamroz skriver som du såklart redan vet om film här på Gamereactor och även om deras smak skiljer sig rätt ordentligt har de efter veckor av gnabb, skrik och hetlevrade smakdiskussioner kommit fram till det som dessa tre herrar anser vara tidernas fem bästa komedier.

Topp-5: Komedier

(5) Black Dynamite
När vi väl började spika vår komedilista frågade vi oss själva: vad gör en komedi till just en komedi? Detta ledde till flera olika svar, men den viktigaste slutsatsen vi nådde var att en komedi förstår sin egen genre, sin egen stil. Black Dynamite är precis en sådan film, som balanserar blaxploitation-parodi och renodlad Rudy Ray Moore-flams på ett lika raffinerat som hysteriskt vis. Den svarta dynamiten visade nämligen att den hörde hemma i parodins Hall of Fame bland klassiker som Titta Vi Flyger! och Nakna Pistolen med hjälp av sin sköna meta-humor, odödliga repliker ("But Black Dynamite, I sell drugs to the community!") och scener som den legendariska utskällningen mot stackars Euphoria. Denna pimp-tastiska kung fu-fest förstod alltså hur man justerade sin självmedvetna frekvens och är packad med en sådan filmskaparglädje att denna magrute-tillverkare blev en självklar Topp 5-kandidat i denna genrelista.

Topp-5: Komedier
Detta är en annons:

(4) Shaun of the Dead
Zombieapokalypsen drabbar Storbritannien hårt i den här alldeles superbt skrivna svartkomedin där vi följer den livströtte medelklassinvånaren Shaun och hans arbetslösa rumskamrat Ed, under den kanske enskilt värsta dagen i deras respektive liv. Nog för att det dröjer ett tag innan de själva lägger märke till att någonting inte riktigt står rätt till i kvarteret, men är man sjukligt morgontrött av sig så är man. Inom kort blir det dock en kamp mot klockan för att rädda både aningslösa vänner och familjemedlemmar för att därefter uppsöka skydd någonstans innanför ett barrikaderat gömsle, som i detta fall råkar bli den lokala puben. För att... England, såklart.

Shaun of the Dead var egentligen inte först ut med att kombinera levande döda med skojfriska tramsigheter. Sagan om Ringen-kungen Peter Jackson gav oss säregna dråpligheter med zombies redan på nittiotalet med sin kultiga Braindead. Shaun of the Dead är dock vassare. Det som filmen lyckas så föredömligt väl med än idag är att få oss tittare att skratta oss hejdlösa åt alla skruvade situationer samtidigt som det faktiskt också tillåts ett handfull ögonblick där vi kan sympatisera och känna med karaktärerna. Missuppfatta dock inte alls nu, trots en del fina stunder är det här i första hand fortfarande en skrattfest utan dess like. Rakt genom. Scenen där Shaun tillsammans med Ed bägge kontemplerar över vilka LP-skivor som ska användas som stridsmedel, varpå Ed föreslår att Shauns ex-flickväns Sade-skiva lämpar sig precis utmärkt och flänger iväg den mot en sakta ankommande zombie (vilket orsakar hela 0.02% skada), är bara hysteriskt rolig. Injicera Edgar Wrights käcka regi, ett välskrivet och fyndigt manus, flera fantastiskt älskvärda skådespelarprestationer, horder av förruttnade-levande döda och avrunda sedan allt med oförskämda mängder självmedveten, oerhört brittisk humor - så har du något speciellt. Shaun of the Dead är ett sant mästerverk.

