Svenska
Gamereactor
guide

Din Guide till Ghiblis filmbibliotek: April

Olydiga guldfiskar, tårdrypande ungdomsskildringar och magiska tvättbjörnstestiklar. Här är din guide till de sista sju Ghibli-filmerna som släpps på Netflix i april...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Under dessa osäkra Corona-tider har Ghiblis filmbibliotek på Netflix varit något av en tröst för oss på redaktionen, en mjuk salva för våra oroliga själar. Förra månaden färdades vi bland annat till andevärlden med Chihiro, grät med stackars Kaguya, brann för freden med Nausicaä, vi skrattade med familjen Yamada och nu är det alltså dags för nästa - och sista - guidade tur genom Ghiblis besynnerliga värld. I april har sju nya Ghibli-filmer premiär (minus Eldflugornas Grav), som blandar myspys från 90-talet med typisk Miyazaki-magi.

Din Guide till Ghiblis filmbibliotek: April

Pom Poko (1994)
Isao Takahatas sorgligt underskattade 90-talskomedi om en tanuki-klan som mobiliserar sig mot den mänskliga civilisationen har nog gått under mångas radar, medan många fans säkerligen känner till Pom Poko genom dess "kontroversiella" inslag (läs: kulturkrock) som främst involverar mårdhundarnas håriga testiklar. Testiklar som används som studsmattor, som vapen, som skärmar, ja, till vad de än behagar. Ja, här finns det gott om testiklar. Som du säkert redan har förstått är filmen dock så mycket mer än bara helyllejapanskt vansinne. Det är också en känslosam berättelse om formskiftande tvättbjörnar som utvecklar ballar av stål för att försvara sina skogar, där Takahata inte räddes att väga upp de lättsamma festligheterna med ett mer seriöst budskap. Kampen mot det mänskliga miljöhotet har skildrats många gånger förr, men garanterat inte så här packat med personlighet och originalitet.

Din Guide till Ghiblis filmbibliotek: April
Detta är en annons:

Om du lyssnar noga (1995)
Yoshifumi Kondō ansågs vara Studio Ghiblis värdiga efterträdare efter den framgångsrika debuten "Om du lyssna noga", men de framtidsutsikterna mörknade snabbt när den lovande regissören avled 47 år gammal. Den höga arbetsbelastningen ska ha varit orsaken och detta kom att påverka framförallt Hayao Miyazaki, som redan då fick planer att förtidspensionera sig. Trots denna skugga är Kondōs söta ungdomsromans inget annat än en ljuvlig solskenshistoria om att hitta sig själv och sitt kall i livet. Likt "Minnen av igår" visade denna bedårande juvel att det animerade berättarformatet enbart förstärkte känslan av realism, karaktärers emotionella världar och de små tingens sanna betydelse. Man måste dessutom inte vänta med Katternas Rike för att njuta av det lilla matinéäventyret, men den får faktiskt lite mer mening om man börjar med denna genuint fina uppväxtskildring. "Om du lyssnar noga" är en viskning direkt från Kondōs hjärta och det är rejält synd att vi inte kommer att ta del av fler av hans mästerverk.

Din Guide till Ghiblis filmbibliotek: April

Det levande slottet (2004)
Fans av Diana Wynne Jones fantastiska ungdomsroman från 1986 har nog ett och annat säga om de förändringar som skedde i Miyazakis animerade filmatisering, men det går samtidigt inte att förneka den renodlade filmmagin som uppstår från denna kombination av litteraturvärlden och Miyazakis visuella vigör. Bara Miyazaki kan väcka så mycket liv och själ i föremål, matscener, flygmaskiner och människor, som här drar in tittaren i en svindlande eskapad som helt saknar motstycke. Visst, handlingen har en tendens att bli något plottrig när det plötsligt vankas krig (ett återkommande tema i Miyazakis verk), men filmens styrka ligger just i den drömska berättarkraften som istället resonerar med tittaren på ett emotionellt plan. De allra minsta kan ha svårt att fokusera på handlingen, men ungdomar och uppåt kommer att uppskatta den enastående animationen, den konstnärliga inlevelsen och den romantiska tillflykten som är Miyazakis fantasi. (Finns med svenskt tal)

Din Guide till Ghiblis filmbibliotek: April
Detta är en annons:

