Svenska
Gamereactor
artiklar

Popkultur som formade oss: Petter

I en ny artikelserie berättar Gamereactors samlade redaktion om spelen, filmerna samt musiken som formade dem. Först ut är herr Hegevall...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det är en ny (ännu en!) artikelserie detta. Som vi kommer att rulla ut under våren. Varje redaktionsmedlem delar med sig av 3-5 spel, filmer och skivor som formade oss och formade vår smak under uppväxten men även i vuxen ålder. Saker som satt spår, som definierat oss som gamers, musikälskare eller filmtokar och fått oss att se på popkultur på ett annat sätt. Först ut är jag. Eder chefredaktör. Här kommer popkulturen som formade mig.

Popkultur som formade oss: Petter

Spel
Sonic the Hedgehog (Mega Drive / 1991)
Jag hade väl kanske önskat att jag kunde skriva om Super Mario Bros, här. Eller om Pong. Eller om Legend of Zelda till NES. Men det vore falskt. För spelet som hade störst inverkan på mig under mina tonår var utan tvekan Sonic the Hedhehog. Och det vet jag inte handlade om att jag medvetet försökte vara kärringen-mot-strömmen och arbetade aktivt för att favorisera något annat än Mario, tvärtom. Det bara skedde. Som jag skrivit flertalet gånger såg jag spelet dagen efter det släpptes (i Europa) hemma hos min klasskompis Albertsson och det var väl då jag bestämde mig för att inte bara införskaffa Mega Drive men liksom hänge mig helt och hållet åt den ultrasnygga briljans som Yuji Nakas stilbildande plattformspartaj erbjöd. Sonic (1) var makalöst. Jag spelade det sönder och samman och Mega Drive blev i och med det spelet samt Streets of Rage min favoritkonsol, snabbt. Det fanns (som jag skrivit om flertalet gånger här på Gamereactor) en viss attityd i Segas bästa titlar som passade mig otroligt väl. De var lite kaxigare. Lite snyggare. Lite fränare, på något sätt.

Popkultur som formade oss: Petter
Detta är en annons:

Ridge Racer (Playstation / 1995)
Jag hade väntat på Sonys förstfödda i över ett år och sparat pengar likt en dåre. När konsolen väl anlände var det jag och barndomskompisen Jimpa som delade på kalaset, vi köpte en Playstation, en extra handkontroll, ett minneskort, Wipeout samt Ridge Racer. Jag minns hur dyrt det blev, trots att vi var två som pröjsade. Över 5000 kronor, då, som snorig skolelev - var ingen lek. Men det var såklart värt det, och för mig var det Namcos pixelperfekta arkadkonvertering av Ridge Racer som fick, och får, lov att sammanfatta hela den här konsolgenerationen. Jag spelade Ridge Racer i timmar, varje dag. Konstant. Jag spelade Ridge Racer så pass mycket att folk runt omkring mig blev irriterade. Och det var där och då som jag insåg att racinggenren var min grej. Jag hade ju alltid älskat motorsport men aldrig riktigt fastnat för de PC-racingtitlar som jag hade testat innan Ridge Racer. Aldrig heller ansett att exempelvis Top Gear till SNES eller Out Run till Mega Drive erbjöd likvärdigt fenomenal underhållning som exempelvis Sonic eller Super Mario World. Men Namco ändrade på detta, över en natt. Och även om jag idag alltid föredrar simracinggenren och kanske anser att den typen av arkadracing som Ridge Racer innehöll har haft sin tid, var detta spelet som i mångt och mycket fick mig att bli racingspelsberoende.