Topp-5: Komedier

(3) Ghostbusters
Tre kufiska professorer med en oförskämd förkärlek till det övernaturlig, förunderliga och rakt av bisarra finner sig plötsligt utan varken jobb, inkomst eller framtid. Utskämda, utskällda och med inget att förlora följer de sina drömmar och tar jobb som bekämpare av det paranormala, spöken, gastar demoner och annat oknytt som oförklarligt börjat hemsöka New York och dess invånare. Snart finner de sig mitt uppe i en övernaturlig epidemi där Manhattan agerar epicentrum och blir hem för demonhundar, gapande gastar, återuppväckta taxichaufförer och gröna slem-monster innan våra hjältar slutligen tvingas stå öga mot öga med den transdimensionella, sadistiska varelsen Gozer the Gozerian av summariskt ursprung vars mål är att påkalla jordens undergång. Året var 1984 och USA red på en enorm våg av ekonomisk framgång och konsumtion när Ghostbusters landade som en nukleär bomb i biograferna och förändrade komedigenren för all framtid, samtidigt som den gjorde Bill Murray, Dan Aykroyd och Harold Ramis till Hollywoods största stjärnor över en natt.

Detta är en annons:

Mer än trettio-fem år har hunnit passera sedan Ray, Peter, Egon och Winston gjorde gatorna i Big Apple osäkra i sin Cadillac Meteor till tonerna av Elmer Bernsteins vassa kompositioner och det tidlösa ledmotivet av Ray Parker Jr. Iklädda sina numera ikoniska grå dräkter, rustade till tänderna med PKE-mätare, proton-gevär och spökfällor så charmade de en hel värld och lärde en ny generation unga spelevinker att 'bustin makes you feel good'. Från den stämningsfyllda öppningsscenen med den hyschande grå damen i biblioteket som gav oss alla mardrömmar som små, till den explosivt, marshmallowfyllda, apokalyptiska sistastriden på toppen av 55 Central Park West med den ondsinta Gozer the Gozerian så är Ivan Reitmans Ghostbusters ett segertåg i glädje, fylld med tidlös humor som saknar motstycke idag. Det är en film från en svunnen era då Hollywood bubblade av kreativitet, originalitet och präglades av en vilja att pröva nya ting snarare än att förlita sig på återvunna koncept och material.

Ghostbusters representerade en osedvanlig genreblandning när den landade på biodukar runt om i världen under de heta sommarmånaderna 1984 och var fylld till bristningsgränsen av vad som på den tiden var både påkostade och imponerande specialeffekter, något som normalt sätt reserverades för grandiosa actionfilmer. Därtill var manuset som skrevs av Dan Aykroyd och Harold Ramis fullmatat med smart, rolig dialog och smarta one-liners som dryper av cynism, ironi och ren, skär fånighet som kan få även den buttraste av människor att dra på mungiporna. För vem kan inte låta bli att charmas av den storspelande Bill Murray med sitt sockersöta, sardoniska framträdande i rollen som den amoröst trubbiga charmknutten Peter Venkman? Tillsammans med Dan Aykroyd och Harold Ramis så levererar de tre en unik blandning av traditionell, smart Saturday Night Live humor, parapsykologisk mumbo-jumbo och en absurd teknisk jargong som trots sin osannolika natur känns väl förankrat i den alternativa verklighet Ivan Reitman bjuder in oss till i Ghostbusters.

När man försöker bryta ner spökjägarna i sina minsta beståndsdelar så blir det snabbt tydligt att utan skådespelarnas genuina vänskap och tillit så hade detta blivit en väldigt annorlunda film. Allt från det nästan brödraliknande samförståndet mellan Harold Ramis och Dan Aykroyd som gemensamt putsade upp manus till vad det i slutändan blev, Bill Murrays riffande, Rick Moranis perfekt nördiga hjälplöshet, Ivan Reitmans fyrkantiga charm, Weavers glamour, Annie Potz återhållsamma vällustighet till självaste science-fiction demonen själv, Gozer the Gozerian, förstöraren, härskaren över Sebouilla. Allt detta i sammanslutning med manusets lekfulla framtoning som aldrig låter de övernaturliga aspekterna ta överhanden utan istället fokuserar på det nördiga med spökjägarnas esoteriska utrustning. Ett tema som är återkommande i många 80-tals komedier så som Short Circuit, Back to the Future eller Blade Runner, The Last Starfighter eller Tron bara för att nämna några få.