Ponyo på klippan vid havet (2008)
Medan Det Levande Slottet vänder sig mer till tonåringar och äldre är Ponyo rena lyckopillret för alla åldrar som har barnasinnet i behåll. Likt Miyazakis andra familjevänliga alster finns här en optimism som aldrig låter sig fångas av de fällor som många andra familjefilmer dras med, såsom forcerade moralkakor och svartvita konflikter, och som snarare uppmuntrar bus, lek, lycka och annat som hör det unga sinnet till. Jämför man denna undervattenssaga med andra familjefilmer som Kiki och Totoro är fantasielementen betydligt mer uppskruvade, som här involverar tsunamis och annat kaos till följd av den busfröet Ponyo - en olydig liten havsprinsessa som lever precis det liv hon vill och rubbar därmed naturens balans. Det gör dock inte filmen mindre underbar för det, som med hjälp av Hisaishis mäktiga musik och Miyazakis varma humor förvandlar Andersens "Lilla Sjöjunfrun" till en sprudlande lekstuga som fångar barndomens livslusta på kreativa vis. (Finns med svenskt tal)

Din Guide till Ghiblis filmbibliotek: April

Uppe på Vallmokullen (2011)
Känner du för att varva ner lite från Miyazakis händelserika äventyr kan Gorô Miyazakis stillsamma och söta tonårsdrama vara exakt det du behöver. Ja, det stämmer - Miyazakis son återvänder faktiskt i högform efter den svaga debuten "Legender från Övärlden". Kanske har detta att göra med att pappa Miyazaki var betydligt mer involverad i denna film än sist (som ju hjälpte till att skriva manus denna gång) men det märks även berättarmässigt att Gorô har blivit varmare i kläderna. Gorô förstår nämligen det här med att bygga en mysfaktor och bvara atmosfären fram till eftertexterna, vilket gör att Uppe på Vallmokullen ibland känns som en uppfriskande sommarbris nära havet. Det dämpade tempot till trots lyckas den lågmälda historien charma den tålmodige och påminner om Ocean Wave i sättet den undviker klyschor och annat klägg. Dramat är osentimentalt, men känslorna gryr mellan två ungdomar som försöker rädda . Det är svårt att avgöra om Gorô har lyckats flytta sig från sin fars skugga, men för den som söker en lugn och okonventionell historia kan Uppe på Vallmokullen absolut vara något för dig.

Din Guide till Ghiblis filmbibliotek: April

Det blåser upp en vind (2013)
Innan Hayao Miyazaki återvände från pensionen för att göra en sista film till sitt barnbarn var "Det Blåser Upp En Vind" hans absolut sista film, en hjärtskärande uppvisning i allt som Miyazaki har stått för under sin långa filmkarriär. Den som har börjat vänja sig vid Miyazakis fantasirika filmvärld kanske inte riktigt fastnar för regissörens drömska balans mellan fiktion och historisk biografi till en början, som möjligen ter sig mer som Isao Takahatas vuxnare filmer än renodlad Miyazaki-fantasy - dock har Miyazakis själ bevarats i så gott som varje aspekt av filmen, där Miyazakis perversa fascination för flygplansbygge - ett intresse som har funnits där sedan hans tidigaste barndomsdagar - och uppenbara kärlek för livet förvandlar en antikrigsfilm till den mest vidunderliga av filmpoesier. Resultatet är en unik historisk skildring som, uppfriskande nog, inte tog hänsyn till den strama verkligheten och lät sin pacifistiske huvudperson förlora sig själv i vackra flygplansdrömmar. Det Blåser Upp En Vind må tekniskt sett inte vara Miyazakis sanna svansång, men på många sätt markerade detta passionerade livsverk slutet på en animation-era som vi sent kommer att glömma.

Din Guide till Ghiblis filmbibliotek: April

När Marnie var där (2014)
Här har vi den - den sista Studio Ghibli-produktionen som lanserades innan studion stängde portarna, en filmatisering av Joan G. Robinsons bok som tyvärr floppade i hemlandet. Inte direkt något storslaget farväl likt filmen här ovan med andra ord, men Hiromasa Yonebayashi - som ju imponerade med Lånaren Arriety - bevisar att man inte behöver vara Miyazaki för att fånga din fantasi, en sista gång. Faktum är att det oförklarliga och det mänskliga vävs samman så naturligt att Yonebayashi mycket väl kunde ha blivit en av de stora Ghibli-mästarna om inte den japanska animationsindustrin såg ut som den gjorde. "När Marnie var där" är nämligen så bra som en emotionell "gutpunch" överhuvudtaget kan bli - en stillsam, realistisk, jordnära, gotisk och hjärtknipande barndomshistoria om depression, ensamhet och vänskap. Denna tårdrypande pärla rekommenderas till hela familjen för den som vill se och när karaktärerna vinkar hejdå till varandra är det som att Ghibli säger hejdå till oss som har hakat på drömfabriken alla dessa år.

Tills vi möts igen, Studio Ghibli...

Vilken Ghibli-film har du njutit mest av de senaste månaderna? Vilken av dessa nytillkomna filmer är du mest sugen på att se?



Loading next content