Popkultur som formade oss: Petter

Half-Life (PC / 1998)
Jag har ju skrivit om detta i omgångars omgångar, nu senast i artikeln "Petter om Half-Life" och tänker därför försöka upprepa mig så lite som det bara går. Men det var i allra högsta grad Valves ikoniska mästerverk som formade mig som FPS-torsk. För jag hade givetvis tillbringat massor av tid med Wolfenstein 3D, Marathon, Doom, Quake, Hexen och många fler innan Gabe Newell & Co släppte lös Gordon vars mardrömsdag på jobbet skulle komma att tvinga mig att se på spel som underhållningsform på ett helt nytt sätt. För mig var Half-Life en ögonöppnare utan dess like. Jag var så fast i det spelet, så fascinerat involverad och beroende, att jag knappt pratade om något ann<t (när jag nu inte spelade, vilket jag gjorde varenda kväll). Half-Life skrev om regelboken för vad ett spel kunde vara, för min del - något större, mer inlevelserikt, något smartare, som verkligen kunde trollbinda. Efter att jag klarat Half-Life 3-4 gånger i rad tog jag och mina tre närmaste vänner oss an multiplayerkomponenten som jag än idag kan tycka är den mest underskattade flerspelardelen i ett actionspel genom alla tider. Och detta tog vi med oss, kärleken för Half-Life, ned till huvudstaden där jag i slutet av 1999 lanserade min första speltidning. Nånting säger mig att det aldrig hade skett om det inte hade varit för Half-Life.

Popkultur som formade oss: Petter
Detta är en annons:

Film
Star Wars V: Rymdimperiet slår tillbaka (Lucasfilm / 1980)
Jag såg Empire Strikes Back 1988. Jag var då tio år gammal och filmen hade precis fyllt åtta. Innan dess hade jag såklart sett en del filmer (alla på VHS hos min granne Henka) och gillade bland annat The Goonies väldigt mycket. Men Star Wars V påverkade mig som inget annat hade gjort tidigare och det är väl idag ingen egentlig överdrift att beskriva George Lucas förlovade galax som min "religion". Jag har sedan Rymdimperiet slår tillbaka varit en slavisk Star Wars-meganörd som spelat spelen, sett alla filmerna hundratals gånger, läst böcker, serietidningar samt kikat på tillräckligt många episoder av Lucasarts animerade TV-serier än vad som bör anses vara rimligt. Jag köpte gubbarna, önskade mig Falken i julklapp (som jag aldrig fick) och idag, som ytterst gammal farbror, vet jag hur viktigt Star Wars är för mig. På många sätt önskar jag väl att det kanske inte var det, inte minst med tanke på hur jobbigt jag upplev att det varit att se hur Disney behandlat licensen. Men Empire Strikes Back formade mig, på flera sätt. Och jag ser den rullen, idag, som en av de fem bästa långfilmerna som någonsin gjorts.

Popkultur som formade oss: Petter

Musik
Led Zeppelin | Led Zeppelin IV (Atlantic / 1971)
Jag var åtta år gammal när min styvbror (sex år äldre) för första gången introducerade mig för Led Zeppelin. Han hade, via sin avskyvärt fräcka Technics-stereo, poppat bland annat Sabbath, Priest och Lizzy för mig innan detta och jag gillade allt jag hörde, men det var på flera sätt Zeppelin som på riktigt trollband mig. Sedan dess, i 35 (!) långa år - har Zeppelin varit min absolute favoritorkester. Jag minns väldigt väl hur jag kände när skivan dundrade igång och det där ikoniska riffet i Black Dog dånade ur högtalarna efter att Plant förklarat att "någons mamma ska skaka rumpan". "Lyssna på det här" skrek Peter genom det vrålande gitarren hanterad av mästaren Jimmy Page strax innan bandet klev in i bryggan vid 42-sekundersstrecket och när Bono sedan klev ut på ridecymbalen och började mosa puka i en frenetisk 5/4:a, visste jag även att jag en vacker dag skulle kunna spela trummor precis, exakt sådär. Sen fortsatte det. Rock & Roll var magisk. Stairway står sig som musikhistoriens vackraste ballad och When the Levee Breaks förblir en av mina absoluta favoritbitar. Att Led Zeppelin IV idag anses som ett absolut (odödligt) ultramästerverk, det vet alla. En av rockhistoriens viktigaste skivor. Då, som snorigt aningslös åttaåring, hade jag såklart ingen aning men jag visste att jag inte ville särskilt mycket annat än att lyssna på den skivan för resten av mitt liv (vilket jag gjort, varje vecka - sedan dess). Idag spelar jag trummor sedan 11-årsåldern tack vare den skivan tack vare John Bonham. Jag spelar samma trummärke som han lirade. Samma modell, med exakt de cymbaler som han använde sig av och musiken är en otroligt viktig del av mitt liv. Tack för det, Peter.

Nu vill vi veta: Vilken popkultur har format dig och din smak?



Loading next content