Minnena från barndomen må vara starka och djupt rotade i nostalgi, men även som vuxen fortsätter Reitmans spökjägare att både charma, imponera och underhålla på en nivå som få komedier idag är kapabla till att göra. Humorn är av utpräglat klassiska mått och levereras med en osedvanlig naturlig framtoning som aldrig sticker ut eller går i stäv med manus. Det framstår aldrig som framtvingat eller krystat, aldrig infantilt eller grovt, utan snarare som frukterna av hårt arbete av en exceptionell talang på höjden av sin karriär. Ghostbusters är en film som bygger bryggor över generationer och berikad med så många nyanser och så mycket hjärta att den fungerar precis lika bra för gamla gubbar likväl som för yngre illbattingar. Den träffar mitt i prick gång efter gång, skämten, kemin mellan karaktärerna och specialeffekterna faller på plats som noterna i en av Mozarts finaste kompositioner.

Ghostbusters är en film som väcker starka känslor för många av oss på redaktionen och otaliga spaltmeter hade kunnat skrivas kring den och dess arv till filmhistorien i stort. Edgar Wright har återkommande talat sig varm om hur han tagit mycket inspiration till Shaun of the Dead från Reitmans mästerverk och för många av oss som växte upp med filmen representerar den några av våra första upplevelser av genuint obehag och skräck. Jag personligen kan blicka tillbaka till den för många ökända öppningsscenen på biblioteket som gjorde mig absolut vettskrämd men också lärde mig att hantera rädsla genom skratt och humor och i slutändan så räddade alltid mina hjältar världen. Ghostbusters segrade och Gozer sprängdes i tusen bitar och de fyra spökjägarnas eskapader etsades för evigt in sig i vårt minne. Ivan Reitmans magnum opus är en sann tidlös klassiker som är lika underhållande idag som när den släpptes för mer än trettio-fem år sedan. Det är en av de främsta komedier som någonsin skapats och en film som vi kan återvända till om och om igen. Så nu har vi blott en fråga till er kära läsare: 'When there's something strange, in the neighborhood, who you gonna call?'

Topp-5: Komedier

(2) Monty Python's The Life of Brian
"He's not the Messiah. He's a very naughty boy!" Det är trettiotre år efter Kristus födelse i Palestinam romarna försöker tröstlöst och förtvivlar att införa lite lag och förordningar i en tid präglad av civil olydnad, krig och ett överskott av självutnämnda messias-gestalter som vid varje gatuhörn predikar sitt budskap inför sina trogna följeslagare. I den historiska kokkittel får vi stifta bekantskap med Brian Cohen, mannen som vid sin födsel misstogs för Jesus själv innan de tre vise männen insåg sitt misstag, stormade in i ladan och tog tillbaka sina gåvor från hans vetgiriga moder. Som vuxen är Brian en typisk dagdrivande nolla utan vare sig pondus eller framtidsutsikter. Men som genom en lång rad allt mer absurda händelser och befängda omständigheter blir involverad i både hustrukidnappning, blir misstagen för att vara frälsaren själv och dessutom till råga på allt korsfäst under uppmaningen att alltid se till livets ljusa sida.

"What's so... funny about 'Biggus Dickus'?" Det råder få tvivel om att The Life of Brian tillhör några av 1970-talets mest vågade och banbrytande komedier fylld till bristningsgränsen av anarkistisk satir som delar ut regelrätta smockor till både Hollywood-etablissemanget likväl som katolska kyrkan. Något som också skapade enormt med rabalder när filmen hade premiär för över fyrtio år sedan och resulterade i att den totalförbjöds i många länder på grund av sitt vulgära och provocerande innehåll som rakt av ansågs skadligt. Men med tiden förändras folks syn och av många anses nu The Life of Brian vara en av de roligaste filmer som någonsin spelats in, och vi på Gamereactors filmredaktion kan inte annat än glatt instämma. Python-gänget står här på höjden av sin karriär, och även om The Holy Grail kan anses vara simplare och mer lättillgänglig i sin humor så har The Life of Brian åldrats som ett fint vin och blir bara bättre och allt mer särpräglat makalös i sin underbart hånfulla humor och är en svindlande, förunderlig prestation.

"I've had enough of this wowdy webel sniggewing behavior. Silence! Call yourselves Pwaetowian guards? You're not. Seize him! Seize him! Blow your noses and seize him!" Mycket av filmens riktiga styrka finns i dess hänsynslösa samhällssatir, framförallt när det kommer till de som väljer att utan rationellt tänkande eller övervägande blint följa religiösa läror där hela historietråden när Brian blir misstagen att vara frälsaren själv är utformad för att påpeka hur ytligt det är med blind fundamentalism. Och som om det inte vore nog med dess dräpande samhällskommentarer så bjuder The Life of Brian även på en av filmhistoriens mest oväntade, plötsliga kast när Python-gänget får för sig att i en kort sekvens ge hyllning till Star Wars och det uppsving i popularitet som George Lucas film innebar för science-fiction genren i stort. Här får vi sanslöst nog bevittna vår protagonist bli räddad ur en kärv knipa av ett förbipasserande rymdskepp rattat av två pratglada, enögda utomjordingar som bjuder honom med på en kort rymdstrid med blixtrande laserkanoner innan de paniskt kraschar tillbaka till jorden och störtar ner på exakt samma plats där de från första början plockade upp Brian. En hejdlöst kul sväng-om som dessutom påvisar deus ex machina konventionen som använder knep för att rädda karaktärer ur omöjliga situationer.

"Miserable, bloody Romans. No sense of humour". Det bär vittnesbörd om filmens kraft och tidlöshet när den än idag förblir lika effektiv som när den ursprungligen släpptes för över fyrtio år sedan, och att den mer än någon av de andra två Monty Python-filmerna tåls att ses under upprepade visningar. Där finns få komedier som på detta sätt vågat konfrontera religiöst hyckleri med en nästan barnsligt kompromisslös glädje och utan något som helst förbehåll eller inskränkande bestämmelser. Det har sagts att en Monty Python-film endast kan ses som framgångsrik ifall den lyckas kränka alla i publiken minst en gång, och med det som måttstock så finns där inga tvivel om att The Life of Brian är en rungande triumf som får oss som åskådare att konfrontera våra svagheter och skratta åt dem samtidigt som den bär ett budskap om tolerans och förståelse samt är oväntat allvarsam i sin ton. Det är en ständigt ung film, oföränderlig och lika applicerbar i sina samhällsbetraktelser år tjugo-tjugo likväl som på sjuttio-talet. Om man inte uppskattar The Life of Brian, ja då gillar man inte komedi. För mycket bättre än så här, det blir det inte mina vänner!

Topp-5: Komedier

TIDERNAS BÄSTA KOMEDI
(1) The Big Lebowski
Det var väl egentligen aldrig någon som helst diskussion om att detta humoristiska mästerverk skulle toppa denna genrelista, för mer självklart blir det ju inte. Det är nämligen få komedier som kan hålla samma nivå som Coens finurliga lilla förväxlingsfars, som med åren har fått en kultstatus utan dess like. The Big Lebowski är nämligen ett filmiskt genidrag vars sömmar är så subtila att vi bara vill förlora oss själva i Lebowskis sköna flumfilosofi och sväva i hans stenhöga Creedence Clearwater Revival-moln om och om igen. Coens följer sina egna regler i en unik fars som innehåller så många oförglömligt skrattframkallande ögonblick att dessa scener har blivit en del av våra filmfanatiska identiteter och är fylld till bredden med så många fyndiga detaljer att dessa, likt den där mattan Lebowski har i sin hall, verkligen binder ihop filmen. Dynamiken mellan de numera ikoniska filmkaraktärerna är dessutom utsökt och vi anser att det bara är mästare som Coen-bröderna som kan förvandla en så obetydlig historia till komedigenrens allra främsta verk. The Big Lebowski är det finaste av filmviner, som bara har åldrats med värdighet och som blir roligare och roligare ju fler gånger man ser den. The Dude abides, helt enkelt.

Hur ser din personliga topp 5 ut?



Loading next content